Annons
Annons

Annons

Månadens reportage April: Alla som tigger på gatan har ett namn och en historia

Tiggare på gatan

Felicia vill vara anonym. Bilden föreställer en annan tiggare från Rumänien.

Nu har vi valt ut tolv av årets allra bästa Allas-reportage som varit lite extra berörande och gripande, lite extra dramatiska och spännande eller av andra anledningar varit extra bra och fängslande läsning. Längre fram kommer du också ha möjlighet att rösta på det reportage som är din favorit!

Det här reportaget om Sara Olausson och den romska tiggaren Felicia publicerades i Allas nummer 15 i april 2014.

Mötet med tiggaren Felicia förändrade Saras liv

HON VÅGAR INTE BERÄTTA SANNINGEN FÖR SIN FAMILJ
Vi passerar dem som om de inte finns. Det gjorde Sara också men en dag började hon prata med kvinnan som satt och tiggde på gatan i Stockholm. Nu är de goda vänner och Sara kämpar för att fattiga rumäner ska få det lite bättre.
AV HELENE LUNDGREN FOTO: ROGER SCHEDERIN,TT NYHETSBYRÅN

Sara Olausson, 41, hade gått förbi Lilje­holmens tunnelbane­station i Stockholm många gånger och sett den unga kvinnan som satt där på en filt med en kopp framför sig. Hon visste att hon hette Felicia. Ibland gav Sara hen­ne lite pengar och ibland tog hon en omväg för att slippa känna dåligt samvete för att hon inte kunde ge pengar varje gång.

En dag i höstas var Sara på väg till tunnelbanan med sin femåriga son Sid. Sonen såg då koppen med pengarna framför kvinnan som satt där på gatan och blev bländad av skatten han såg. Han plocka­de upp koppen och Sara fick förklara för honom att det var Felicias pengar som han inte kunde ta.

– Felicia plockade då upp en femkrona ur koppen och gav till min son så att han kunde köpa en glass. Något hände där och jag blev allde­les rörd. Det var som om att jag hade blivit skjuten rakt in i hjärtat med ett mynt. Det var så smärtsamt och det var först då jag verkligen såg Felicia, som satt på gatan framför mig. Jag kunde inte sova på hela natten. När jag låg i det mörka sovrummet och blun­dade var det som att det var ljust i alla fall. Jag är inte reli­giös, men det var nästan som en religiös känsla av stor kär­lek. Det är det enda jag kan jämföra känslan med, berättar Sara som arbetar som illustra­tör och serietecknare.

Gick till doktorn

Nästa dag när Sara gick förbi Liljeholmen var Felicia sjuk. Hon hade ett tomt medicin­paket framför sig och Sara förstod att hon hade urin­vägsinfektion samt problem med njurarna. Sara gick till apoteket men det fanns ing­en medicin som var receptfri.-– Jag lyckades övertyga Fe­licia att hon skulle följa med mig till vårdcentralen bred­vid. Det var då jag såg hur svårt det är för rumänerna att få hjälp. Vårdcentralen titta­de på mig med stora ögon när jag kom in med Felicia och mina tre barn. De hänvisade oss till sjukhuset men Felicia ville inte och sa att det gick bra med smärtstillande tablet­ter, säger Sara.–- Det var då jag startade Facebookgruppen ””Det kun­de varit jag”” för att berätta om Felicias situation och mina egna känslor. Jag ville att folk skulle känna det jag kände. Att alla som sitter på gatan med en mugg och tigger har ett namn och en historia.Sara ordnade fram ligg­underlag och filtar för att det skulle bli lite varmare för Felicia att sitta på gatan. Hon satte sig ner på en filt bredvid och genom kroppsspråk och ett översättningsprogram i mobilen kunde de prata lite med varandra. De första or­den på rumänska Sara lärde sig var foame, copil, lemne och plâns vilket betyder hunger, barn, ved och tårar.

