Annons
Annons


En läsare berättar: Mitt 4-åriga barnbarn räddade mitt liv

”Farmor ska också ha hjälm!” Pia hade aldrig tidigare brytt sig om att ha hjälm när hon cyklade, men den här dagen ringde barnbarnet Elviras ord uppfordrande i hennes huvud. Och hon är glad att hon lyssnade...

Flicka med cykelhjälm och cykel.

Pia kan tacka sitt 4-åriga barnbarn för att hon lever.

splash_hamtat_fran_tidningenVardagsmotion är ett viktigt inslag i Pias liv. Varje dag sätter hon sig på sin cykel och trampar runt i stadens kvarter. Det bär i väg till jobbet, mataffären, väninnorna, sonens familj och hem igen.

Annons

När hennes son en solig försommardag för ett år sedan ringde och berättade att lilla Elvira, Pias 4-åriga barnbarn, hade lärt sig cykla blev Pia en stolt farmor. ”Då ska jag ta med Elvira ut på en cykeltur!” sa hon till sin son och fick samtidigt uppdraget att köpa en ny hjälm till flickan – en färgglad med barnmotiv som hon länge hade önskat sig.

– Så jag tog med mig Elvira till ett varuhus och frågade var de hade cykelhjälmar, berättar Pia, 56, när hon ringer för att dela med sig av en till synes slumpmässig händelse som dock kom att rädda Pias liv.

I varuhuset uppstod en situation mellan Pia och Elvira som Pia då tyckte var helt onödig. I efterhand har hon dock tackat sitt barnbarn för att hon stod på sig och krävde att även farmor skulle köpa en cykelhjälm.

– Jag hade aldrig ens ägt en hjälm tidigare och det är ju jättedumt, medger Pia och tillägger:

– Som cyklist är man ju helt oskyddad vid en eventuell olycka. Det är något som de flesta känner till, men ändå är det så svårt att ta på sig hjälmen. Varför är det så egentligen?

Pia och Elvira lämnade varuhuset med var sin hjälm och gav sig ut på sin första gemensamma cykeltur. Vädret var soligt, vinden fläktade skönt och inga olyckliga incidenter skedde den dagen.

Men bara fem dagar senare, när Pia ensam skulle cykla och handla, inträffade trafikolyckan som kunde ha krävt Pias liv om hon inte hade hört lilla Elviras bestämda uppmaning i sitt inre innan hon körde hemifrån: ”Farmor ska också ha hjälm!”

– Jag stod vid hatthyllan och tvekade om jag skulle ta på mig hjälmen eller inte. Okej då, tänkte jag, jag måste väl för Elviras skull. Vi bor ju så nära varandra och tänk om hon ser mig cykla utan hjälmen.

– En kvart senare var hjälmen spräckt, men mitt huvud hade klarat sig. Jag ryser bara jag tänker på det, säger Pia.

Vill du börja med att berätta om när du och Elvira var inne i varuhuset?

– Ja, Elvira hade tränat på att cykla utan stödhjul hela våren. Hennes pappa hade lovat att hon skulle få en ny cykelhjälm när hon klarade det.

– Vi hittade en jättefin hjälm till henne i varuhuset. Jag satte mig på huk och spände remmen runt hennes haka. Hon sken som en sol när jag berömde hur fin hon var.

– ”Farmor ska också ha hjälm”, sa hon och placerade en hjälm även på mitt huvud. ”Nej, farmor behöver inte”, sa jag och tog av den.

– ”Joo-o!” envisades Elvira och satte bestämt tillbaka hjälmen på mitt huvud. ”Nej, Elvira, sluta nu”, sa jag irriterat. ”Farmor ska inte ha.” Elvira tittade förvånat på mig. ”Varför?” frågade hon.

Vad svarade du på det?

– Det kunde jag faktiskt inte svara på. Det fanns ingen rimlig förklaring. Varför skulle inte jag ha hjälm om hon skulle ha det? Vi skulle ju båda ut och cykla.

– ”Okej…”, sa jag fundersamt och började rota i lådan med hjälmar, ”farmor får väl också ha en.”

– ”Jaaa!” jublade Elvira. Med ett strålande leende höll hon upp en knallgul hjälm med röda nyckelpigor. ”Jättefin”, sa jag och bytte till en enfärgad variant för vuxna. Sedan gick vi till kassan för att betala.

Hur gick det senare på dagen när ni var ute och cyklade?

– Vi cyklade runt i Elviras hemkvarter med våra nya fina hjälmar på huvudet. Jag hade tidigare inte velat bära hjälm eftersom det förstörde min frisyr, men vad gör man inte för sitt barnbarn?

– När jag kom hem la jag hjälmen på hatthyllan. Ett par dagar senare skulle jag cykla till mataffären.

Kan du berätta vad det var som hände då?

– Jag kom cyklande på en ganska trafikerad gata, med ett avgränsat körfält för cyklister. Plötsligt gick en ung tjej med mobil i handen rakt ut i gatan utan att se sig för vid ett övergångsställe.

