Annons
Annons


En läsare berättar: Min svärmor mobbar mig…

Min svarmor mobbade2

Det första mötet med svärmor är nog egentligen det bästa, ändå hade jag en kall känsla i kroppen när vi körde därifrån. Det säger väl allt!
Emil och jag hade varit tillsammans i två månader när jag skulle få träffa hans föräldrar första gången. De bor i hus med en prydlig trädgård. Det ser rätt så idylliskt ut.

Jag inbillade mig att hans mamma skulle vara en rar kvinna med stort hjärta. Jag var nervös, men trodde att det skulle gå bra. Någon som är så social och lättsam som Emil måste ju ha trevliga föräldrar. Trodde jag…

Redan där i hallen tyckte jag att det fanns något stickande och kritiskt i hans mammas blick. Hans pappa var lättare att ha att göra med – så har det alltid varit. Problemet är att svärmor tar över och han faller tillbaka för att undvika konflikter. Det har alltid känts som om han inte vill ta hennes beteende mot mig på allvar. Länge reagerade Emil likadant.

När jag sa att hans mamma inte verkade gilla mig förstod han inte vad jag menade, trots att jag hört henne fälla kritiska kommentarer om mig till honom.

Mamma kanske kan uppfattas som lite odiplomatisk ibland, men hon menar ju aldrig något illa, det har du väl märkt?
Jag förstod inte hur han kunde tolka det så och det sa jag också. Några av våra första gräl handlade faktiskt om henne. Och det skulle bli fler…

Emil och jag flyttade ihop. Hans föräldrar kom med en blomma och hans mamma ifrågasatte allt – från det jag bakat till vår nya soffa – men Emil verkade inte märka det heller. Hennes kommentarer stack i mig och jag började känna mig alltmer irriterad och frustrerad. Vad var detta för ett sätt att bete sig på? Varför gjorde hon så här?

Och så började minns-ni-när-historierna om Emils tidigare flickvänner. En hade varit så otroligt duktig på att baka, en annan så pålitlig bakom ratten, en tredje så snygg att Emil minsann blivit riktigt svartsjuk…!
Och detta fick Emil och hans pappa att skratta, skämta – och hålla med. Ingen av dem verkade förstå att det inte var så kul för mig. Förutom svärmor då, förstås. Det är jag säker på.

När vi hade bott ihop i ett halvår fyllde Emil 25. Vi bjöd släkten på kalas, men två veckor innan blev jag sängliggande i halsfluss. Jag blev riktigt dålig och låg däckad i en vecka. Förberedelseplanerna sprack rejält. Mamma och svärmor lovade att hjälpa till att baka. När söndagen kom dök mina föräldrar upp med flera kaksorter, medan Emils föräldrar kom med – ingenting! Svärmor påstod att hon hade missförstått, men det var en lögn. Hon ville bara få mig att framstå i sämre dager och hade väl hoppats på att vi inte skulle ha så mycket att bjuda på som vi hade.
Jag var besviken, men framför allt arg. Emil tyckte att jag gjorde en stor sak av ingenting.
Men hon hade ju missförstått och vad spelar det för roll… vi hade ju så det blev över ändå!
Det gjorde mig bara ännu argare. Varför tog han henne alltid i försvar? Hur kunde han vara så blind?

En gång när vi kom hem till dem upptäckte jag att hon hade ett nytt foto i bokhyllan. Hon hade ramat in ett kort på Emil och Sara, en av hans tidigare flickvänner.

När mina svärföräldrar firade 30-årig bröllopsdag hade de fest ute i trädgården. De bjöd in Saras föräldrar och under dagen skröt svärmor flera gånger inför gästerna om hur duktig Sara var på att baka. Om mig sa hon inte ett ord. Jag kände så tydligt hur hon ville förringa mig, jag hade väl inga talanger att tala om. Den gången upplevde jag hur hon inte bara är småaktig och kritisk utan rentav elak.

Men så ändrades balansen. Jag blev gravid. Emil och jag svetsades hårdare samman och när jag vid ett tillfälle började gråta när vi grälade om hans mamma hajade han till. För första gången märkte jag att han verkligen började lyssna på mig. Efter det var han mer uppmärksam mot sin mamma och började säga emot henne. Det var så himla skönt!

Vi fick en dotter och hon är mina svärföräldrars första barnbarn. Jag vill att hon ska få växa upp med farföräldrar i sitt liv så jag tänker inte sabotera kontakten, men jag tänker inte prioritera den heller. Om läget varit annorlunda hade jag träffat mina svärföräldrar betydligt oftare under mammaledigheten, men nu väljer jag i stället att träffa andra.

I dag inser kanske svärmor att hennes agerande har konsekvenser… och det är i så fall på tiden. Om det kan leda till förändring återstår att se. Annars är det de som förlorar mest.

Här hittar du flera LÄSARBERÄTTELSER

 

LÄS OCKSÅ

(8)
(0)

Annons

Annons

Annons


allasbutik

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…