Annons
Annons


Läs Malins egna ord om sexuella övergreppen

De sadistiska övergreppen började när Malin var 12 år. Hennes mammas nye pojkvän kom när Malin var ensam hemma. I veckans Allas berättar hon om sina fruktansvärda erfarenheter i en omskakande artikel Av Hélenè Lundgren och Helena Bevengut-Lasson. Här kan du läsa Malins första kapitel ur en kommande självbiografisk bok.

Foto: Helena Bevengut-Lasson

Foto: Helena Bevengut-Lasson

”Det  här ska inleda boken innan förord, man får en djupdykning direkt – precis som den utsatta drabbas av gång på gång. Ingen förberedelse.Jag hoppas detta ska hjälpa många andra, både barn och vuxna som genomlevt övergrepp/våldtäkter och misshandel/tortyr”, säger Malin.

Annons

Malin Lundgren föreläser också om sin uppväxt med föreläsningen ”De trodde de tog allt.”
Läs mer HÄR.

Den dolda sanningen

AV MALIN LUNDGREN
(Utdrag ur manus till en kommande bok)

Hennes kropp är svag. Hon är nersmutsad och får kväljningar av den lukt han lämnat kvar. Den finns överallt på och i flickans värkande kropp. Till och med hennes hår och ansikte är nerskitat. Hon är rädd. Hon har varit för rädd för att resa sig upp. Det känns som hon legat där och blivit söndertrasad i en evighet. Hon river sig med naglarna över huden, allt för att i känslan kämpa för att slita bort honom från hennes hud – lukten, smaken, känslan av när hans hud ligger tryckt mot hennes. Hon försöker samla mod till att försiktigt resa den skadade kroppen. Golvet hon ligger på är kallt, hon är svettig och varm och skakar av chock. Det är mörkt i rummet. Där ligger barnet ihopkrupen, med armarna hårt hållna om huvudet. Hon har kämpat ännu en gång och det för sitt liv. Ännu en gång har hon flytt sin kropp under övergreppet, under det hon nu också känner blev en fullbordad våldtäkt, igen. Ifrån ett hörn i taket såg hon allt hända, men som en åskådare och ingenting annat. Från den kraftigaste smärta till ingenting. Bedövad.
Från känsla av skräck och förtvivlan till ingenting, bara tomhet. Som om flickan blivit vält som ett glas vatten och allt innehåll – all livsglädje, sin känsla av”jag”, all vilja, all styrka – som om allt runnit ut som en smutsig sörja på golvet. Och i resterna av det trasiga ligger hon där naken och skadad. Barnet är nu lämnad i det nerskitade vattnet. Det som en gång var rent, skyddat och oskuldsfullt – ett rent friskt vatten valde han att kasta ut – allt som var hon – som en gång var livsglädje, hopp och tro, inte minst tilltro är förstört. Allt.
Tillslut reser hon sig sakta, med hjärtat skenandes i galopp. Benen gör ont, de har blivit så hårt isär tejpade att de värker och skakar. Hon stödjer sig på armarna, med händerna placerade på det kalla golvet. Hennes blick vågar hon inte rikta någon annanstans än neråt, ner mot golvet. För hon vet inte om han står nära och ser på när hon försöker komma upp. Hon är rädd att han ska sparka på henne. Rädd för att han ska bli upphetsad av att se hur det värker när hon sakta försöker sätta sig upp igen, då finns möjligheten för att han väljer att ”börja om”, igen.
Hon är mer än vansinnigt skrämd, hennes inre känns stumt av chock. Detta trots att hon har legat här förut. Det är inte hennes första gång. Men varje gång river och sliter isär allt som hon består av. Eller bestod av. Han jämnar henne med marken varje gång han tvingar sig in i henne. Krossar allt hopp och alla drömmar varje gång han lyckas frambringa skriken och paniken. Hennes skrik får honom att hamna i en sjuk extas, hennes smärta tänder honom och hon vet att han aldrig tillåter henne att spela ”död”. Vad som än krävs så ser han till att piska fram skriken ur henne och forcera fram paniken. Det är den han älskar, det är den han är ute efter, och behöver för att sedan kunna genomföra det han önskar. Slå, förnedra och beröva henne den lilla oskuld hon numera har kvar. Minimal är den, hon har lovat sig själv så många gånger att inte ge efter. Att inte skrika nästa gång, att inte gråta, att inte drabbas av paniken som får hennes lilla kropp att skaka så hon faller ihop i en hög på golvet. Men hans hot, hans förverkligande av somliga av dem får henne alltid att kämpa för livet. Hon kan inget annat. Hon vill inte genomleva detta, men hon vill inte heller dö.
