Annons
Annons


En läsare berättar: Jag födde lilla Tindra när jag satt på toaletten

Åsa skulle bara gå och kissa, men det blev ett dramatiskt toabesök. Maken Christian och de tre stora barnen fick alla hjälpa till när lilla Tindra föddes.

Bildtext...

Tindra kom till världen i en toalettstol – men klarade sig fantastiskt bra.

splash_hamtat_fran_tidningenInte alla barn kan skryta med en så annorlunda födsel som lilla Tindra. Hon landade på jorden med huvudet före – i toalettskålen. På wc-stolen ovanför satt hennes mamma, lika förvånad som förskräckt.

– Hon kom helt utan förvarning. Jag hade inga värkar och hade inte märkt att vattnet hade gått, säger Åsa, som då var 34 år, när hon i telefonen börjar berätta om sin dotters sällsamma entré för åtta år sedan.

Annons

Åsas graviditet hade varit helt normal i åtta månader. Babyn var beräknad till slutet av november och två veckor före utsatt födelsedatum hade Åsa packat sin BB-väska med journaler, kläder och en varm filt. Väskan stod och väntade i hallen, precis som barnmorskan hade rekommenderat.

– Allt var planerat och jag var inte alls orolig. Jag hade ju fött barn tidigare och visste hur det gick till, säger Åsa som dock kom att få vara med om en förlossning utöver allt det som hon tidigare hade upplevt.

Tidigt på morgonen den 13 november vaknade Åsa av en kraftig smäll i magen – och av att hon kände sig kissnödig. Medan hon hasade sig upp ur sängen med sin höggravida mage vaknade även hennes make, Christian. Åsa lugnade honom med att allt var bra och att han kunde somna om igen. Hon skulle bara gå på toaletten.

Minuterna senare skrek en födande Åsa efter hjälp från badrummet. Hon satt på toalettsitsen och kände sitt barns huvud.

– Hela familjen vaknade och både min man och våra tre barn blev delaktiga i förlossningen. Min man ringde efter en ambulans och kommunicerade med sjukvårdspersonalen, som med blåljus och sirener ilade genom staden, medan vår äldsta dotter Emilia, 13, hjälpte mig med handdukar inne i badrummet, berättar Åsa.

Även de två övriga barnen, Hanna, som då var 9 år, och Rasmus, då 8 år, blev vittne till hur deras lillasyster kom till världen i en toalettstol i familjens hem.

Kan du berätta om när du vaknade tidigt på morgonen?

– Jag hade sovit som vanligt och vaknade klockan 04.40 av en smäll i min mage, som förmodligen var en spark från barnet. Det var tio dagar före beräknat förlossningsdatum och jag hade inga värkar eller sammandragningar. Det enda jag kände var att jag var kissnödig.

– Medan jag reste mig upp frågade min man Christian om allt var okej. ”Ja, jag ska bara på toa”, viskade jag och lunkade mot badrummet.

– När jag satt på toaletten och kissade kände jag hur det bullrade i min mage. Jag tryckte på lite, och det måste ha fått effekten av en krystning. Plötsligt fick jag en enorm tyngd i mitt underliv. Jag flyttade reflexmässigt handen och kände toppen på barnets huvud mellan mina ben.

Hur reagerade du då?

– Jag skrek! ”Christian, ring efter en ambulans!” vrålade jag. Christian snubblade yrvaket in till mig i badrummet med telefonen. ”Barnet är på väg!” förklarade jag och vågade inte röra mig, tordes knappt resa mig från toalettstolen.

– Våra två döttrar, Emilia och Hanna, hade vaknat av våra röster och kom rusande in till oss. Sekunden senare stod även vår son Rasmus i badrumsdörren.

– De två yngsta barnen var helt chockade. Men Emilia, som var tonåring, förstod genast vad som höll på att hända och sprang och hämtade handdukar.

Hur långt in i förlossningen var du då?

– Jag halvstod ovanför toalettstolen och höll barnets huvud i mina händer. Herregud, tänkte jag, nu föder jag!

– Och det gjorde jag. På bara fem minuter gled barnet ut, utan krystvärkar eller påtaglig smärta, och landade i toaletten. Jag måste ha fått god hjälp av tyngdkraften, för så fort har jag aldrig fött barn tidigare. Jag har till och med behövt bli igångsatt med dropp.

– Snabbt tog jag upp det skrikande flickebarnet i min famn, medan Emilia torkade av blodet på mig och den lilla. Under tiden rapporterade Christian till sjukvårdspersonalen. ”Hon har fött! Min fru har fött!” ropade han i telefonen.

Så ambulansen hade ännu inte hunnit fram?

– Nej, den kom efter cirka 15 minuter, men då var födseln redan över. Christian hade fått instruktioner i telefonen om hur vi skulle agera, men jag hann inte ens uppfatta vad de sa innan barnet var ute.