Sara vill uppmärksamma de fattiga rumänernas situation.

Sara vill uppmärksamma de fattiga rumänernas situation.

Det enda hoppet–
– I början tittade folk på mig med konstiga ögon när jag satt på gatan, som att jag var galen och smutsig. På Facebook utlyste jag då en manifestation och satt i flera timmar med en skylt i handen där det stod ””DET KUNDE VARIT JAG”” och fler kom och satte sig bredvid Felicia den dagen, berättar Sara. I samma veva blev Sara in­bjuden på en vernissage med svenska och rumänska illustra­törer hos det Rumänska Kul­turinstitutet. Sara frågade då om hon fick ta med sig några vänner. Felicia och Ionut, som aldrig varit på en vernissage, fick låna kläder och dusch hemma hos Sara. När alla minglade som bäst på vernis­sagen hade Sara förberett ett litet tal och ställde sig upp inför alla besökare och sa:– – ”Det här är min vän Feli­cia. I kväll är hon här tillsam­mans med mig men i vanliga fall är hon en av de rumäner som tigger på våra gator med en mugg i handen. I dag är det jag som står här med en mugg i handen”, berättar Sara.Efter talet fick Sara och Felicia mycket positiv respons och det var många som kom fram och la pengar i hennes hand.– Jag tror att det var då som Felicia förstod att jag verkligen ville hjälpa henne.Som de flesta rumäner kom Felicia och Ionut med en buss direkt från Rumänien för att stanna i två–tre månader. De hade hört att livet var bättre i Sverige, men det var svårt att få något arbete så Ionut samlade tomburkar och Felicia började tigga på gatorna. Först bodde Felicia och Ionut i en husvagn innan den blev bortförd och sedan i ett tält i skogen.– Felicia visade mig vattenhålet i skogen där hon brukade tvätta kläder. Det var november och kallt ute, så jag kunde bara inte låta henne sova i skogen. Jag frågade henne om de ville komma hem och bo hos oss, berättar Sara.Hon ändrade sigSara berättade för sin man att Felicia och hennes man skulle flytta in och han funderade först en liten stund innan han sa ja.– Felicia och Ionut är så hänsynsfulla människor. De sov på en madrass i barnens lekrum och det var inget problem alls att ha dem boende hos oss, berättar Sara.– Just då var jag inte nöjd med mitt eget förhållande och hade under ett år sagt att jag ville skilja mig. Mötet med Felicia har hjälpt mig att se mig själv ur ett sundare perspektiv. Vi har båda fått en ny vän och Felicia har berättat att hon aldrig tidigare haft en riktig vän. Inte ens för sin syster har hon berättat sina innersta tankar. Vårt möte har varit lite filmiskt och det känns nästan som att befinna sig i en smörig film, säger Sara.Genom Facebookgruppen, som snabbt växte till 1 600 medlemmar, startade Sara en insamling till Felicia. Med hjälp av den kunde Felicia åka hem till sina barn och familj under julen. Med pengarna kunde hon köpa vinterskor till barnen och ved och betala av en skuld hemma.– Hon berättade för mig att hon var så glad över att hon kunde laga mat och baka kakor till barnen, säger Sara.Var mycket fattigtInnan lucia åkte Sara också till Rumänien för att besöka Felicias hemby som ligger en bit utanför industristaden Pitesti. Vid slutet av en lerig grusväg står Felicias och Ionuts lilla turkosa trähus.– Hela familjen bor i ett rum. De har inget rinnande vatten eller kylskåp utan man använder en hink med vatten och ställer ut kylvaror utomhus. I den lilla byn finns ett utedass som delas av hela släkten på 13 personer.

– Det såg ut som fattigdom brukar visas upp i tv och tidningar med alla sopor, skräp i högar, hundar och plastflaskor överallt. Trots det kände jag mig hemma direkt och totalt trygg. I ett land som jag aldrig tidigare intresserat mig för. Nu har jag fått en utökad familj i Rumänien och känner mig som en del av familjen. Vi bryr oss ömsesidigt om varandra, säger Sara.

