Annons
Annons


En läsare berättar: Jag är svartsjuk på min söta dotter…

Jag vet att man inte får känna så här, men min dotter ser ut som jag gjorde förr, då när jag fick så mycket uppmärksamhet. Nu finns jag liksom inte längre och svartsjukan sticker upp sitt fula tryne...

Tjej-dul

Min dotter har precis fyllt femton år och hon är så otroligt lik mig så som jag såg ut när jag var ung. Veronica har förvandlats till en skönhet det senaste året och är en trevlig och klipsk tjej på alla sätt.
Mitt problem är så hemskt att jag skäms över att ens erkänna det för mig själv men det har hänt vid flera tillfällen att jag känner mig avundsjuk och svartsjuk på min egen dotter. I mitt liv har det alltid varit jag som stått i centrum och som fått uppmärksamhet för hur jag ser ut.

Annons

Det började när vi var på semester i New York för en tid sedan och hon blev stoppad på gatan av en agent som ansåg att hon borde bli modell. Han försökte övertala henne att komma till hans studio och provfota, men min dotter skrattade bara bort det hela och tackade artigt nej.
För första gången kände jag ett sting av avundsjuka mot Veronica fast jag inser att det är fruktansvärt att som mamma känna så.
Jag arbetade själv som modell under flera år i min ungdom men den här agenten ägnade mig nu inte en enda blick. Det var som om jag inte fanns och som om Veronica inte ens hade någon med sig. För honom var jag osynlig.
Veronica nappade alltså inte på hans förslag och verkade inte ägna det hela särskilt många tankar efteråt.

Både killarna i hennes klass och män i omgivningen generellt, har börjat lägga märke till henne och hon får nästan mer uppmärksamhet än vad som är bra för en tjej i hennes ålder tänkte jag.
Våra manliga vänner lägger stor vikt vid hur hon har förvandlats och kan kommentera det flera gånger hemma hos oss under en och samma kväll.
Hennes pappa, min man, pratar ofta om hur söt och snygg hon är, samtidigt som han numera aldrig ger mig komplimanger. Det är som om han inte ser mig längre utan bara tar mig för given.
Jag pratade med mina väninnor om det här en kväll men det gjorde nästan saken ännu värre. De försökte skämta bort det hela genom att skoja om att det väl var naturligt att jag kände mig åsidosatt när jag nu själv var på väg in i klimakteriet och min dotter precis blommat ut för fullt.

Den kvällen ställde jag mig framför spegeln och granskade mig själv. Jag har nyligen fyllt femtiotvå och det börjar bli uppenbart att jag inte längre är någon ungdom.
Min man var närmare fyrtio och jag var trettiosju när vår dotter föddes så självklart ser jag inte ut som en mamma som kan förväxlas med att vara Veronicas syster, så som det ibland blir för hennes bästa kompis som har en mamma som fick henne när hon bara var drygt tjugo.

Normalt är jag en stark och trygg kvinna som vet sitt värde men min dotters plötsliga förvandling har fått mig ur balans.
När jag nämnde det här för min man häromkvällen, kramade han om mig hårt och svarade att jag väl alltid kommer att vara favoritkvinnan i hans liv. Jag tror att han blev både rörd och förvånad över att jag kunde känna så när det gäller min egen dotter, men han tog det ändå på allvar utan att skratta.
För visst vill jag henne allt väl på denna jord och visst är jag så stolt och glad över att hon är den hon är. Hur dumt det än är så kan jag ändå inte låta bli att jämföra mig med henne och då känner jag ett sting av sorg över att den tiden då jag själv var som hon för alltid är förbi.

Här hittar du flera LÄSARBERÄTTELSER

LÄS OCKSÅ

(8)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…