Så stödjer hon sig på armarna, pressar händerna hårt mot golvet. Hennes kropp är stel, långsamt och sakta rättar hon upp ryggen, men bara lite. Hon skakar av rädsla. Tankarna snurrar. Varför? Varför hjälper ingen mig? I varenda del av kroppen känner hon den numera välbekanta pulserande känslan, den som gör så ont. Den pulserande värken som brukar dröja sig kvar länge. Det känns som hon kan känna hur pulsen slår i magen. Det värker. Ibland är den smärtan skarp i bara några timmar efteråt men då har hon tur, för allt oftare sitter den kvar i flera dagar, ibland veckor.
Hjärtat slår, det slår fortfarande. Det rusar, hon känner hur det galopperar i den lilla bröstkorgen. Tyst gråter hon över att hon fortfarande hör sina hjärtslag, för hon kan inte förstå hur hon skall kunna leva med detta. Att ännu en förintelse av hennes kropp och hennes person är genomförd. Men barnets hjärta tar ingen hänsyn till det, trots allt som hänt och allt hon känner så fortsätter det slå. Det slår hårt, bestämt och envetet för livets skull. Det kämpar för bara ett mål – att överleva.
Hon vet vart hon är, men minns inte ens hur hon hamnade där. I hans lägenhet, ensam med en utklädd djävul, som bara klär av sig sin ”friska dräkt” för henne. Hon rätar upp kroppen lite mer men låter kroppen falla framåt igen när underlivet snuddar golvet. Det bränner, det svider. Det dunkar i magen och försiktigt flyttar hon ena handen till insidan av sitt vänstra lår. Det är våt, det är kletigt troligtvis har hans naglar skrapat hål för det luktar inte bara fränt av urin. Hon är genomsvettig och har nu börjat frysa. Kanske av chocken, kanske av den svetten som nu börjat bli kall.
Hjärtat jobbar hårt, men hennes tanke sliter inte alls på samma sätt. Hon tror inte längre på någon räddning. Men hon vägrar gå med på att det en dag ska sluta såhär. Att hennes död ska bestå av att hon ligger nerpissad av en pedofil, på ett kallt golv i en mörk lägenhet. Men hur hon ska kunna leva med allt som hänt och fortsätter hända? Det vet inte den lilla tjejen, det lilla barnet som nu desperat vill komma upp, innan han kommer tillbaka igen.
Hennes tanke svävar iväg. Hon föreställer sig att dö – hon funderar på döden. Tänk om han skulle råka ha ihjäl henne, istället för att bara mörda det inre gång på gång. Då skulle det vara slut. Inga mer händer som river sönder hennes underliv, inga mer tänder som biter henne så hårt i brösten så att det blir blåmärken och blir blodiga sår. Ingen mer dödsångest när hon vet att han är påväg att göra intrång i hennes kropp igen. Hon skulle aldrig mer behöva känna hans fingrar i halsen som framkallar kräkningar. Allt är bara för lidandet och förnedringens skull, tvingas att kräkas för att det roar honom. Sedan kletar ner henne med det eller ännu värre tvingar henne att ”städa”, det är så han kallar det. Att ”städa” innebär att hon med ansiktet och munnen tvingas göra rent golvet. Om hon misslyckas vilket hon gjort tidigare, då blir straffen alltid mycket värre än att äta sina egna spyor. Att misslyckas kan vara lika med att missa en obetydlig liten fläck, en fläck mindre än en femkrona. Och hon gör det, hoten är så skrämmande att inga alternativ finns.