– När flickan var född sträckte Christian över luren till mig. ”Lägg dig ner! Lägg dig ner på en gång!” hörde jag en röst uppmana mig.

– Men jag ville inte alls lägga mig ner. I stället gick jag ut i hallen och tog filten ur BB-väskan och lindade in barnet i den. Sedan stod jag där och väntade, med barnet i ena handen och telefonen i den andra. ”Vi mår bra. Ni kan ta det lugnt”, meddelade jag sjuksköterskan i luren.

Du var alltså lugnare än vårdpersonalen?

– Ja, jag såg på flickan att hon andades och hade fin färg. Det var trots allt barn nummer fyra, så jag hade viss erfarenhet.

– Hon var så söt och helt klarvaken, låg och tittade med sina bruna tindrande ögon, helt ovetande om det rabalder hon nyss ställt till med. ”Du är en liten Tindra”, sa jag och i den stunden fick hon sitt namn.

– Sköterskan i luren fortsatte att fråga om jag var yr, om jag blödde, om jag hade ont. Men jag var bara lycklig!

– I efterhand har jag förstått att jag borde ha lagt mig ner för att minimera blodförlusten, men det var svårt att tänka klart i allt känslokaos.

Vad hände när ambulanspersonalen väl kom?

– Det var tre män, varav en ung praktikant, som möttes av en chockartad syn. Jag öppnade dörren, spritt språngande naken, och med lilla Tindra i min famn som fortfarande satt fast i mig via navelsträngen. ”Kom in!” sa jag glatt medan de bara stirrade på mig.

– Männen la mig och Tindra på en brits och bar in oss i ambulansen. Under färden till sjukhuset undersökte de flickan och rensade hennes hals. Min man hade i all hast samlat ihop lite kläder till mig och körde bakefter i vår bil.

– Väl inne på kvinnokliniken klippte Christian navelsträngen och satt sedan med Tindra medan jag tog en välbehövlig dusch.

Var fanns era övriga barn då?

– De var ensamma hemma, men efter två timmar åkte Christian och hämtade dem. Då hade Emilia skurat hela badrummet. Hon var så duktig. Det var de allihop.

– Emilia hade tjatat sedan jag blev gravid om att hon ville vara med under förlossningen, och den önskan gick ju sannerligen i uppfyllelse. Hon fick nästan rollen som förlossningssköterska.

Hade du inte haft några känningar alls innan du plötsligt födde på toaletten?

– Jag hade känt att det tryckte på i den nedre delen av magen någon månad tidigare och då sökt mödravård. Jag misstänkte att barnet låg ovanligt långt ner, men barnmorskan menade att allt såg bra ut.

– Efter födseln spekulerade sköterskorna i om vattnet hade gått när jag satt och kissade på toaletten, och att det var därför jag inte hade märkt det.

– Det var över huvud taget mycket diskussion och uppståndelse kring lilla Tindra på sjukhuset. Personalen stod i kö för att få titta på henne. Alla hade hört ryktet om toalettfödseln.

Trodde personalen att Tindra hade tagit någon skada av det som hänt?

– Hon hade visserligen slagit i sin kropp i porslinsskålen, men nacken och huvudet, som jag ju hållit i när hon kom ut, hade klarat sig.

– Dagen efter, innan vi skulle åka hem, blev Tindra ordentligt undersökt av en barnläkare. Han hittade inga blåmärken på kroppen och sa att hon var helt frisk.

Hur betraktar du din hemförlossning nu i efterhand?

– Hade jag varit förstföderska hade jag nog tyckt att den var otäck. Men jag är ganska lugn som person och van vid små barn. När den värsta chocken hade lagt sig insåg jag att det här var den bästa förlossningen jag hade haft. Den var över på fem minuter!

– Det enda jag sörjer är att vi inte har några bilder av Tindra som nyfödd. Det var ingen av oss som tänkte på att fotografera.

Har ni berättat för Tindra om hennes dramatiska ankomst?

– Ja, och vi brukar skoja med henne och säga att hon är en riktig ”skitunge”. Men när vi nämner det för andra människor blir Tindra generad. ”Ni får inte berätta att jag är född i toan!” säger hon.

– Samtidigt är hon väldigt stolt. Berättelsen om hennes födsel spred sig snabbt redan den hösten och nådde kyrkans församling. Prästen där tyckte att hon var värdig att spela Jesusbarnet i deras julspel, vilket hon gjorde bara fem veckor gammal. Så hennes kändiskarriär drog i gång tidigt.

Är du kanske sugen på att skaffa fler barn efter detta?

– Nej, bevare mig väl! Nu blir det inte fler barn. Jag vågar inte föda fler. Jag vet ju inte var det händer nästa gång.

Av: Margaretha Malmgren
Bilden är arrangerad.

Här hittar du fler LÄSARBERÄTTELSER

LÄS OCKSÅ

(252)
(0)

Annons

Annons

Annons


allasbutik

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…