Annons
Annons

Annons

Månadens reportage April: En svartsjuk expojkvän eldade upp min dotter

Vi väljer ut månadens bästa Allas-reportage under 2016 som är lite extra berörande och gripande, lite extra dramatiskt och spännande eller av andra anledningar är extra bra och fängslande läsning. Det här reportaget handlar om Johanna Hansdotter Feldt som förlorade sin dotter Anna i en mordbrand. Reportaget publicerades i Allas nummer 18/19 i april.

Familjen hittade ett stativ med Annas örhängen i den utbrända lägenheten. De försökte göra rent dem med målartvätt så gott det gick.

Familjen hittade ett stativ med Annas örhängen i den utbrända lägenheten. De försökte göra rent dem med målartvätt så gott det gick.

Johanna glömmer aldrig Annas rop på hjälp i lågorna

Johanna är inte redo att ta tag i sorgen än. Bara det faktum att hennes älskade dotter Anna är död är svårt att förstå. Och det grymma sätt Anna dog på går bara inte att greppa.

AV MATHIAS PERNHEIM FOTO: LINN MALMÉN

I juli förra året mördades 25-åriga Anna Feldt i Arvika av sin försmådde före detta pojkvän. Han hällde 14 liter bensin utanför hennes dörr och tände på. Anna brändes ihjäl och lämnade efter sig en familj i chock och förtvivlan. För mamma Johanna Hansdotter Feldt, 51, och syskonen blir livet aldrig mer sig likt.
– Vi lever i en mardröm. Anna kommer alltid att vara saknad. Vi får aldrig tillbaka henne. Nu måste vi lära oss att leva utan henne.
Vi har pratats vid på telefon av och till under några veckors tid. När jag får tag på Johanna är hon oftast på väg någonstans. Antingen ska de yngsta barnen skjutsas till fritidsaktiviteter eller så har hon rast en stund och ska snart tillbaka till jobbet. Johanna måste hålla igång för att inte braka igenom. Just nu finns det inte tid för det och hon är rädd för vad som händer om hon ger efter. Men förtvivlan kommer över henne med jämna mellanrum.
– Så fort jag blir ensam kommer tårarna. Som när jag sätter mig i bilen för att köra några mil. Jag måste göra något hela tiden, annars kommer tankarna och jag är inte redo för att ta itu med sorgen än. Jag kan inte stanna upp. Jag klarar inte det. Inte nu, berättar hon vid ett av samtalen.

En vidrig väntan

Man har ingen manual för hur man ska göra när ens barn blir mördat, säger Johanna.

Man har ingen manual för hur man ska göra när ens barn blir mördat, säger Johanna.

Några veckor senare träffas vi i Karlstad. Vi promenerar genom staden i snålblåsten och småpratar under tiden. De senaste månaderna har varit tumultartade för henne och hennes fyra barn. Johanna har tvingats gå igenom saker som hon aldrig hade kunnat föreställa sig. Att välja en gravplats åt sin dotter och planera hennes begravning.
Hon berättar om rättegångarna i tingsrätten och hovrätten där ett inspelat samtal till SOS-alarm spelades upp och där hon hörde hur Anna kämpade för sitt liv i lågorna. Hon kan inte med ord beskriva hur det känns. Första gången var hon tvungen att stänga av mentalt för att inte gå under.
Johanna minns i detalj vad som hände dagen då Anna dog. När vi en stund senare satt oss ner i en lugn vrå på ett hotell berättar hon att hon hade kommit hem från jobbet och satt på golvet och lekte med yngste sonen när mobilen ringde. Det var Annas syster i Arvika. Hon skrek förtvivlat och lämnade över luren till en vän som berättade att det brann hos Anna och att det var allvarligt
I bilen på väg till Arvika ringde polisen och berättade att Anna var svårt brand- och rökskadad och att hon var på väg med ambulanshelikopter till Uppsala. De bad Johanna att köra direkt till Arvika sjukhus där Annas chockade syster, hon som sett branden, befann sig. När Johanna kom fram till sjukhuset kände hon hur det luktade brandrök och hörde en helikopter som cirkulerade i luften.
– Jag förstod då att de inte hade åkt till Uppsala och att Anna var död. Men jag kunde inte ta in det och det tog tid innan jag fick veta. Det var vidrigt att vänta. Jag visste ju men jag fick det inte bekräftat.
Johanna väntade i ett chockartat tillstånd på sjukhuset. Samtidigt försökte hon trösta och lugna dottern som sett branden och som var svårt skärrad. Vid ett tillfälle lämnade hon rummet för att prata med polisen och ge information. En diakon var då med och när deras blickar möttes förstod Johanna att Anna var död.
– Inte min Anna, var det enda jag fick fram. En polis gav mig också en nickning som bekräftade mina farhågor. Jag var chockad men samlade mig efter en stund och gick in till min dotter. Vi tittade på varandra och jag skakade på huvudet och sa att nu är Anna i himlen hos morfar. Anna har det bra nu.

