Annons
Annons


En läsare berättar: Min duktiga dotter bröt ihop…

Jag hade alltid berömt min dotter. Jag trodde att det skulle ge henne det självförtroende jag själv aldrig haft. Men på högstadiet blev hon allt osäkrare. Jag förstod ingenting, tills den dag hon bröt ihop och berättade.

ledsen-flicka

Jag fick nästan aldrig höra att jag var duktig när jag växte upp. Om mina föräldrar sa något berömmande så kändes det inte genuint. När min dotter Sofia föddes gick jag in för att ge henne det jag saknat. Jag ville att hon skulle växa upp med ett starkt självförtroende och jag trodde att det skulle bli enkelt. Om jag bara visade all den kärlek jag kände och berömde henne för varje steg hon tog, då skulle allt bli bra.
Några år senare fick Jens och jag vårt andra barn, en son som vi döpte till Mats. Jens hade haft lite svårt att relatera till Sofia och blev lättad när vi fick en pojke. Det gör ont att säga det, men han var alltid mer engagerad i Mats. När han gjorde upp planer för fritiden och semestrar kändes det ibland som om han glömde bort Sofia. Hon fick bli med på sådant som Jens valt för Mats skull. Det är klart att hon på något sätt måste ha uppfattat att hon kom i andra hand. Jag försökte kompensera för detta, men jag hade ju Mats att tänka på också, familjens bebis. Jag berömde Sofia extra mycket och trodde att det var bland det bästa jag kunde göra för henne.
Sofia var elva år när Jens och jag separerade. Vi hade haft det dåligt länge och hade nästan inga känslor kvar för varandra. Det var chockartat att bli singel, men efter bara några veckor började jag andas ut. Det här var mycket bättre för mig, för oss båda.
Vi hade delad vårdnad om barnen. Jag tyckte att de verkade hantera situationen bra och jag berömde dem för det också. I efterhand insåg jag hur lite jag egentligen förstått av hur de kände och tänkte. Jag var mer fokuserad på att säga att mamma var stolt, än att lyssna på hur de mådde.

Annons
Gilla Allas.se på Facebook

Jag dejtade en kollega ett tag, men det blev inget allvarligt och han träffade aldrig barnen. Ett år efter separationen blev Jens sambo med en ny kvinna och året därpå träffade jag Joakim. Det fanns en innerlig kärlek mellan oss och jag hade inte varit så lycklig på länge. Jag ville att han skulle bli en del av mitt och barnens liv, men vi tog det ändå ganska lugnt. Efter tre månader träffade han barnen och efter ett år flyttade han hem till oss. Joakim och barnen kom jättebra överens, men till min förvåning visade det sig att han och jag tyckte olika om barnuppfostran. Han reagerade på mitt ”överdrivna berömmande”.

Är det verkligen så sunt att berömma barnen hela tiden, vad de än gör? sa han. Hur ska de då kunna känna sig stolta när de lyckats riktigt bra med något?
Jag reagerade instinktivt och tog illa vid mig. Det var lätt för honom att ifrågasätta – han hade ju inte haft samma upplevelser som jag i barndomen.
Det stärker dem, sa jag stingsligt. Vad är det för fel på att få dem att må bra?
Han backade. För den gången.

Joakim hade inga egna barn, men tyckte om att leva i en barnfamilj. Vi hade lämnat frågan om gemensamma barn öppen, men var överens om att vänta något år. Joakim gick gärna ut och tog en öl med kompisar emellanåt, men hade inget behov av att springa på krogen. Han satt lika gärna hemma i soffan och såg en barnfilm. Han var redo för detta. Jag tyckte att han var toppen, men det störde mig att vi inte tyckte lika om hur man bäst relaterar till barnen. Jag blev nog lite demonstrativ för att visa att jag hade rätt. Och sedan skulle det visa sig att jag hade så fel.
Sofia hade börjat i sjuan och jag kunde inte längre blunda för att hon blev alltmer osäker. Hon berättade inte längre lika mycket om sitt liv och hur det gick i skolan och hon blev inåtvänd. Jag trodde att det hade med kompisar eller någon kille att göra. Hon var på väg in i tonåren, förändringar var normala. Om det handlat om något allvarligt hade hon säkert berättat. Jag rationaliserade bort problemet därför att jag inte visste hur jag skulle hantera det.
Min duktiga dotter, sa jag och kramade om henne. Du klarar allt!
Jag kände hur hon stelnade och drog sig undan och jag var inte beredd på det som hände sedan. Hon började gråta. Det var som om något brustit inom henne. Jag hade aldrig sett henne sådan. Jag stod som handfallen, men försökte trösta. Det gick inget vidare.
När hon lugnat sig något lyckades jag tack och lov få henne att prata. Jag fick en chock när jag förstod att alltihop var mitt fel.
Mitt ständiga berömmande hade inte lett till stark självkänsla, tvärtom hade det gjort henne osäker. Hon tyckte inte att hon kunde leva upp till allt det jag sa om henne och kände sig som en stor bluff. I efterhand förstod jag att Joakim haft rätt. Vi pratade om det här och jag tog reda på fakta. I dag vet jag att det är bättre att uppmuntra barn att bli kompetenta och att det är bra att behöva kämpa. Barn mår naturligtvis bra av bekräftelse och beröm, men i dag ger jag det när det finns fog för det. Och barnen uppskattar det mycket mer.

LÄS OCKSÅ

(0)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…