Annons
Annons


En läsare berättar: För mamma 
är jag fel och ful

Jag var finnig och tjock och mammas förakt knäckte mig nästan. Idag vet jag att jag är värd att älskas som jag är.

För mamma har utseende och hur andra uppfattade oss alltid varit viktigt. Min syster och jag växte upp med föräldrar som arbetade mycket och det fanns knappt tid för oss i deras tillvaro.Vi förväntades finnas där som två dockor; söta, väluppfostrade och ”duktiga”. Inte minst i skolan.
Vi hade hur många barnflickor och barnvakter som helst när vi var små och matvanorna var usla. Antingen lagades maten av någon barnvakt, av mormor eller så åt vi hemma hos den som hämtat oss på dagis och tog oss med hem.

Annons
Gilla Allas.se på Facebook

Min syster och jag var halvtjocka med pinnsmala ben och tjocka magar. Vi åt onyttig mat och rörde oss inte tillräckligt. Godis och läsk hörde vardagen till.

Åren gick och min syster blev en snygg tonåring. Hon var fixerad vid sin vikt och åt allt mindre för att bli av med sin mage. Hon gick på gym och blev snart farligt träningsfixerad.
Själv förblev jag den finniga och halvtjocka tonåringen som ingen kille tittade åt.
Jag vande mig vid att ingen tyckte om mig. Det enda som alltid gjorde ont var att mamma var missnöjd med hur jag såg ut.
– Men kära vän så du ser ut, kunde hon säga när jag var i femtonårsåldern. Vi måste boka tid hos en hudläkare så du får bukt med de där blemmorna.
Men hon bokade aldrig någon tid.

De få gånger vi skulle göra någonting tillsammans, värderade hon mig uppifrån och ner. Sedan försökte hon rätta till mitt hår medan hon samtidigt skakade på huvudet för att bekräfta hur omöjligt det var.
Jag hade nu blivit rejält överviktig men hon ville inte förstå varför.

Jag fyllde mitt inre tomrum med mat, godis och läsk. Ju mer ångest, desto mer proppade jag i mig. Och då mådde jag ännu sämre och fick ännu mer ångest…
Tjugo år gammal revolterade jag. Jag vägde då 117 kilo. Jag klädde mig i svart, färgade håret lila och gjorde min första piercing.

Efter den blev det fler plus ett par tatueringar. Allt sådant som min mamma hatade.
Nu skulle hon få skämmas ordentligt.

Det var ju ett rop på hjälp, men hon föraktade mig bara ännu mer.

Mitt liv ser annorlunda ut idag. Jag träffade en kvinna som förstod mig. Tack vare henne kom jag ur min ångest och gick ner i vikt.

Genom henne träffade jag min pojkvän som fått mig att förstå att det finns människor som älskar mig precis som jag är.
Jag har inte kontakt med min mamma idag vilket är tråkigt med tanke på att hon är mormor till en härlig unge på snart två år.

Min olyckliga uppväxt har gett mig verktyg till att själv bli en bra mamma. Det anser i alla fall Jonas som är världsbäst på att ge mig självförtroendet tillbaka när det tryter.■

Här hittar du fler LÄSARBERÄTTELSER

LÄS OCKSÅ

(0)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…