Vid detta laget så vet han så väl om att ingen lyssnat på det flickan har sagt. Han vet att ingen heller kommer lyssna oavsett vad hon säger. Ingen lyssnar till hennes vädjan om hjälp, vilket öppnar upp alla möjligheter för honom. Vilket han förstått och nu börjat ha ”glädje av”. Han kan nu i den takten han önskar slita sönder henne både bildligt och bokstavligt talat. Hon är bortom räddning och han älskar varje minut av det. Dem har gett honom makten, tagit hans parti. Och dömt ut sin egna dotter, hon står nu utan några val kvar och tvingas genomlida övergrepp efter övergrepp.
Stanken är vidrig, men smärtan är värre. Blod och kroppsvätskor har en förmåga att tillsammans skapa en vidrig unken doft, en doft som är nästintill omöjlig att skrubba av sig. Efter såhär många tillfällen av total förstörelse av henne, så vet hon så väl om att det räcker inte att duscha. Det räcker inte att skrubba sönder huden. Hon känner lukten ändå. Han har tagit sig in under hennes hud, det känns som varje del av hennes kropp fullständigt badar i hans kroppsvätskor.
Hon hör stegen, han rör sig. Hon kryper snabbt men tyst ihop till en hög på golvet, åmar sig långsamt till den närmsta väggen för att på sätt få lite skydd. Ett håll mindre att skydda sig ifrån, så tänker hon. Han visslar och småflinar om vartannat. Den lilla tösen håller så hårt om sitt lilla huvud, den sista kraften kämpar hon med. För med hennes erfarenhet så vet hon att man aldrig vet när slag eller sparkar börjar hagla. Man vet aldrig om det är slut förräns man lyckats ta sig därifrån, och även då vet hon att det är allt annat än över. Det är bara en kort paus tills nästa gång. Till nästa skräckupplevelse.
Pengar kastas på henne. Hoten vräker han ut över henne. Han berättar om hur han ska se till att trasa sönder hennes yngre bror, detta bara om hon vågar ypa ett enda ord till någon om det som hänt. Hur han ska slita isär och itu hennes mamma så att detta ”lilla” hon fått utstå kommer vara rena leken i jämförelse. Han ropar och flinar om vartannat. Han påminner henne om att ingen bryr sig om att hon ligger där, hur hon är helt själv i detta och att det bara är hon som kan se till att inte fler behöver bli sönderslitna. Att ansvaret för hennes familjs säkerhet vilar på hennes axlar. Hon hör orden. Det värsta är att hon vet att han har rätt. Ingen kommer att skydda henne. Ingen kommer att lyssna. Och ett trasigt barn är bättre än flera, så resonerar hon liggandes där naken på det kalla golvet med urin på och runt sig. Helt tyst i sitt huvud, så bygger barnet upp ett resonemang som gör att hon på något sätt klarar av att andas vidare. Senare att också fortsätta le. Detta för att skydda dem andra och skydda sig själv, skydda dem som valt att inte skydda henne.
En bra stund senare är hon tillbaka i det närmsta trygghet hon kommer. I en väns lägenhet. Hon kryper ihop i duschen och öser ut tvål över hela kroppen, hon skrubbar huden så den spricker på flera ställen. Paniken säger till henne att hon måste på något sätt få bort stanken av honom, hon skrubbar och gråter. Värken tar andan ur henne varje gång. Chocken slår alltid till lika hårt. Hon är besviken på sig själv, på att hon inte på något sätt kan ”vänja” sitt huvud och kropp vid att det är såhär hennes liv ser ut. Det finns ju inga alternativ.
Efter en lång tids skrubbande, gnuggande och rivande så är stanken av honom ändå kvar. Ibland fantiserar hon om att skrapa bort huden, och dränka insidan med handsprit. Hon tänker att kanske hade det då gått att få bort allt äckel. Kanske hade hon då kunnat tro på att han eller åtminstone delar av honom inte längre satt som fastkilade inuti henne, inuti hennes kropp. Innanför hennes skal. Fast det hade nog inte räckt det heller, tänker hon sedan. Hon skulle nog behöva dö, skuras ren del för del, organ för organ för att på så sätt kunna återfå någon form av renhet igen. Minutrar blir till timmar i duschen, trots det känns det inte lättare, inte mer hanterbart. Hennes kropp inte det minsta renare.
