Annons
Annons

Annons

Jag letade efter en syster – men hittade två!

Joanna och hennes två systrar vet inte varför deras biologiska mamma lämnade bort dem. Men de struntar i det. Viktigast är att de har hittat varandra – trots att de är utspridda över halva jordklotet.

Nästa gång ska vi ses i Chicago och jag sparar alla pengar jag kan till den biljetten, berättar Joanna om återföreiningen med sina systrar.

Nästa gång ska vi ses i Chicago och jag sparar alla pengar jag kan till den biljetten, berättar Joanna om återföreningen med sina systrar.

Joanna fann sina biologiska syskon på Facebook

AV MATHIAS PERNHEIM FOTO: JAN-ERIK EJENSTAM OCH PRIVATA BILDER

För två år sedan började Joanna Persson, 28, leta efter sin försvunna storasyster Katie. Det visade sig att de bortadopterade systrarna inte var längre ifrån varandra än en knapptryckning på Facebook.
Men det hela tog en oväntad vändning. I stället för att hitta en syster fick Joanna två!
– Jag var både glad och chockad på samma gång. Jag hade inte en aning om att jag hade en syster till. Det är svårt att beskriva den känslan som infann sig när jag upptäckte det, men det var omtumlande. Något av det allra konstigaste jag har varit med om, säger Joanna när vi ses hemma hos henne i tvårummaren i utkanten av Jönköping.

Såg likadan ut

Vi backar tillbaka i tiden till år 1989. Det var i december det året som Joanna kom till Sverige från Polen med sina svenska adoptivföräldrar.
Här växte hon upp i en trygg familj i den skånska orten Munka-Ljungby och fick så småningom även två syskon. Hon har alltid känt till sin bakgrund och visste också att hon hade en storasyster

Joanna som liten flicka.

Joanna som liten flicka.

som hette Katie och som hade adopterats av en amerikansk familj och bodde i Chicago. I början skrev de båda familjerna till varandra sporadiskt, men efterhand som Joanna blev äldre rann det ut i sanden.
– Mina föräldrar tyckte att jag skulle försöka underhålla kontakten, men när jag kom upp i tonåren så kändes det mer som ett krav än något roligt, så jag slutade att skriva. Jag har alltid känt mig hemma i min adoptivfamilj och på grund av det kände jag inget behov av att få veta mer om min polska bakgrund.
Men så under 2013 började hon fundera på Polen och på sina rötter och kände att det där med identitet var viktigt trots allt. Därför ville hon återuppta kontakten med systern. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort.
– Det var dags kände jag, men jag visste inte vad Katie hette i efternamn och ingen i min familj kunde komma på det heller. Så jag visste inte hur jag skulle göra och kunna gå vidare med efterforskningarna. Jag tänkte att jag skulle testa att leta på Facebook – men att hitta en Katie i Chicago var inte det lättaste…
2014 skulle Joannas bror mönstra inför lumpen och behövde hjälp med att hitta sina skolbetyg. Joanna tog på sig uppgiften och började leta bland gamla papper i föräldrahemmet, och det var då som hon hittade ett brev som blev den sista pusselbiten i sökandet. Brevet var från Katie med efternamnet på pränt.
– Sedan efter det var det ganska lätt att hitta henne. Jag fyllde i namnet i sökrutan på Facebook och klickade. När jag såg en bild på Katie tänkte jag att det är ju jag, så lika är vi. Det var inget snack om saken, det var min syster. Dessutom hade hon skrivit Bielsko-Biala som sin hemort och det är den stad i Polen som jag också föddes i.

Joanna bor i London, Katie i Chicago och Joanna i Jönköping. Systrarna möttes första gången förra sommaren.

Joanna bor i London, Katie i Chicago och Joanna i Jönköping. Systrarna möttes första gången förra sommaren.

Alla var chockade

Det gick nästan lite för lätt, minns Joanna. Det hade hon inte räknat med.
– Jag blev tagen på sängen. Oj då, tänkte jag, hur ska jag gå vidare med det här nu? Mina föräldrar var just då i Mexiko och jag hade ingen i närheten att bolla det som hänt med. Så skrev jag ett meddelande till Katie och förklarade allt, men jag skrev också att om det var så att hon inte ville ha någon kontakt med mig så accepterade jag det. Jag såg att hon hade en syster som också hette Joanna och tänkte att hon kanske inte ville ha fler syskon. Man får ganska konstiga tankar i en sådan situation.
Efter fem dagar plingade det plötsligt till i Joannas mobiltelefon. Det var den andra Joanna som skrev. ”Vi är så glada att du hörde av dig. Vi har letat efter dig länge”, stod det och Joanna förstod först ingenting alls.
– Oj, vad händer? tänkte jag. Vänta nu, backa bandet. Hon skrev att hon var min andra syster och att Katie hade bett henne skriva till mig på grund av tidsskillnaden eftersom Joanna bor i London. Det var helt bisarrt. Jag hade hittat min syster och en till!
Hennes lillebror undrade om hon skämtade när hon berättade vad hon hade varit med om. Alla var lika chockade. Joanna var tvungen att stanna upp ett tag för att ta in vad som hände, sedan startade hon och systrarna en chattgrupp på nätet för att kunna kommunicera med varandra.
– Det första jag gjorde varje morgon var att läsa meddelanden från mina systrar, och jag satt uppe sent på nätterna och skrev till dem. Vi frågade varandra om allt. Vi ville veta så mycket som möjligt om varandra.
Katie och den andra systern Joanna hade redan haft kontakt i flera år och hade även träffats i Polen 2011. De var tre respektive sju år när de adopterades bort och hade båda minnen av Joanna.
Mellansystern hade adopterats till en familj i Polen, men flyttade till London som 20-åring tillsammans med sin polske man. När de båda systrarna träffades hade de besökt sin biologiska mamma och försökte få reda mer om Joanna, men det enda de fick information om var att hon bodde i Sverige.
– Vi måste ses! När?, skrev vi till varandra. Men det var inte så lätt eftersom jag pluggade i Uppsala då och Katie bor i USA och Joanna i London. Men vi lyckades få till en träff hos Joanna och hennes familj i London i juli förra året.

