Annons
Annons

Annons

Andreas Johnson: Jag är tacksam att jag överlevde

Melodifestivalen 2015

Andreas Johnson tävlar i Melodifestivalens tredje deltävling i Östersund 21/2 med ”Living to die” (Låtskrivare: Andreas Johnson, Bobby Ljunggren, Karl-Ola Kjellholm).
2007 hade Allas ett reportage om Andreas i samband med att han då tävlade i Melodifestivalen med ”A little bit of love”. Du kan läsa hela artikeln här.

Andreas Johnson har haft ett år av lycka – och av sorg

Det var hemskt att se  min barndom slängas bort

Han vann inte i fjol. Och det gör inte så mycket om han inte vinner i år heller.– Jag har redan vunnit högsta vinsten, säger den stolta pappan Andreas.
Men livet har också bjudit på smärta. Sjukdomen som Andreas mamma drabbats av är en sorg som aldrig lämnar honom…
AV MONICA ANTONSSON FOTO: AFTONBLADET, IBL

Andreas Johnson och Lisa KnappDet är en glad och lycklig Andreas Johnson som ställer upp i Melodifestivalen i Gävle den 24 februari. Det beror till stor del på Ella, en glad liten tjej på drygt ett halvår som vaknar varje morgon med ett leende på läpparna. Så säger han åtminstone. Andreas och hans älskade livskamrat Lisa Knapp – känd från Robinson 1999 – har all anledning att vara stolta. Ella ler mot hela världen och de kan bara hoppas att världen ska le lika älskvärt tillbaka.
– Hon har redan varit med på tre turnéer, säger Andreas. Det fungerade hur bra som helst.
Först var det en klubbturné i våras. Sedan kom Rocktåget med Tomas Ledin.
– I höstas turnerade jag med Jill Johnsson, Tommy Körberg och Anders Berglunds storband. Det var helt fantastiskt.
Att sjunga med storband var en ny erfarenhet för Andreas.
Plötsligt kom han ihåg hur hans mamma sjöng jazzlåtar och evergreens ur American Songbook.
– Jag har börjat närma mig mina föräldrars repertoar. Det är väldigt bra låtar, faktiskt. Ett riktigt gott hantverk. Kanske gör jag en sådan platta så småningom. Det är åtminstone min pappas största önskan.

Mamma svårt sjuk

Det är lite rörande att höra Andreas berätta om Lisa, Ella och föräldrarna. Det finns trots allt även en smärtsam skugga på hans himmel. För bara ett drygt år sedan drabbades hans då 67-åriga mamma av en hjärnblödning som gjorde henne så dement att hon nu måste vårdas på sjukhem. I början var hon medveten om sin situation och reagerade med ilska, frustration och tårar. Speciellt när familjen skulle gå.
– Det har varit mycket sorg, säger Andreas. Det har varit en tuff resa för hela familjen. Speciellt för pappa som måste sälja huset i Huddinge och skaffa sig ett annat boende. Det var en hektisk tid i samband med förra årets Melodifestival, så jag fattade väl inte riktigt vad som hände. Plötsligt kom jag hem och fann mitt barndomshem slängt i containrar. Det kändes hemskt. Till och med en fånig liten porslinshund inköpt på Rhodos på 60-talet blev plötsligt väldigt värdefull.
Andreas lyckades rädda en del saker med för honom stort affektionsvärde. Den lilla kyrkan och julkrubban, till exempel.
– Det var alltid min uppgift att sätta fram julkrubban. Den kunde inte få försvinna i en container, så jag tog hand om den och i julas satte jag upp den precis som vanligt.
Andreas mamma var klasskamrat med Barbro Lill-Babs Svensson i Järvsö. Båda växte upp till populära vokalister i Hälsinglands folkparker.
– Simon Brehm tog hand om Barbro och mamma träffade pappa som då var professionell jazztrummis. Mamma valde en annan bana än Barbro och blev musiklärare. Pappa spelar än i dag. När han fyllde 70 år i november jammade han och hans gamla musikerkompisar till klockan var halv fem på morgonen. Så vill jag också göra. Men vid 70 år har man väl tinnitus flera gånger om. Det vore kanske klokt att bli jazzmusiker och dra ner på volymen.
Andreas berättar hur familjen samlades kring hans mamma på sjukhemmet för att fira jul.
– Ella satt i hennes knä och hon kallade henne lyckligt för farmors lilla flicka. För ett ögonblick var hon alldeles klar. Sånt kan man leva på länge. Vi sjöng snapsvisor med henne och hon sjöng lika rent och klart som förr. Det är som om hon har kommit över något slags tröskel nu och in i en värld av lull-lull. Hon verkar må ganska bra. Det var första gången vi kunde lämna henne utan att känna oss helt förkrossade.