Känslan hon får i sitt bröst efter varje övergrepp/våldtäkt, den som ibland kommer efter några minuter och dröjer sig kvar i timmar,dagar och ibland veckor är obeskrivlig – den smärtan finns det inga ord för. Känslan som slår ner som en bomb i henne när hon inser att allt hände, det händer på riktigt och det hände henne. Den kroppen hon nu bär runt på. Den kroppen hon inte kan göra sig av med, utan som blivit till ett fängelse för henne. Känslan förlamar henne. Gör henne stum, tom och till ingenting mer än den smärta han fyller på med, igen och igen. Hon kan inte i ord uttrycka de känslor hon har för sin kropp, hur det känns. Bröstet dunkar, hon är helt utmattad. Kroppen värker, huvudet känns trasigt inuti. Minst lika trasigt som hennes blödande underliv.
De minst svåra stunderna i hennes liv har blivit de korta stunderna då hon är ”frånkopplad”, under tiden övergreppen sker. Precis efter det har gjort som allra mest fysiskt och psykiskt ont, då när hennes inre försöker rädda henne genom att koppla ifrån henne ifrån den kropp som blir skändad, slagen och våldtagen av en galen sadistisk pedofil. Det är då hon bevakar det som sker, fast utifrån. Hon är inte kvar i sin kropp. Det är som en film, hon ser vad som händer. Hon tycker det är fruktansvärt med den lilla taniga flickan som hon ser trasas sönder, men känslomässigt kopplar hon inte ihop det alls med sin egen person, inte där och inte då den sanningen faller på plats senare. Den stunden av bedövning gör allra minst ont, ändå ges den endast till henne då det allra vidrigaste återigen händer. Men de stunderna är en del av den enda lilla hjälp hon har, den enda lilla räddningen som hon kan klamra sig fast vid. Under tiden som allt fortgår, allt som sker helt bortom hennes kontroll.
Gång på gång står hon eller ligger ihopkrupen i duschen. Försöker plåstra om insidan, likaväl som utsidan. Det barnet vet att ingen annan kommer göra det, hon är så horribelt smärtsamt medveten om detta, trots sina unga år. Flickan har inte ens hunnit fylla 14år. Hon är bara ett barn, hon vet det men kan inte se det så. Inte där och inte då, hon måste fortsätta försöka rädda det lilla som kan räddas. Så hon fortsätter skrubba hål på sin hud. Fortsätter skära sönder sina smalben, sina underarmar, insidan av sina lår. Allt för att se och känna att hon fortfarande lever. Hon måste se bevis på att han inte kunnat förgöra hela henne, hon blöder fortfarande när rakbladet skär genom huden och det ger hopp, det är inte försent. Det finns inget annat sätt att överleva detta på. Hon måste pressa ner fingrarna i halsen och gång på gång spy ur sig resterna av honom, hon kan inte leva med vetskapen om att hans kroppsvätskor ligger inuti hennes mage.
Igen och återigen är det hopplöst att sätta sig ner, hon vet att hon måste uthärda det för annars väcker det kanske någons nyfikenhet, eller undran. Men varje gång gör så ont, ibland knyter hon ihop näven och biter sig själv i handen för att inte börja gråta. Även när hon sitter på stolen i skolbänken så känns det som om han fortfarande är inuti kroppen och stöter i henne. Det känns som att hon aldrig någonsin kommer kunna få ut honom ur sin kropp. Det har blivit en kamp att sitta ner, och det har nu blivit en plåga att ens våga somna.
