Annons
Annons


En läsare berättar: Min dotter var alltid ensam

Min dotter bytte klass och blev alltmer ensam. Hemma stängde hon in sig på sitt rum. Hur skulle jag kunna hjälpa henne? En kollega gav mig ett tips.

shutterstock_185076467-2

Jag var mycket orolig för min dotter Milla när hon efter femte klass var tvungen att byta skola. Skolan hon gick på hade bara stadier från förskoleklass upp till femte klass, och nu skulle hon börja sjätte klass i en skola som var mycket större än den hon var van vid.

Annons

I samband med flytten gjordes klasserna om så att hon bara fick behålla två gamla klasskamrater, och det värsta av allt – hennes bästis Sofie flyttade till en annan stad.

Milla är en stillsam och försiktig flicka som har svårt att få vänner. Hon var mycket ensam sina första skolår, men när Sofie kom till klassen förändrades mycket för Milla.

Sofie sökte sig till henne direkt och flickorna blev bästa vänner. Milla blev gladare och öppnare och det var en glädje för mig att se hur min dotter blommade upp.

När hon berättade för mig att Sofie skulle flytta grät hon. Jag hade svårt att trösta henne, men föreslog att vi skulle bjuda hem två av de andra flickorna som skulle följa med till den nya skolan så att de lärde känna varandra lite bättre innan terminen började.

Absolut inte! Det har jag inte lust med, var svaret jag fick.
Inte lust? Eller vågar du inte? frågade jag.
Milla bara skakade på huvudet och gick in i sitt rum och stängde dörren efter sig. Det hade blivit allt vanligare att Milla stängde in sig på sitt rum.

Jag talade med Millas pappa, min exman och sa att det kändes som att jag inte nådde fram till henne. Han berättade att hon stängde in sig på sitt rum även när hon var hos honom. Det var bara normalt beteende för en snart tonårig tjej och det skulle gå över av sig självt.

Länge väntade jag på att Milla skulle komma hem från skolan och berätta att hon fått en kompis som var jättetrevlig. Men den dagen kom aldrig…

Jag förstod att hon var ensam och inte mådde bra. För att hon inte skulle känna sig pressad hemma krävde jag aldrig av henne att hon skulle hjälpa till med disk, tvätt och städning i vårt hem. Jag lät henne vara i fred instängd på sitt rum. Hela tiden var jag rädd att hon blev mobbad och inte ville berätta det för mig.

Det gjorde ont i mig att se Milla ensam och ledsen så jag ringde hennes klassföreståndare för att få en bättre bild av vad som hände under skoldagarna.

Läraren hade inte sett några tendenser till mobbing, däremot hade hon lagt märke till att Milla var ensam, blyg och tystlåten. Hon föreslog att jag skulle få in Milla på någon aktivitet utanför skolan. Sport, dans, spela något instrument – vad som helst som kunde få henne att knyta kontakter med andra i samma ålder.

Jag suckade tungt och tänkte på alla de gånger jag föreslagit Milla att hon och jag skulle gå på bio, ta långpromenader i skogen eller åka till simhallen men bara fått till svar att hon ville vara hemma på sitt rum.

Läraren tyckte också att jag skulle ställa krav på att Milla gjorde vissa praktiska saker hemma. Det skulle stärka hennes självförtroende.

Helt uppgiven berättade jag på mitt jobb om Milla och min oro.
Köp en hund. Då måste hon komma ut ur sitt rum och ta ansvar, föreslog min arbetskamrat Tommy.

Redan samma kväll när Milla och jag åt middag föreslog jag henne att vi skulle skaffa hund.
Är du inte klok? Vem skulle passa den? Tro inte att jag gör det, sa hon och lämnade bordet och gick in på sitt rum.

Jag åt upp min middag och gick sedan och knackade på Millas dörr. Jag fick inget svar men jag stod kvar och fortsatte tala med henne genom den stängda dörren. Tydligt och vänligt förklarade jag att hon måste börja hjälpa till hemma.

Från och med nu var det hennes uppgift att ställa in i diskmaskinen och sätta igång den när vi ätit. Det hördes inte ett ljud från rummet men plötsligt öppnades dörren och Milla kom ut. Hon himlade med ögonen och gick rakt förbi mig till köket där hon ställde sig och satte in tallrikar, glas och bestick i maskinen.

Hon sa inte ett ord och när hon var klar återvände hon till sitt rum.
Min förvåning var stor när jag upptäckte att hon även nästa kväll och nästan självmant satte in i diskmaskinen.

Jag bad henne gå ut med soporna, och hon protesterade inte, och när jag föreslog att hon skulle laga middag som hon själv valt en dag i veckan sa hon inte nej.

Vår granne har en labrador som behöver långa promenader. Jag hade frågat om Milla kunde få gå ut med den när hon kom hem från skolan.

Grannen blev jätteglad, hon behövde någon som kunde gå ut med Pelle på eftermiddagen innan hon kom hem från jobbet.
Grannen ringde på vår dörr och Milla öppnade. När hon fick frågan om hon kunde tänka sig att ta ut Pelle på eftermiddagarna svarade hon ja direkt.

Redan nästa dag tog hon ut Pelle. Jag satt med mobilen i handen och väntade på ett surmulet nödrop men det kom inget. Däremot möttes jag av en glad flicka med glittrande ögon som inte satt instängd på sitt rum när jag kom hem.

Efter några veckor berättade Milla för mig att en flicka i klassen hade hund, och de skulle träffas efter skolan och rasta hundarna tillsammans nästa dag. När jag berättade det på jobbet sa min kollega Tommy: ”Det behövs bara en hund, så stiger humöret.”
Och självförtroendet, tillade jag.

Här hittar du fler LÄSARBERÄTTELSER

LÄS OCKSÅ

(99)
(0)

Annons

Annons

Annons


allasbutik

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…