Annons
Annons

Annons

En läsare berättar: Jag har släppt sorgen över det som aldrig fanns

För tre år sedan dog min mamma. Det väckte många motstridiga känslor. Det värsta var sorgen över det vi kunde ha haft om allt varit annorlunda.

jag-har-slappt-sorgen

Mamma hade en sviktande hälsa under många år. Hon var kraftigt överviktig, hade diabetes och högt blodtryck – och var sockerberoende ovanpå det. Hon sa aldrig nej till kaffebröd, men menade att hon inte kunde äta frukt på grund av sin diabetes.
Mamma var inte lätt att växa upp med. Hon och pappa grälade konstant tills han dog av en hjärtattack när han var 53. Jag var 13 år då och chockad av sorg, men mamma såg mig inte ens. Hon var totalt uppslukad av änkerollen och all uppmärksamhet den gav. Nej, hon kände inte någon större saknad efter pappa. Det är jag säker på. Däremot tror jag att hon kände sorg över det som aldrig blev.

De där drömmarna om äktenskap och familjeliv hon måste ha haft när de gifte sig. För lika lite som jag tror att hon saknade pappa när han dog tror jag att äktenskapet blev det hon hoppats på när de gifte sig.
Jag sörjde pappa. Mot mig hade han ändå varit ganska snäll. Han var inte någon drömpappa, men han var lättare att ha att göra med än mamma. Men mer än jag sörjde honom sörjde jag det familjeliv vi aldrig haft. Allt det där roliga, tilliten och tryggheten som jag såg hemma hos mina kompisar. Men det förstod jag inte då.

Det skulle dröja många år innan jag blev medveten om smärtan i sorgen över det man inte fått, den slags relation man aldrig hade, närheten och kärleken man aldrig kände. Och sorgen när hoppet om att allt en dag ska bli annorlunda dör.

Det dröjde tills jag var 33 år och mamma dog. Hon fick en stroke och låg i koma i två veckor. Jag satt vid hennes sjukbädd varje dag och såg henne tyna bort. Jag grät varje dag, vid varje besök. Jag tror att jag grät av många olika anledningar. Det är mycket man tar farväl av när man mister den sista av sina föräldrar. Det kändes som att sätta punkt för en hel epok.
En av de sista dagarna när jag satt där och grät insåg jag varför. De flesta av tårarna var för det jag aldrig fick. För att jag aldrig fick uppleva en kärleksfull relation med min mamma. För att jag aldrig kände att hon verkligen älskade mig. För att jag aldrig fick komma först. För allt hon inte lärt mig om livet, och för allt hon inte skyddat mig emot.
När mamma gick bort några dagar senare var jag fylld av en massa motstridiga känslor och en stor trötthet. Jag var sjukskriven en vecka för att få ta igen mig och ta itu med det praktiska, men när jag gick tillbaka till jobbet kände jag mig definitivt inte utvilad och det fanns massor kvar att göra.

Jag kände mig överväldigad och hade ingen aning om hur jag skulle hantera alla känslor. Jag mådde riktigt risigt och det blev bara värre efter begravningen. Den gav inte någon känsla av avslut som fick mig att må bättre. Jag hade allt mindre energi och kände mig alltmer deprimerad. Då sa en väninna något jag aldrig glömmer.
Vore det inte bättre att bearbeta sorgen i stället för att försöka begrava den?
Bearbeta sorgen, hur gjorde man det? Det var väl det jag gjorde genom att ta mig igenom dagarna? Brukar man inte säga att tiden läker alla sår? Jag hade förlitat mig på tanken att allt skulle kännas bättre med tiden.
Men min väninna visste bättre. Hon hade själv gått igenom ett program för sorgbearbetning och berättade om vilken skillnad det gjort för henne.
Jag bokade tid hos samma terapeut och gick igenom samma program. Vi träffades tio gånger och att bearbeta sorgen innebar inte bara att jag läkte ut relationen till mina föräldrar utan också till mina ex. Det hela gjorde en otrolig skillnad och det var en sådan lättnad att släppa besvikelsen och ilskan. Jag fick tillbaka tilltron till människor, och den livskvalitet jag har i dag hade inte varit möjlig utan sorgbearbetningen.

Här hittar du fler LÄSARBERÄTTELSER

LÄS OCKSÅ

(18)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…