Trots att hon under många år utsatts för mobbning i skolan så är ändå skolan det närmsta en ”fristad” hon kan komma just nu. Det är det enda stället där hon vet att inget kan hända henne. Ofta har hon börjat skylla på huvudvärk och magont, när kroppen gör för ont efter övergreppen. Eller de gånger hon faktiskt inte kan förmå sig själv till att sätta sig ner. Då blir hon sänd till skolsköterskan, som säger att hon måste tänka på att sova mer. Äta bättre, och inte stressa. Flickan ser på den människan framför sig som skulle kunna vara hennes räddning. Hon vet att tanten säger det i all välmening men tänker samtidigt ”herregud tänk om hon visste”. Efter några minuter inne hos henne så får flickan lägga sig i ett tyst rum, på en brits. En brits hon känner sig säker på, trots att hon ligger ner. För precis jämte, med ett glasfönster insatt i dörren så sitter skolsköterskan.
Dessa för henne allt för korta men underbara stunderna, ger i alla fall hennes kropp en chans till lite vila. Hon är medveten om att de här stunderna, liggande där på den ”säkra platsen” inte får förekomma ofta. Oavsett hur ont hon har. För ingen mer skall behöva utstå det hon genomlider. Allra minst hennes älskade lillebror som nu snart skall fylla 11år. Mamma får inte bli itusliten, pappa får inte förlora mamma. Ännu en dag går tankarna på att ”ingen annan skall behöva trasas sönder”.
Hon slumrar till på britsen men det i bara några minuter, sen börjar svetten tränga fram. Tankarna avlöser varandra likaså frågorna utan svar. Kommer det hända ikväll igen? Kommer hon klara av att sitta ner i skolan imorgon? Hon mår illa, ibland när tankarna och frågorna blir för många så springer hon ut till toaletten. Den som finns precis utanför det ”lugna rummet” och där kräks hon. Av ångest, rädsla, utmattning och ibland också av smärtan.
Sen intalar hon sig själv bestämt att det nog inte var så farligt egentligen, att det hade kunnat vara värre. Med dessa tankarna försöker barnet skydda sitt egna jag, emellan alla övergreppen. Barnet tröstar sig själv, försöker rädda det som är hon, rädda sin egen person. För det finns ingen annan som tröstar, det finns ingen annan som väljer att rädda henne, trots att flera redan vet vad som hänt och fortrfarande händer.
Väl hemma igen så måste hon snabbt ta sig in i duschen. Hon kollar att hon låst badrumsdörren flera gånger, trots det så skakar hon när hon vrider på vattnet i duschen. Hon drar upp värmen, sätter sig ner och fantiserar om en annan verklighet. Hennes ögon är slutna och huvudet lutat mot knäna som är uppdragna till bröstet. Som en sköld framför hennes kropp och inte minst hennes sårade hjärta. Fantasin är nästan alltid den samma. Den kropp hon äcklas av blir räddad av någon, inte sällan av pappa. Plötsligt förstår hennes pappa i fantasin att hans lilla tjej, hans lilla dotter på riktigt brutalt blir våldtagen och skadad. I fantasin så väljer han att rädda henne ifrån allt det onda.
I fantasin hittar han henne när hon är som mest ”smutsig”. När hon ligger avklädd ihopkrupen på golvet med ryggen tryckt emot väggen. Han ser i fantasin att hon är söndergråten, att hon skakar våldsamt. Att hennes ögon ser helt döda ut, de är fastnaglade på samma fläck hela tiden på golvet/väggen. Hon ser apatisk ut. Han rusar fram och förfäras över vad han ser. Han ser att hon är blöt, han känner stanken av urin men han bryr sig inte om det. I hennes fantasi lyfter han upp henne lika försiktigt som när man lyfter ett nyfött litet barn. Han säger det igen och igen ”älskade Malin, älskade Malin jag förstod inte jag ska hjälpa dig”.
Sen sätter han ner henne i hemmets badkar, försiktigt. Han ser det utsmetade blodet högt upp på insidan av hennes lår och han är förstörd över vad han bevittnar. Han virar en stor handduk runt hennes sårade kropp som för att skydda hennes integritet, som för att plåstra om det som är så våldsamt skadat. Sen duschar han av henne, länge. Han tvättar hennes hår och ser hur vattnet som rinner av hennes hår och kropp är smutsigt. Det är blandade kroppsvätskor som rinner ner i avloppet framför flickans fötter.
