Annons
Annons


En läsare berättar: Babyn dog när läkaren missade larmet

Det nyfödda barnet kämpade för sitt liv och personalen larmade genast läkaren – som inte kom. När hjärtslagen nästan tystnat bröt sköterskan Maria mot lagen och utförde läkarens arbete. Och fick skulden för barnets död...

Kvinnohänder som håller babyfötter.

Maria överskred sina befogenheter för att rädda ett nyfött barns liv – men det var för sent.

splash_hamtat_fran_tidningenLivet på ett lasarett är fyllt av bot och befrielse, skratt och glädje, tystnad och tårar. Som narkossjuksköterska har Maria, 45, tagit del av människors starkaste stunder av både lycka och olycka.

Akuta situationer kräver att personalens känslor kopplas bort för att räddningsinsatsen ska bli så professionell som möjligt. Men vissa händelser är svårare än andra att värja sig mot. De griper tag i själ och hjärta och manar den kvinnliga modersinstinkten att agera.

Det var just vad som skedde när Maria överskred sina befogenheter i syfte att rädda ett nyfött barns liv. Än i dag undrar Maria om hon gjorde rätt eller fel och om hon kunde ha gjort något annorlunda.

Dagen som Maria ringer för att berätta om arbetade hon sent kvällspass på ett medelstort lasarett. I en av förlossningssalarna låg en kvinna som dittills haft ett normalt värkförlopp. Maria befann sig på en närliggande avdelning när det pep i hennes sökare.

– Jag fick ett larm om att jag omedelbart skulle infinna mig på förlossningsavdelningen. Får man den typen av larm vet man att läget är kritiskt. Jag rusade dit tillsammans med en undersköterska, berättar hon.

I korridoren möttes Maria av en skärrad barnmorska, som pekade mot upplivningsrummet. När Maria öppnade dörren såg hon en förlossningsläkare och en barnläkare som ventilerade ett nyfött barn med en andningsballong och gjorde hjärtmassage för att återuppliva babyn, som fötts nästan livlös.

– Jag kastade ett öga på EKG-skärmen och observerade några enstaka hjärtslag, säger Maria, som genast sprang fram för att vara behjälplig.

Då barnet inte svarade på vare sig hjärtmassage, ventilering eller mediciner ropade barnläkaren: ”Ingen andning! Barnet måste intuberas! NU!”

All utrustning som behövdes fanns i rummet. Som narkosutbildad sjuksköterska hade Maria kompetensen att intubera, det vill säga att föra ner ett rör i luftstrupen för att ge luft direkt till lungorna. Problemet var bara att narkosläkaren var den enda som hade befogenhet att intubera – och han fanns inte på plats trots att han också blivit ditkallad via larm.

”Var är narkosläkaren?!” frågade personalen upprört, som nu blivit flera och framför sig såg det hjälplösa barnet tyna bort.

Narkosläkaren kom inte, fastän han fått akutlarmet samtidigt som Maria och fastän han också varit skyldig att omedelbart infinna sig. Sekunderna tickade, situationen var kritisk och narkosläkaren syntes fortfarande inte till.

Personal från rummet störtade ut i korridoren och ropade efter läkaren som inte hittades någonstans. Skulle Maria följa reglerna och se det nyfödda barnets liv slockna för gott? Eller skulle hon bryta mot lagen och försöka rädda det?

– Jag var den enda i rummet som kunde intubera, men jag fick inte enligt regelverket. En sjuksköterska får inte intubera om inte narkosläkaren är närvarande. I ett akutläge får sjuksköterskan inte intubera alls. Då är det alltid narkosläkarens uppgift. Men var fanns han?

Flera minuter hade redan gått förlorade och Maria var tvungen att fatta ett avgörande beslut där i upplivningsrummet, i det nyfödda barnets gränsland mellan liv och död.

Så vad gjorde du?

– ”Jag gör det!” ropade jag instinktivt och tittade på de andra läkarna i rummet, som båda nickade kort. Det var en tyst överenskommelse om att det var det enda rätta, för barnets skull, trots att jag bröt mot regelverket.

– Jag förde ner plaströret i luftstrupen, kopplade andningsballongen och ventilerade med syrgas. Tillsammans kämpade vi allt vad vi kunde.

– Medan vi svettades som mest stod plötsligt narkosläkaren i dörren. Han såg märkbart chockad ut över vad han såg, som om han inte förstått allvaret med larmet. Han fann sig dock snabbt i situationen och tog över medan jag tog ett steg tillbaka.

Vad kände du när narkosläkaren äntligen kom dit?

– Jag kunde inte känna någonting just då, jag var så koncentrerad på arbetet med att få liv i barnet. Min blick var som fastklistrad på EKG-skärmen.

– Men barnets hjärtverksamhet tilltog inte, den började i stället avta. Jag kände hur en förtvivlan intog hela min kropp. Snälla lilla barn, andas och låt hjärtat ticka på! tänkte jag. Det kändes nästan som om det var min egen baby som låg där på bordet.

