Annons
Annons

Annons

Jennies magkänsla räddade livet på sonen

Varje dag föds tre barn med hjärtfel i Sverige. Lille Frank är ett av dem, här delar hans mamma Jennie med sig av deras dramatiska historia.

jennie-sandberg-ma-bra

Den gripande berättelsen nedan är skriven av Jennie Sandberg på tidningen Må Bra.

 

– Nu vet jag vad det är för fel på Frank, säger han lugnt och tydligt. Barnkardiologen som jag har tjatat mig till att få träffa tidigare än avtalat.

Han släpper blicken från ultraljudsskärmen och torkar av min nyfödde sons lilla bröstkorg, låter glasögonen åka ner på nästippen och möter min blick. Det finns ingenting annat än allvar i den.

”Magkänslan säger något annat”

Vi är på Södersjukhuset i Stockholm, klockan är någonstans kring sju på morgonen. Frank är bara tio dagar och det är fjärde dagen i rad vi är här. Lika många gånger som vi har sökt akut för hans besvär. De har stuckit honom, kontrollerat andning och hjärta och gjort mängder av kontroller.

Men varje gång samma svar: han är bara förkyld, kom tillbaka om det blir värre. Det är ju precis det beskedet vi vill ha, att höra att det inte är någon fara.

Men min magkänsla skriker något helt annat.

Nu har jag har gjort något jag aldrig tidigare vågat: sagt emot de vita rockarna och vägrat åka hem. En i raden av alla läkare vi träffat har lyssnat på min historia och skrivit in oss över natten för observation.

Under natten blir Frank kraftigt sämre, han vårdas fortfarande för sina förkylningssymtom och får antibiotika mot streptokocker – trots att han inte visar några tecken på infektion. De tar fler och fler prover, sticker och klämmer ut små bloddroppar, sköljer hans lilla näsa och suger den rent från snor. Det är tydligt att han börjar tappa orken. Skriken övergår till små ynkliga gnyenden och till slut är han så medtagen att han inte orkar amma. De bestämmer sig för att sätta sondslang från näsan till magen.

Mitt lilla barn ligger där med en slang ner i magen och ser helt medvetslös ut. Jag vill bara gråta, men hittar ingen axel att luta mig mot.

Frank börjar hosta och kräkas och får ännu svårare att andas. Jag ber dem kolla hans hjärta tidigare än det planerade besöket. Jag vill inte att vi väntar så länge. De lyssnar, förstår och ringer in barnkardiologen. Jag får veta att jag har tur. Han har jouren och kommer tidigare än planerat.

”Herre Gud, det är något fel på Frank”

Klockan sju på morgonen flyttas vi till ett större undersökningsrum. Läkaren har kommit och han studerar Franks hjärta, inte större än en liten kastanj, noga på skärmen.

– Nu vet jag vad det är för fel på Frank, säger han.

Han vet vad som är fel på Frank.

Herre Gud, det är något fel på Frank.

Tiden och tankarna stannar av. Jag hinner känna en lättnad över att de äntligen kan ställa en diagnos. Chocken gör att jag tar in allt, med alla sinnen. Jag missar ingenting, inte ens lukten från pennorna som den yngste läkaren använder på whiteboarden när han ska räkna ut doseringen på de livräddande mediciner som måste sättas in.

– Han har en svår förträngning i kroppspulsådern, en aortakoarktation, och behöver opereras för att överleva, forsätter kardiologen samtidigt som han trycker på larmknappen. Utanför rummet blinkar ett orangefärgat ljus.

Snabbt och från ingenstans fylls rummet av människor i vita och gröna rockar. Jag hör hur de ringer efter särskilda personer i huset ”för att de kan sticka barn bättre” och hur en akutbil beställs.

”Backar bort från det som kunde varit min sista chans att röra vid min levande son”

”Nej, mamman får absolut inte följa med i ambulansen”, hör jag en läkare säga samtidigt som jag försöker trösta Frank. Han blir stucken händerna och i huvudet för att få ännu fler infarter. Han är stressad av smärtan och hans små kärl vill inte samarbeta. De går sönder och de sticker och sticker och sticker tills han nästan svimmar.

Jag smeker hans kind för att trösta, men det är svårt att nå honom när så många håller på och sätter nålarna.

– Låt honom vara Jennie, om man är sjuk vill man inte att någon petar en i ansiktet, säger en sjuksköterska till mig.