Han tvättar henne flera gånger innan han avslutningsvis sköljer av henne en sista gång. Sen virar han försiktigt av henne den blöta handduken, byter ut den mot en stor, ren och torr handduk. Greppar ett försiktigt tag om henne och lyfter försiktigt upp sitt barn ur badkaret. Hans ena arm placerar han under hennes knäveck, den andra runt hennes nacke. I fantasin bär flickans pappa henne som om vore hon den sista droppen vatten. Han bär henne som om hon hade något värde kvar.
Han bäddar ner henne i sin egen rent bäddade säng. Han stoppar om henne omsorgsfullt. Hon är ren igen, hon är trygg, mardrömmen är över. Men detta är ju bara i hennes fantasi. Hon känner varmvattnet mot den ömma kroppen, hur det svider till när det nuddar hennes nedre delar. Och hon tänker på pappa, tänk om han hade förstått vad det är som händer, då hade han räddat mig. Men när hon tänker den tanken så vrider det till, i både magen och hjärtat. För hon är onekligen smärtsamt medveten om att hon bett pappa om hjälp, flera gånger. Hon har hört sig själv berätta om att mammas killkompis gör illa henne, att han tafsar på henne och ger henne ont. Att han säger att han ska köpa henne och sedan sälja henne till sina vänner. Och för hennes mamma har hon berättat ännu mera. Hur han hotat att slå ihjäl henne om hon berättar det för någon. Att han tänker se till att hon blir gruppvåldtagen. Hon har berättat för sin mamma att han sagt till henne att han måste skada henne så illa, så sadistiskt för hon är egentligen för gammal för honom. Han har sagt direkt till hennes mamma att barn över sex år är fysiskt utslitna och ingenting att ha, trots det är han en älskad och välkommen gäst av de vuxna.
Detta lilla barn som sitter med skam och skuldkänslor i duschen vet allt detta. Flickan som senare gråter sig till sömns, vet att dom vet. Hon försöker trots detta att ursäkta deras brist på agerande. Kanske mest för att själv kunna uthärda helvetet som dom låter henne gå igenom.
För vilket barn kan förstå eller ta in att de egna föräldrarna vet om vad som händer? Vet att djävulska saker sker med deras eget barn, men trots vetskapen ändå väljer att inte skydda sitt egna barn. Utan istället låter det fortgå utan att agera? Utan att göra någonting åt det? Vilket barn kan överleva med den vetskapen och sanningen inpräntad? Så för att fortsätta kämpa för sitt liv, sina näras säkerhet så vänder hon på det till det motsatta. Att dom måste ha missuppfattat allting, att det egentligen kanske inte är så farligt. Hon kan helt omöjligt leva ens med tanken på att dom vet vad som sker, men låter hennes kropp och person skändas utan att ens höja så mycket som ett ögonbryn. För i så fall finns det bara ett ord för allting och det är meningslöshet. Barnet kan inte överleva tillvaron om precis allting i den, är ondska och meningslöshet. Att flickan själv är helt utan värde, helt utan mening.
Så därför sitter hon ännu en gång där i duschen och fantiserar ihop en falsk sanning, som ger henne chansen att fortsätta kämpa. Låter fantasin skena iväg med hur hennes far gör henne ren och hel igen, hur han ser efter och plåstrar om henne. Ett ”jobb” hon vet bara i verkligheten är hennes egna. Hon låter sig själv fortsätta drömma om den dagen hon blivit värdefull nog, tillräckligt älskad för att vara värd att bli räddad. Barnet fortsätter hoppas att hon en dag skall skyddas ifrån den sadistiska pedofilen som nu har barnet fången som i en liten ask och barnets framtid helt överlämnat i sina smutsiga händer.

 

LÄS OCKSÅ

(62)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…