Annons
Annons


En läsare berättar: Vår son drabbades av ätstörningar…

Vi visste att unga människor ibland drabbas av ätstörningar men tog för givet att det bara drabbade flickor. Därför fattade vi ingenting när stora mängder mat försvann från kylskåpet.

Var son_189401273

Min man och jag hade vid flera tillfällen pratat om problemet med unga som lider av ätstörningar. Hur viktigt det är att vara uppmärksam på det, men vi hade då alltid tänkt att det skulle kunna hända vår dotter Mimmi. Trott att det var något som drabbade tjejer, aldrig att det skulle kunna hända vår son.
Erik hade precis fyllt nitton år när jag började ana att allt inte stod rätt till med honom. Han var alltid tvär och det gick inte att nå honom så som det gjort tidigare.
Jag var själv både trött och stressad av för många övertidstimmar på jobbet så jag valde den enkla vägen och tänkte att det kanske var frågan om någon sorts ungdomskris eftersom han nu var på väg in i vuxenlivet.
Vår son hade börjat träna på gym något år tidigare och efter det hade mycket handlat om hur han såg ut och vad han åt. Han var noga med att bygga sin kropp och forma den till en snygg och musklig sådan.

Annons

Tiden gick och en dag la jag märke till att det saknades saker i kylskåpet. Bland annat en stor prästost som jag hade köpt bara några dagar tidigare men även en hel del annat.
Först tänkte jag att något av barnen haft kompisar hemma och att de hade ätit mellanmål, men när det sedan fortsatte att försvinna ovanligt mycket mat och då framför allt smörgåspålägg och söta saker började jag fundera alltmer.

Det ringde en varningsklocka om ätstörning, men jag tog för givet att det var Mimmi det kunde handla om.
Jag pratade med min man och vi började hålla ögonen öppna när det gällde henne. Men utan resultat. När det sedan på nytt försvann väldigt mycket mat bestämde vi oss för att ta upp det med henne och sluta spionera.
Men vad tror ni, skrek hon ilsket. Jag har väl inga problem med maten. Hur blinda är nu egentligen? Erik håller ju på att äta ihjäl sig i perioder utan att ni bryr er om hur han mår…
Vadå Erik, tänkte vi båda. Skulle han?

Det visade sig att vår son led av hetsätning. Ibland åt han sig sjuk på bara ett par minuter. Han klarade inte av att kräkas upp det han ätit, utan låg med svåra smärtor när hans kropp skulle försöka ta hand om allt den fått i sig.

När vi väl kunde prata om problemet bröt han ihop och grät. Han hade försökt hålla det här hemligt så länge eftersom han inte visste vad han skulle göra åt det. Erik var oerhört besviken över att vi aldrig såg honom eller förstod att han mådde fruktansvärt dåligt psykiskt. Det var som om vi valde att bara jobba och tänka på oss själva.
Allt hade börjat med att han tränade mycket för att bygga en perfekt kropp. Hans mathållning hade inte alltid varit den rätta för att orka med den hårda träningen. Erik höll ofta sin kropp på svältgränsen vilket gjorde att nerverna tog stryk.
Vår son kände sig dessutom pressad i skolan och det var kämpigt med kompistrycket som han tyckte han var tvungen att leva upp till. Hemma kände han sig alltmer som en utomjording eftersom ingen verkade se honom över huvud taget.

Det var många hårda ord och kritik när det gäller oss som föräldrar och vi har försökt att ändra vårt beteende både när det gäller honom och Mimmi. De är ju det viktigaste vi har och vi vill ju inget hellre än att de ska må bra och vara lyckliga.

Erik har nu fått professionell hjälp eftersom vi insåg att vi aldrig skulle klara av att hjälpa honom på egen hand. Själv säger han att han sakta börjar komma tillbaka till sitt vanliga jag, men så fort han känner sig stressad så är suget efter att snabbt fylla det inre tomrummet med massor av mat där igen. Varför tog vi för givet att bara tjejer drabbas av en denna ångest?

Här hittar du flera LÄSARBERÄTTELSER

LÄS OCKSÅ

(8)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…