Jag lyder tafatt och backar motvilligt. Backar bort från mitt eget barn. Backar bort från mina instinkter. Backar bort från det som kunde varit min sista chans att röra vid min levande son. Frank skriker av smärta och efter mig, hela min kropp skriker efter honom. Min tröja blir blöt av bröstmjölk men jag bryr mig inte. Jag står tafatt i ett hörn men kan inte se, bara höra honom. Det är för många vita ryggar i vägen.

– Jag måste ringa hans pappa, mumlar jag mellan tårarna.

Jag ringer Peter. Väcker honom med de helt ofattbara orden ”Frank har hjärtfel. du måste komma”. Förklarar att han får be mina föräldrar ta hand om våra andra tre barn och att han måste komma. Snabbt.

Sen slår chocken undan benen på mig och jag minns bara små fragment. Ett transportteam presenterar sig, de ska flytta över honom till intensivvårdsavdelningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. De lägger min lilla son i en transportkuvös, full med slangar och sladdar.

Han är medvetslös, eller så sover han. Eller så dör han. Jag vet inte, bara att det är bråttom. De ber mig lägga filtar som luktar hemma på honom. Jag ger dem den grårutiga bomullsfilten och den färgglada med Stina Wirséns illustrationer på. Han tycker om att titta på den.

Äntligen kommer Peter. Det finns ingen tid att bryta ihop. Tysta tar vi bilen till Karolinska och blir tillsagda att inte köra efter ambulansen.

Vi kör. Jag tror inte ens vi gråter. Vi bara biter ihop och kör.

Vi kommer fram före ambulansen och står omtöcknade och väntar. På vad vet vi inte. Allt känns stumt, tankarna snurrar. Jag tänker på kistor. Hur små kistor finns det?

Vi får inte komma in till Frank, han måste lugna ner sig och stabiliseras innan vi får se honom. Min kropp skriker efter honom, men vi kan inte göra något annat än vänta. Det är tydligt: det inte vi som bestämmer över honom nu.

Äntligen får vi klartecken att gå in. Och i en dunkelt rum, fullt av skärmar och pipande maskiner, ligger han i en liten plastsäng. Herre Gud, min bebis. Full av infarter och slangar mycket svårt påverkad, dels av sitt fysiska tillstånd – livshotande hjärtsvikt – men också av den livräddande medicinens alla biverkningar.

Därför ska vi helst inte röra vår son. Det gör för ont, får vi veta.

Det gör ont i oss också. Att stå och titta på sitt nyfödda barn som kvider av smärta men inte få röra och trösta. Att inte veta om det är sista chansen att röra och trösta. Jag lägger i alla fall en försiktig hand över hans kind, så där som vi brukar göra hemma. Och jag viskar ”mamma är hos dig” för första gången av säkert tusen de kommande veckorna. Och jag ser på hans lilla kropp att han kan höra mig. Trots att han inte orkar öppna ögonen, så visar han att min närvaro och min röst tröstar.

Peter kommer tillbaka med packade väskor och teckningar från de andra barnen. Tillsammans har de ritat nya operationsinstrument som ska kunna laga Franks hjärta utan att det gör ont.

Vi turas om att vaka vid hans säng. Försöker hitta kraft, hopp och tro – men lyckas inte alls.

Efter ett dygn packar de i ordning honom för ambulansflyg till Lund. Han är fortfarande oerhört sjuk, men så stabil att han kan flyttas. Vi ser återigen på när vår son packas in i en transportkuvös och hälsar på teamet som ska ansvara för honom under transporten. Vi får åka efter med tåget och får instruktioner att inte åka förrän vår son är i luften.

Det ska ta en timme för Frank.

Det kommer ta fem timmar för oss.

”Har han landat? Lever han?”

Vi kysser honom på pannan och önskar honom trevlig resa. Bryter ihop när vi ser dem rulla bort honom i sjukhuskorridoren, men samlar oss för att packa och åka efter.

Sen väntar de värsta timmarna i mitt liv. Vi sitter på ett tåg, någonstans ovanför oss är vår hjärtsjuke son – och vi vet inte alls hur han mår. Om han lever. Om han dör. Googlar på aortakoarktation och får bara upp berättelser med olyckliga slut. Jag övar på att meddela våra barn att Frank inte längre finns.

Timmarna går, vi får inga besked. Han han landat? Lever han? Min kropp börjar reagera på skräcken, sorgen och chocken. Jag har börjat skaka okontrollerat. Peter tröstar, försöker ge mig av den lilla kraft han har kvar. Men det går inte. Jag bryter ihop och kan inte ens gråta, bara skaka. Och be. Jag ber till Gud. Jag ber till Frank.

Jag skickar ömsom kärlek och styrka till vår son och ömsom böner till de skyddande änglar vi kan tänkas ha. Ber döden ta mig istället.