– Jag tvärstannade och väjde undan för tjejen samtidigt som bilen bakom mig gjorde detsamma. Men avståndet var för kort och bilen körde i stället rakt på mig.

– På ett ögonblick hade jag slungats flera meter fram i luften och landat med huvudet före i asfalten. Hjälmen sprack och jag förlorade medvetandet.

– Den unga tjejen som gått över gatan och mannen som suttit bakom ratten sprang omedelbart fram till mig och ringde efter en ambulans. När jag stunden senare vaknade upp låg jag inne i ambulansen på väg till sjukhuset.

Vilka minnen hade du då från olyckan?

– Jag mindes inte så mycket vid det tillfället, men jag fick förloppet berättat för mig i efterhand. Tydligen hade jag landat på vänstersidan av huvudet och axeln, för ena kinden var uppskrapad och min vänsterarm hängde konstigt.

– På sjukhuset röntgades min skuldra och min skalle. Det visade sig att jag hade fått en nyckelbensfraktur men ingen skallfraktur – det hade hjälmen räddat mig från. Däremot hade jag fått en hjärnskakning och varit avsvimmad.

Kommer du ihåg vilka tankar du hade när du befann dig på sjukhuset?

– Ja, jag var i chock och helt skakig. Dessutom hade jag jätteont i hela kroppen och var röd och skrapad och svullen överallt kändes det som. Till och med mina tänder på vänstersidan var sönderskrapade.

– Läkaren som undersökte mig sa att det var tur att jag hade haft hjälm. ”Annars är jag inte säker på att du hade klarat dig”, sa han.

– ”Det var mitt barnbarn som tvingade mig att bära hjälm”, erkände jag för läkaren. ”Det var ett klokt barnbarn”, svarade han.

Fick du några bestående skador av olyckan?

– Nej, jag låg inlagd på kirurgen i tre dagar. Sedan fick jag komma hem med smärtstillande medicin och ett förband runt mina axlar som skulle stödja den yttre delen av nyckelbenet.

– Frakturen i skuldran läkte efter någon månad. Jag vågar knappt tänka på vilka skador jag hade fått om jag hade krossat mitt huvud.

Och hur gick det med dina tänder?

– När jag blivit utskriven gick jag till tandläkaren och fick mina tänder lagade och slipade. Jag fyllde även i en skadeanmälan och fick ersättning från försäkringsbolaget för både sjukvårdskostnader, tandläkarbesök och sveda och värk.

Vet du vad det blev för påföljd för bilföraren som hade kört på dig?

– Ja, polisen blev omgående tillkallad till olycksplatsen. Det blir de alltid vid trafikolyckor där det uppstått personskador.

– Det kan bli olika påföljd i en sådan här situation beroende på hastighet, skador, nykterhet och så vidare. I mitt fall fick tror jag att föraren fick indraget körkort under en period och böter.

– Tjejen som hade korsat gatan var heller inte helt oskyldig. Hon hade inte tagit hänsyn till avståndet till de fordon som närmade sig innan hon gick ut i körbanan. Det måste man alltid som fotgängare enligt bestämmelserna i trafikförordningen.

– Men å andra sidan höll bilföraren inte tillräckligt med avstånd till trafikanterna omkring sig för att det inte skulle uppkomma fara eller hinder.

Du har dragit många lärdomar av den här olyckliga situationen, verkar det som?

– Ja, verkligen. Men det mest påtagliga är hur snabbt livet kan förändras. Det är riktigt skrämmande.

– Ibland är det de små valen som blir de stora avgöranden. Om inte Elvira hade varit så envis och snusförnuftig, som bara ett barn kan vara, hade jag förmodligen inte levt i dag. Mitt barnbarn räddade mitt liv.

– Numera sätter jag mig aldrig på sadeln utan min hjälm. Det har blivit ett livsviktigt val.

Har du tackat lilla Elvira för att hon var så rädd om sin farmor?

– Ja, jag har överöst henne med pussar och kramar! Hon är själv väldigt stolt över sin insats. Hon har berättat för alla hon känner att det var hon som räddade farmors huvud när den ”dumma bilen” körde på mig.

– Jag hoppas att även Elvira bär med sig den här upplevelsen som en lärdom och alltid själv är rädd om sitt huvud. Men tänk att det ska krävas en olycka för att man ska värna om sitt liv i trafiken!

Av Margaretha Malmgren

Här hittar du fler LÄSARBERÄTTELSER

 

ingar-litenVill du dela med dig av en berättelse ur ditt eget liv? Ring kostnadsfritt till Ingar Haellquist på tel: 0200-81 01 70 (tisdagar 16-19) eller mejla ingar.haellquist@allas.aller.se. Du får givetvis vara anonym.

Artikeln kan komma att publiceras i andra tidskrifter inom Aller media i Norden. Bilden är alltid arrangerad.

LÄS OCKSÅ

(19)
(0)

Annons

Annons

Annons


allasbutik

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…