Hemma hos Felicia i Rumänien smidde de planer på vad man skulle kunna göra för att förändra situationen i byn. Det finns ett hus där man skulle kunna ha en verkstad och tillverka olika saker. Planen var att Felicia skulle gå runt och ta reda på vad folk i byn kan och vill arbeta med.

– Felicias man vill ta körkort, vilket kostar 2 000 kronor och det finns pengar från insamlingen till det. Nu ligger dock alla planer på is. Felicia vill inte ta emot mer pengar och säger att hon redan fått så mycket hjälp. Just nu arbetar jag i stället med en seriebok om Felicias liv och mina tankar. Den ska komma ut i maj så det är bråttom, säger Sara.

Mycket händer just nu när det gäller romerna, och deras situation har kommit i fokus i media senaste tiden. Rudari (en egen grupp romer) har nyligen vräkts från ett tältläger i Högdalen och på Sergels Torg har demonstrationer hållits.

– Vi har börjat samarbeta på gräsrotsnivå och krut behöver läggas på att hjälpa människor i Rumänien. Genom all uppmärksamhet har de rumänska politikerna fått press på sig, säger Sara.

Sara håller på att göra en tecknad serie om sin vänskap med Felicia.

Sara håller på att göra en tecknad serie om sin vänskap med Felicia.

Skäms för tiggeriet

I januari i år kom Felicia tillbaka till Stockholm igen. Vi träffar henne utanför tunnelbanan, där hon sitter på en filt med en mugg framför sig. Hon och Ionut sover i en avställd bil på en hemlig plats.

– Varje dag ber jag dem att komma hem och bo hos oss, men de skäms och är så generade. De tror att jag ska råka illa ut och att grannarna kommer att klaga om de bor hos mig, trots att jag sagt att jag har bra grannar, säger Sara.

Felicia har inte berättat ens för sin närmaste familj att hon tigger på Stockholms gator.

– De tror att hon är i Sverige och arbetar. Felicia är generad och skäms för att hon tigger. Hon är rädd för att familjen hemma i Rumänien ska få reda på det. Därför vågar hon inte vara med på bild. I Rumänien är attityden så mycket hårdare, berättar Sara.

Det märks att Felicia har en mycket varm utstrålning och det finns inget tvivel på hur mycket Saras son Sid tycker om henne. Så fort han får syn på Felicia hoppar han upp i hennes knä och pussar henne om och om igen.

– Felicia har berättat att hon tänker på sina egna barn och blir glad när hon ser mina barn. Under den här tiden har jag varit konstant lycklig och fått så mycket energi. Nu är Felicia en av mina bästa vänner och en del av min familj. Jag har blivit genomsköljd av en så stor lycka av ovillkorlig kärlek och ljus, säger Sara.

Om Felicia:

  • I Rumänien räknas Felicia som rom, men egentligen tillhör hon en egen grupp som heter rudari och de pratar inte alls romani.
  • Felicia är 29 år och född i byn Malu Vinat där många av de rumänska tiggarna på Sveriges gator kommer ifrån.
  • Hennes mamma och flera av hennes fem syskon bor kvar där. Felicia och hennes familj hade det bra, tills hennes pappa dog i en olycka när hon var tolv år. Själv bor hon i en annan by, tillsammans med sin man Ionut och dottern Isabella som är elva år samt sin mans systerdotter som är fem år.

– Hemma i byn hade Felicia hört att det fanns arbete i Sverige. De har det mycket fattigt och deras enda hopp om en förändring är att åka hit till Sverige. På så sätt kan de skicka hem lite pengar, till mat och ved till familjen i Rumänien. Det hon önskar sig mest av allt är att få ett jobb av något slag för att kunna bo kvar hemma i byn i ett riktigt hus, säger Sara.

 

 

 

LÄS OCKSÅ

(101)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…