– Men insatserna räckte inte. Barnet hade väntat för länge. Det orkade inte andas. Till slut blev det bara ett rakt streck på skärmen. Barnet var dött. De tre läkarna tog ett gemensamt beslut om att ge upp. Det fanns ingenting mer någon av oss kunde göra. Den lilla kroppen var överlämnad till änglarna.

– Det var många i personalen som hade tårar i ögonen när vi släppte instrumenten. Jag och barnläkaren kompletterade den medicinska dokumentationen medan förlossningsläkaren fick det tunga uppdraget att gå och prata med föräldrarna.

Kan du berätta vad du hade för tankar i den stunden?

– Det var en fruktansvärd tragedi. Allt hade gått så fort och med en förfärlig utgång. Ingen visste varför barnet hade fötts så illa medtaget. Till detta kom kaoset med narkosläkaren som inte dök upp, och att jag som sjuksköterska fick agera läkare. Hela mitt inre var fyllt av bestörtning och sorg.

Pratade du och barnläkaren med varandra i rummet om det som skett?

– Nej, vi bara sammanställde medicinlistan och sedan tackade barnläkaren för hjälpen och gick. När jag vände mig om upptäckte jag att jag var ensam i rummet. Ensam med det förlorade barnet. Då kunde jag inte hålla känslorna tillbaka.

– Jag tittade på barnet medan tårarna rullade nerför mina kinder. Kära lilla vän, varför fick du aldrig en chans i livet? tänkte jag.

– Det kändes oerhört tufft att vara den sista personen att lämna rummet, att gå ifrån den lilla kroppen på det kalla bordet. I dörren vände jag mig om och viskade ett tyst ”farväl”. Sedan svalde jag gråten i halsen och rapporterade till förlossningspersonalen att de kunde hämta babyn.

Hur togs händelsen upp därefter?

– Det spreds ett rykte på sjukhuset om att en sjuksköterska hade intuberat fast hon inte fick, och att ett barn hade dött. Verksamhetschefen kallade in mig på sitt kontor och bad mig redogöra för mitt agerande. Det var inte läkaren, utan jag, som blev anklagad.

– Jag förklarade att narkosläkaren inte kommit när han skulle, att jag kämpade för att försöka rädda ett nyfött barns liv och att mina medicinska insatser varit felfria. Om det så skulle kosta mig min tjänst på sjukhuset hade det varit värt det.

– Skulle ett oskyldigt barn hamna i kläm för ett regelverk? Skulle ett liv offras för ren formalia? undrade jag. Jag kunde inte förstå att det var jag som blev ifrågasatt.

Vad sa chefen om ditt resonemang?

– Han lyssnade neutralt, ställde en del frågor och antecknade fakta. När jag reste mig från stolen tittade han mig i ögonen och sa: ”Du gjorde rätt, Maria.”

– Jag kände mig oerhört lättad över bekräftelsen, men sorgen över att barnet dog var fortfarande lika tung. Nu började jag även känna mig arg. Arg på narkosläkaren.

Så det blev i stället läkaren som anklagades?

– Nej, när förloppet väl stod klart för ledningen tystades hela händelsen ner. Ingen tog upp frågan om varför narkosläkaren inte kommit. Jag vet än i dag inte varför han inte dök upp, eller vilken information som gavs till föräldrarna.

– Och eftersom händelsen blev mörklagd fick personalen ingen traumaterapi. Vid liknande situationer får vi annars stödsamtal, men i det här fallet fick vi fortsätta arbeta som om ingenting hade hänt. Det visade att något var fel, att något doldes.

Vad tänker du i efterhand om det som skedde?

– Så här får det inte gå till på ett sjukhus. Sköterskor ska inte behöva springa runt och leta efter en försvunnen läkare i en så kritisk situation. I mina ögon har narkosläkaren gjort fel. Får man ett akutlarm ska man infinna sig. Kan man inte komma ska detta meddelas.

– Det finns en uppenbarlig brist inom systemet. Har sjukvården fel larmsignaler? Fel ansvarsfördelning? Fel lagar? Jag vet inte. Jag vet bara att brister av detta slag är ett hot mot patientsäkerheten. Jag lever med denna händelse malande inom mig.

Av Margaretha Malmgren

Här hittar du fler LÄSARBERÄTTELSER

 

MargaretaVill du dela med dig av en berättelse ur ditt eget liv? Ring kostnadsfritt till Margaretha Malmgren på tel: 0200-81 01 70 (torsdagar 18-21) eller mejla margaretha.malmgren@allas.aller.se. Du får givetvis vara anonym.

Artikeln kan komma att publiceras i andra tidskrifter inom Aller media i Norden. Bilden är alltid arrangerad.

LÄS OCKSÅ

(41)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…