Annons
Annons


En läsare berättar: En natt ringde polisen…

Jag hade så många möjligheter när jag var ung, men tog dem inte. I många år bar jag på en bitterhet över detta. Det gjorde att jag ville hjälpa barnen att se till att så de utnyttjade alla chanser till ett bra och framgångsrikt liv…

tonaring

Jag hade tänkt läsa vidare efter gymnasiet, men det blev inte så. Jag blev kär i en kille i min hemstad och flyttade ihop med honom i stället. Min kille var populär och jag var för osäker och rädd att mista honom. Två år senare gjorde jag det ändå. Han hade träffat en annan. Här hade jag en andra chans att börja om, men vid det laget hade jag fått fast anställning i en butik och jag sköt studierna på framtiden.
När jag var 25 träffade jag Jakob. Tre år senare föddes Mattias. Vi var lyckliga och jag ångrar inget. Jag skulle naturligtvis inte byta familjen och mina barn mot en utbildning. Jag har bara så många gånger önskat att jag hade sett till att få både och.

Annons

Redan tidigt uppmuntrade jag Mattias att tänka framåt, ha drömmar och planer. Redan när han gick på lågstadiet pratade jag om hans framtid som om det vore självklart att han skulle skaffa sig en högskoleutbildning. Jag trodde att jag gjorde honom en tjänst, hjälpte honom på traven, men vad jag egentligen gjorde var att ta ifrån honom hans eget val. Jag försökte styra och kontrollera hans framtid. Det är nog sällan en bra idé, och det var det inte i vårt fall heller…
Allt fungerade bra tills Mattias gick i åttan. Han hade bättre läshuvud än både Jacob och jag och lärarna berömde honom alltid på utvecklingssamtalen.

Mattias blev lång och under mellanstadiet bytte han fotbollen mot basketen. Han hade en naturlig fallenhet för det. Han älskade att spela och vi älskade att gå på hans matcher. Vi var så stolta över vår duktige son. Jacob hade alltid haft vänner och han var en bra kompis, omtänksam och rolig. På högstadiet märkte vi att han började dra till sig tjejer. Efter en tid tog han med sig Elin hem och berättade att det var hans flickvän. Hon var söt och trevlig, och de tillbringade mycket tid hemma hos oss.
Vi såg verkligen inga varningstecken.

Det fanns helt enkelt inga. Eller snarare så syntes de inte utanpå. Det var vårt, och främst mitt, beteende som var varningssignalerna – någon med insikt i barnuppfostran och psykologi hade förstått hur detta påverkade Mattias och vad det kunde leda till.

Fredagen då vi äntligen skulle komma att förstå detta började som vanligt. Barnen var i skolan, vi på jobbet. Jag kom hem vid femtiden och började förbereda middagen. Mattias och vår dotter var hemma. Vi åt vid sextiden och sedan stack han ut. Han skulle träffa kompisar och sa att de kanske skulle gå på bio. Visst är man som förälder lite orolig när barnen är ute, särskilt på helgkvällar, men Mattias hade aldrig hamnat i trubbel. Den kvällen skulle bli annorlunda…

Jacob och jag la oss vid midnatt. Mattias skulle vara hemma senast ett. Han kom inte. Jag ringde mobilen, men fick inget svar. En stund senare provade Jacob med samma resultat. Vi blev irriterade, men främst oroliga. Klockan blev halv två. Vår dotter låg och sov så jag stannade hemma medan Jacob tog en sväng med bilen. Han körde runt i området, till bion och några av Mattias vänner. Han såg inte till någon av dem. Klockan var nästan halv tre och han hade just kommit hem igen när telefonen ringde. Det var polisen…
Det var Jacob som svarade och under den där korta stunden innan jag fick veta vad som hade hänt kändes det nästan som om jag dog av oron. Jag såg på Jacob att detta handlade om något väldigt allvarligt.

Polisen hade fått in en anmälan om en personbil som kört väldigt oaktsamt och vingligt utanför stan. När man stoppade bilen visade det sig vara en 18-årig förare med nytaget körkort. Både han och passagerarna hade varit berusade. En av dem var Mattias.
Det var en chock. Hur hade Mattias hamnat i den bilen? Varför hade han druckit? Hade detta hänt förr?

Det visade sig att han och hans kompisar hade hamnat på en fest i stället för på bio. Där hade de träffat några okända killar, bland annat föraren till bilen, och följt med honom till en sommarstuga. Där hade alla börjat dricka öl. Enligt Mattias hade han aldrig gjort något liknande förut.

Vi fick hämta honom på polisstationen. Han hade nyktrat till så pass att vi kunde prata med honom när vi kom hem. Han satt vid köksbordet och såg så ynkligt ut och så brast han i gråt och sa något som jag aldrig glömmer:
– Jag är inte perfekt! Jag ville bara få känna att jag är normal… att jag får göra misstag!

Han hade känt för stor press. Jag hade målat upp en bild av vad han borde vilja, hur hans framtid borde bli. Han hade haft lätt för sig och tyckte att han ständigt behövde leva upp till andras förväntningar. Att han inte hade rätt att vara något annat än duktig, hela tiden.
Vi träffade en socialsekreterare några gånger, men det viktigaste var att det som hänt blev en ögonöppnare för Jacob och mig. Vi pratade mycket efter detta, både med varandra och med Mattias. Vi blev faktiskt mycket bättre på att kommunicera och Mattias blev mer harmonisk. Jag hade trott att han mådde bra redan innan, men nu såg jag skillnaden.

I dag är Mattias 17 år. Som alla andra begår han misstag, men sedan pressen släppte har han inte hamnat i något allvarligt trubbel igen.

LÄS OCKSÅ

(0)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…