Kändes naturligt

Det var ett av Joannas allra mest nervösa ögonblick i livet. Det var många tankar som for runt i huvudet när hon satt på flygplanet över till England.
– Jag oroade mig för nästan allting. För språket, om de inte skulle förstå mig och klappa mig på huvudet, men mest för att det helt enkelt inte skulle funka mellan oss. Som en sorts krisberedskap hade jag planerat att ta in på ett hotell ifall det skulle skära sig. Men i stället blev det tvärtom, det klickade direkt! Vi behövde inte ens prata för att förstå varandra. Allt kändes helt naturligt. Vi kom varandra väldigt nära de där dagarna.
Första kvällen tillsammans i London satt de i soffan och bara tittade på varandra. Att se likheten i andra var något helt nytt för Joanna. Som barn saknade hon att inte vara lik någon annan. Hennes mörka drag stod i bjärt kontrast till de andra medlemmarna i familjen.
– Just likheten var väldigt fint att se. Det var ett slags kvitto på att det var på riktigt. Jag känner det fortfarande när jag tittar på bilder på oss. Wow, det här är liksom inga tjejer vem som helst, de är mina systrar. Det är så häftigt!
Joanna drog också en lättnadens suck över att systrarna var helt ”vanliga” människor som det hade gått bra för i livet. De liknar varandra inte bara utseendemässigt, utan de har även samma humor och är alla tre människor som följer sina mål och drömmar, berättar Joanna.
Och alla tre har också studerat vidare. Katie, som är 35, har läst ekonomi, Joanna, 31, management och svenska Joanna har pluggat stadsplanering och jobbar i dag på Jordbruksverket i Jönköping.
Nu har Joanna två syskonskaror.
– En del har halvsyskon men jag har riktiga syskon på två håll. Det är jättekonstigt. Båda är lika mycket syskon. De kan inte ställas mot varandra.

Ska ses igen

För Joanna har det aldrig varit viktigt att ha kontakt med sin biologiska mamma. Det är syskonen som hon har saknat och det är dem som hon fokuserar på. Katie och Joanna tänker i samma banor.
– Vi tar vara på det vi har och grubblar inte över saker som vi inte kan göra något åt, som varför vår mamma adopterade bort oss. Det är väl annars lätt att fråga sig hur hon kunde göra det och fundera över vilka skälen kan ha varit. Vi kanske är unika på det sättet för ingen av oss har tänkt den tanken. Det är skönt att vi alla tre tänker på samma sätt. Jag har sett en bild på min mamma och det känns bra och jag är nöjd med det.
Nu har systrarna tät kontakt och mötet i London har blivit början på en livslång relation.
– Det är jätteviktigt att bevara kontakten nu. Vi planerar att träffas i Chicago nästa gång så jag sparar alla pengar jag kan. Den här relationen förvaltar vi väl. Jag har fortfarande svårt att förstå att det är sant. Vilken otrolig tur jag har haft. Det här kunde jag aldrig ha föreställt mig för några år sedan. Då var det en dröm att få träffa Katie. Nu har jag två systrar. Det är en dröm som har gått i uppfyllelse.

Andra fantastiska återföreningar på Facebook

Mandy Ashforth och Barrie Moat var 17 och 19 år när de 1982 träffades en romantisk semesterkväll i brittiska Bridlington – och blev kära i varandra. Sedan förlorade de kontakten i 31 år, innan Mandy gjorde ett sista försök att hitta sin ungdomskärlek 2013 och sökte efter honom på Facebook. De hittade varandra – Barrie friade kort därpå och nu är de gifta!

Anne Levlin från Finland var tre år när hon och hennes familj bilade genom Europa på semester 1984. Ett stopp var i Dubrovnik, Kroatien, där Anne träffade en annan liten flicka som hon lekte med en stund runt ett monument vid torget. Innan de nyfunna vännerna måste skiljas åt togs ett foto på dem. 32 år senare la Anne ut bilden på Facebook, inom ett dygn fick hon kontakt med sin lekkamrat. Nu ska de ses vid samma monument och ta en ny bild.

 

LÄS OCKSÅ

(0)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…