Visade ingen ånger

Johanna blir tyst en stund och tittar ut över lokalen. Hon visste med en gång vem som låg bakom branden. Senare på natten greps Annas expojkvän Oscar. Samma dag hade han hotat med att elda upp hennes lägenhet. Anna var livrädd för sitt ex. Hon avbröt relationen flera gånger och under långa perioder hade de inte någon kontakt alls.
– Dagen innan Anna dog så var hon så glad och det verkade som att hon en gång för alla hade gjort sig fri från Oscar. Hon hade bestämt sig för att gå vidare med sitt liv. Jag blev så glad när jag hörde det att jag knöt handen och sa yes. Tidigare hade han alltid lyckats få tillbaka henne men den här gången gick det inte. Jag kände att Anna var säker på sin sak och det förstod ju han också…
Oscar dömdes till livstids fängelse. Att närvara vid rättegångarna var fasanfullt. Oscar visade ingen ånger utan var iskall och helt oberörd av vad han hade gjort. Och det inspelade SOS-samtalet var outhärdligt att lyssna på. Just nu går Johanna på ren ilska. Det är så mycket hon är förbannad på. I samtalet till SOS upprepar Anna flera gånger att det brinner och hon säger tydligt vilken adress hon befinner sig på. Ändå blir det missförstånd och det drar ut på tiden innan något händer.
– Brandstationen låg bara 200 meter från Annas lägenhet. Anna gjorde det hon skulle och trodde att hon skulle få hjälp. Och personen som tog emot samtalet frågade bara om hela tiden. Man hör det på inspelningen. När jag har pratat med polisen så har jag förstått att man anser att det finns brister i hur SOS-alarm hanterade samtalet, men vad hjälper det oss nu? Anna är död. Det gör så ont när jag tänker på att det kan ha funnits en chans att rädda hennes liv.
Rättegångarna har varit tunga på flera sätt. Johanna känner det som att försvaret gjorde allt de kunde för att knäcka och smutskasta Johanna och hennes familj för att minska deras chanser till skadestånd. Och Oscars trassliga liv och person har spillt över på Anna. Johanna har via en vän hört att det finns människor som sett på bilder i tidningen att Anna var tatuerad och därmed dömt ut henne som ”en sån där” och att hon fick skylla sig själv för att det blev som det blev. Det gör henne ledsen.
– Anna var en fin och genomsnäll människa som aldrig skulle kunna göra någon illa. Hon trodde gott om alla. Hon vara bara lite vilse ibland.

ALLAS

Kämpig process

Hon är också arg över att samhället står så handfallet när någon drabbas såsom hon har drabbats.
– Man har ju ingen manual för hur man ska göra när ens barn blir mördat, säger hon. Jag önskar att det fanns mer kunskap och en beredskap i kommunerna för hur man ska agera när något sådant inträffar. Den hjälp som finns i dag är inte tillräcklig.
Själv har hon fått stöd och hjälp via RAV – Riksorganisationen för Anhöriga till Våldsdödade. Att prata med andra mammor som vet vad hon går igenom har varit ett oerhört stöd och en räddning. När hon tagit sig igenom sorgearbetet och får lugn och ro omkring sig vill hon hjälpa andra familjer som drabbats.
Hon brottas också med självanklagelser. Vad kunde hon ha gjort annorlunda? Den frågan har hon ställt sig själv många gånger. För en mamma är det en oundviklig tanke. Försvaret signalerade att de tänkte försöka överklaga livstidsdomen till Högsta domstolen. Det avslogs då HD inte fann några skäl till prövningstillstånd.
Att domen nu träder i kraft och vetskapen om att Oscar sitter inlåst gör att hon kan slappna av något och gå vidare. Samtidigt börjar en ny kämpig process med att få ut skadeståndet som hon har blivit tilldömd. För det är inte självklart att det betalas ut. Har den dömde inga tillgångar kan det bli svårt att få ut pengarna. Hon funderar på livstidsdomen och vad den innebär.
– I Sverige är livstid ett skämt. Han kommer antagligen att få studera och träffa en psykolog i fängelset. Annas syskon fick slåss mot försäkringsbolaget för att få samtalsterapi. Man anses nämligen inte vara nära anhörig om ens syskon blir mördat, säger Johanna, skakar på huvudet och fortsätter:
– Om tio år kan han ansöka om tidsbegränsat straff. Om han blir beviljad det och sköter sig kan han bli fri så småningom. Det är ju inte ett straff. Jag hoppas att han aldrig kommer ut igen. Jag hatar honom för vad han har gjort mot Anna och mot oss. Vårt straff är vedervärdigt. Vi lever i en mardröm på grund av vad han har gjort. Vi kommer alltid att leva med saknaden efter Anna.

Drivs av ilska

Hon återkommer till sorgearbetet och vad som får henne att hålla sig över ytan.
– Jag oroar mig hela tiden för att sorgen ska hinna ikapp. Vad händer då? Jag vet ju att det kommer att hända och jag fasar för det. Nu tar jag en timme i taget. Det som driver mig nu är ilskan. Och mina barn, Annas syskon. Jag lever för dem och det är de som får mig att orka.

Fotnot: Oscar heter egentligen något annat.

LÄS OCKSÅ

(172)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…