Snälla, låt honom leva!

Till slut får Peter tag på BIVA i Lund som bekräftar att vår son är framme och att resan gått bra. Vi tar vårt första andetag på flera timmar och tårarna ändrar karaktär.

När vi äntligen får träffa honom igen har hela dagen gått. Och äntligen hittar jag en känsla av hopp. Jag klamrar mig fast vid den lilla strimman, fast besluten att finnas där för Frank. Det går lite lättare nu när han är vaken, jag får se hans ögon och möta hans blick. Man har minskat på medicineringen, vilket gör honom piggare.

Jag och Peter turas om att sitta vid hans sida. Vi pratar med andra föräldrar på plats, alla med sin personliga historia, fruktan och oro. Vi får ett samtal med Torsten Malm, kirurgen som ska göra ingreppet, han förklarar sakligt hur det ska gå till. Ritar och visar på ett papper var felet sitter. Operationen ska ske inom ett par dagar.

Frank är vaken för det mesta och får beröm för sitt goda humör och sin styrka. Peter håller närmsta kretsen informerad via sms. Jag klarar än så länge inte att prata med någon annan än barnen hemma. De saknar oss och är oroliga. Mitt hjärta blöder av saknad när jag pratar med dem.

”Ska Frank dö nu?”

– Ska Frank dö, frågar någon av dem ängsligt.

– Nej då, han ska bara lagas, svarar jag och försöker lura mig själv lugn samtidigt.

När dagen för operationen kommer är det är dunkla dagar i dubbel bemärkelse. Regnet och dimman vägrar släppa greppet om Lund och på vägen till BIVA kraxar en olycksalig korp vid entrén till sjukhuset. Både jag och Peter går tysta, rädda för vad som ska hända – men fullt medvetna om att Frank behöver ingreppet för att överleva. Vi intalar oss själva att det ska gå bra och försöker ha det mantrat i själ och hjärta de kommande timmarna.

Vi har fått titta på det barn som Frank delar sal med. Han ligger nyopererad i sängen bredvid. De har visat alla slangarna och förklarat vad de är till för. Vi vet vad som väntar. Vi vet så fruktansvärt väl vad som väntar.

Så var det dags. De har tvättat honom och gjort i ordning allt för operationen. Vi vet rutinerna och är samlade. Men innerst inne tänker både jag och Peter att det här kanske var sista gången som vi såg honom levande. Ingen av oss säger de orden högt.

Vi pussar vår lilla pojke och följer med teamet bort mot operationsavdelningen – men bara till dörrarna, sen är det stopp.

Säg farväl till Frank

– Nu får ni säga farväl till Frank, säger någon i vit rock.

Säga farväl? Någonting inom mig går sönder av ordvalet.

– Nej det tänker vi inte, kraxar jag. Vi säger ”ses snart” istället.

Med de orden skiljs vi åt.

Vår lilla son ligger i en alldeles för stor säng och rullas bort av främmande människor till det mest avgörande. Främmande människor har hela hans liv och öde helt i sina händer. Vi står kvar i lysrörsskenet och gråter så vi skakar.

Vi vet att operationen ska ta ett par timmar. För att klara av väntan ska vi åka till en leksaksaffär och köpa en vakna upp-present till Frank och födelsedagspresenter till lilla Svea. Hon fyller sju på lördagen och är så orolig över att vi inte ska ses på hennes födelsedag.

Det regnar så mycket att vi måste ta en taxi. Väl framme är det svårt att veta vad vi ska köpa. Tiden går för långsamt och en pressande ångest gör det svårt att andas. Jag kan inte gå runt på babyavdelningen, det blir för tydligt vad det är jag kanske går miste om. Kommer jag någonsin få köpa hans första haklapp, mockasiner eller napp?

Då ringer min telefon. Hemligt nummer, bara två timmar sedan vi lämnade Frank, kan det redan vara sjukhuset?

– Hej, det här är Torsten Malm från Barnhjärtcentrum. Är det Franks mamma jag talar med? säger en allvarlig röst.

Jag hinner tänka att jag inte vet om jag är Franks mamma. Jag har aldrig fått chansen att presentera mig så, titeln känns inte som min ännu. Och sen slår det mig att jag kanske var, inte är, hans mamma. Att han inte finns längre.

Tänk om Frank inte finns längre.

– Ja, det är jag som är Franks mamma, piper jag.

Torsten berättar att operationen har gått bra. Jag får höra att Frank hade en extremt svår förträngning på kroppspulsådern. Att han aldrig överlevt utan operation och att det var bra att vi sökt vård i tid.