Bröt nacken

Det var alltså i Huddinge det började. Andreas spelade bakgårdsrock med kompisarna från det att han fyllt 13 år. Föräldrarna var inte förtjusta. De visste bara alltför väl vilken svår bransch han var på väg att ge sig in i. Andreas gjorde därmed en tonårsrevolt som kom att stå sig i tio år.
– Pappa och jag kunde inte vistas i samma rum förrän jag var 23 år. Det small direkt. Verbalt alltså. Så småningom började vi förstå varandra och idag är vi bästa polare.
Det har skrivits en hel del om Andreas vilda tonårstid. Han hängde med fel folk och gjorde fel saker. Samtidigt repeterade han med sitt källarband, framträdde på ungdomsgårdar och jobbade extra för sin försörjning som bartender på jazzklubben Stampen, där föräldrarna spelade förr och där han mer eller mindre har vuxit upp.
Det kunde bli en hel del alkohol också och en kväll på väg hem gjorde Andreas sitt livs dumhet. För att imponera på kompisarna dök han med huvudet före utför en trappa.
– Jag bröt nacken och fick gå fyra månader i nackställning och med skruvar i skallen. Jag är oerhört tacksam att jag överlevde. Det kunde ha slutat riktigt illa. Samtidigt blev det en vändpunkt. Äntligen tog jag tag i mitt liv. Äntligen bestämde jag mig för att verkligen satsa på musiken.
Ett par år senare lyckades Andreas och hans band få kontrakt med ett av de största skivbolagen. De spelade in en skiva men lyckades tyvärr inte hålla sams.
– Det grämer mig lite än, faktiskt. Lite ofrivilligt tog jag sedan mina första steg som soloartist.
Några år senare skrev och spelade Andreas in låten ”Glorious”, som blev en världshit.
Pengarna trillade in i sjusiffriga belopp och Andreas turnerade från land till land i två och ett halvt år. Det var som en smått vansinnig karusell alltsammans. Till sist hade han nästan glömt Sverige som arbetsplats betraktat.
– Det var oerhört roligt men samtidigt väldigt slitsamt. Under en period på nio månader var jag bara hemma i Stockholm och vände en enda gång.
Det var som om jag gick på adrenalin och endorfiner. Åtminstone märkte jag inte väggen som närmade sig.

Sju ensamma år

När uppföljaren till ”Glorious” inte riktigt höll fick Andreas panikångest och skuldkänslor gentemot musiker och skivbolag. Våren 2004 bröt han sitt hårda kringflackande liv och åkte hem till Sverige. Han köpte en lägenhet och slog sig till ro med stereo och soffa. Då ringde Lisa Knapp.
– Vi hade träffats några år tidigare, men jag var bränd och hade något slags duckartaktik för förhållanden. I ett tidigare förhållande var jag och min flickvän eniga om att vi skulle leva ett liv tillsammans. Datum för bröllopsdagen var redan bestämt när alltihop plötsligt rann ut i sanden. Efter det levde jag faktiskt ensam i sju år.Andreas Johnson och Lisa Knapp
Lisa undrade om Andreas ville hänga med på en ståupp-komedi-kväll på Norra Brunn.
– Jag är egentligen inte så road av ståuppkomik men varför inte, tänkte jag. Sedan dess är det vi.
Några dagar före jul samma år köpte de ett hus på Djurö i Stockholms skärgård. Två dagar senare tog de ett plan till Thailand för att luffa runt och ha semester.
– Vi befann oss i Bangkok och skulle flyga vidare till Phuket på annandagen. Plötsligt ställdes alla flygningar dit in. En våg hade ställt till det lite, sa de. Det var irriterande förstås. Vi skulle ju fira nyår med Lisas släktingar i Khao Lak. Vi bestämde oss i all hast för att i stället flyga till andra sidan Thailand och börja där i stället. Där på hotellet fick vi se på BBC vad som hade hänt. Det var ju fruktansvärt, men Lisas släktingar klarade sig som tur var.
Andreas och hans producent, Peter Kvint, skrev ”Sing for me” tillsammans och skickade in den till förra årets Melodifestival. Det föll sig naturligt att Andreas skulle sjunga den.
– Lisa var gravid, så vi tog det lugnt hemma kvällen innan vi skulle åka till delfinalen i Leksand. Efter middagen satt vi och klappade hennes mage. Plötsligt fick jag se att hon hade skrivit något på den. ”Vill du gifta dig med mig?” Det tog en stund innan orden sjönk in, men det är klart att jag sa ja. Hon hade köpt ringar, till och med. Vi förlovade oss men ringarna är fortfarande inte graverade. Vi har inte hunnit. Vi har inte hunnit gifta oss heller, men det gör vi nog snart…

Fel blev rätt

Längtan efter det väntade barnet slog Melodifestivalen med hästlängder. Det var därför närmast en lättnad för Andreas, att ”Evighet” slog ”Sing for me” på målsnöret. Han var juryns favorit men svenska folket ville se Carola i Aten.
– När vi gick ut på scenen i finalen i Globen var vi i bandet överens om att ha så roligt som möjligt. Vi kommer säkert tvåa eller trea, sa vi. Sedan får vi läsa i tidningarna nästa dag att fel låt vann. Och precis så blev det. Men låten blev en fullträff ändå. Den har toppat varenda lista och fått flera fina utnämningar, så Aten kändes mindre viktigt.
Och nu är det alltså dags igen. ”A Little Bit Of Love” heter låten som Andreas och Peter Kvint har knåpat ihop den här gången.
– Jag älskar att sjunga den, säger Andreas. Men jag förväntar mig ingenting. Jag ska först och främst försöka ta mig till finalen.
På plats vid scenen finns förstås Lisa Knapp och kanhända också lilla Ella. Gör hon inte det, sitter hon säkert framför tv:n och tittar på pappa.
– Hon har bra rytmkänsla, säger han. Hon har ett par maracas som hon leker med. Dessutom kryper hon, fast mest baklänges. Och så har hon fått en gåstol att springa omkring i. Hon hoppar och studsar och tycker att livet är underbart. Så jag har redan vunnit högsta vinsten! Jag får nästan nypa mig i armen för att förstå att hon verkligen finns.


LÄS OCKSÅ

(0)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…