Jag lyckas klämma fram ett ynkligt ”tack” och faller sedan i Peters armar och för första gången är det av glädje och lättnad som tårarna rinner på oss. Vi handlar födelsedagspresenter till Svea och gåvor till Julie och Bonnie. Frank får ett fint lejon, för sitt mod, som min mamma ska brodera ett ärr på bestämmer vi.

Jag meddelar mina föräldrar via ett sms. Det är allt mina darriga händer förmår att skriva.

Vi vet vad som väntar på BIVA, ändå är det otäckt att se Frank med respirator och ännu fler slangar och sladdar. Det sitter nålar, sladdar och slangar precis överallt och han är noga övervakad av både personal och blinkande monitorer. En hel droppställning med olika preparat sprutar in mediciner i hans lilla kropp. Det är nålar och infarter precis över hela honom.

Vi viker inte från hans sida, måna om att få vara där när han vaknar ur narkosen. Timmarna går och på sena kvällen börjar han kvickna till. Jag har hört från en annan mamma att det ser otäckt ut när de ska ta bort andningshjälpen, slangen går genom luftstrupen och gör så att stämbanden inte fungerar.

Mycket riktigt. När de ska ta bort tuben så gallskriker han, det är tydligt att han är helt panikslagen, men det kommer inget ljud. Det ser fruktansvärt ut och jag biter ihop för att han ska höra mitt lugnande ”mamma är hos dig”, även om jag inte når att stryka honom över huvudet just då. Det är återigen för många kring hans säng för att jag ska vara nära.

”I min famn igen”

Det är först nästa dag jag får jag hålla honom. Jag får hålla mitt barn i famnen igen!

Jag är livrädd för att komma åt operationssåret och det är både sladdar och slangar i vägen. Men jag håller honom i min famn, det är bara en liten kudde mellan oss. Där och då förstår jag att han har överlevt. Att han han fortfarande finns. Min älskade unge! Han visar så gott han kan att han längtat efter mig och jag vågar knäppa på mitt mammahjärta igen. Det som älskat och saknat, men som hållt andan i snart en vecka. Han blir blöt i ansiktet av mina tårar och han orkar till och med amma en liten stund innan han får komma tillbaka till sin lilla säng igen.

Bara ett dygn efter operationen är Frank så pass pigg att han ska flyttas till en vanlig avdelning. De har sakta med säkert frigjort honom från infarter, slangar, sladdar och kateter. Nu sitter det bara kvar två infarter, en på varje hand och en sondslang. Han andas fint utan grimman, vi får sitta med lite extra syrgas i en tratt för att hjälpa honom, men snart behövs inte den heller.

Att vara helt ensam med honom är både underbart och fruktansvärt. Nu är det upp till oss att trycka på röda knappen om han behöver hjälp. De tittar till honom varje timme till att börja med. Han får smärtstillande, de mäter syresättningen i händer och fötter och kollar hans temp. Varje gång håller vi andan – och varje gång kan vi pusta ut. Han mår bra. I alla fall för stunden.

Systrarna Bonnie, Svea och Julie med sin älskade lillebror Frank.
Dagarna går, Peter åker hem för att hämta de andra barnen. De har varit utan oss över en vecka nu, med mina föräldrar hos sig i huset för att vardagen ska bli så normal som vanligt. Att få samla hela familjen igen är obeskrivligt skönt och vi kan åka hem tillsammans i lugn och ro.

Och det är med blandade känslor vi låser upp dörren hemma två dygn senare. Det är oerhört svårt att koppla av, oron är ständigt närvarande – särskilt på natten. Allt känns väldigt skört.

Först efter återkontrollen vågar jag tro att detta ska gå bra. Läkarna kontrollerar hjärta, cirkulation, blodtryck och syresättning noga. Det ser bra ut, vi behöver inte komma tillbaka förrän om tre månader. Efter det görs kontrollerna årsvis.

”Alla hjärtans dag”

Vi döper honom passande nog på alla hjärtans dag, en vacker förmiddag i februari samma dag som snödropparna slår ut. Nästan hundra gäster kom för att hälsa honom välkommen till världen. Ett av mellannamnen blir självklart Torsten.

– Han som lagade honom, säger vår sexåring Bonnie.

Ja, han är lagad. Idag är Frank en pigg och glad tvååring. Vi är också lagade, men vår historia bär vi alltid med oss. Även om minnena bleknar finns de kvar. Precis som Franks ärr.

Av Jennie Sandberg/Må Bra (där det även finns fler bilder på Frank)
Foto: Privat

LÄS OCKSÅ

(61)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…