Annons
Annons

Annons

Månadens reportage Augusti: De kallade mig hora och slog ner mig

Under 2015 kommer vi att välja ut månadens bästa Allas-reportage som varit lite extra berörande och gripande, lite extra dramatiskt och spännande eller av andra anledningar varit extra bra och fängslande läsning. Det här reportaget om Mathilda Augustsson som utsattes för mobbning publicerades i Allas nummer 34 i augusti i år.

Mathilda och mamma Christine.

Mathilda och mamma Christine.

Mathilda mobbades för de lättklädda bilderna

Mathilda hade aldrig upplevt mobbning när hon själv hamnade i skottlinjen. Hon fick en fullständig chock. Och trakasserierna blev bara värre…

AV MATHIAS PERNHEIM FOTO: CHRISTER OLOFSSON

Skolstart. Nytt, spännande och annorlunda. Så var det för Mathilda Augustsson, 17, i Mårdaklev när hon började högstadiet för fyra år sedan.
En helt ny värld öppnade sig med ny miljö och nya vänner. Men det var också då som skoltiden förvandlades till ett helvete med förtal, misshandel och trakasserier på nätet. Allt på grund av några lättklädda bilder som kom i fel händer.
– Jag vet inte hur de spred sig men det var när jag hade skickat bilder till en kille som allt började. Efter det stod det hora skrivet på mitt skåp och folk kastade mat på mig i matsalen. Varje dag fick jag kränkande meddelanden på Facebook. Det pågick hela tiden i två år.

Var så skyddad

Högstadiet blev en mardröm för Mathilda.

Högstadiet blev en mardröm för Mathilda.

Vi träffas i föräldrahemmet på gården i Mårdaklev i Västergötland. Ute i hagen bland ekar och stengärdsgårdar betar Mathildas två hästar och på grusplanen utanför huset mekar hennes lillebror med traktorn. Medan mamma Christine Åhgren, 41, brygger kaffe pratar vi om livet på landet och tryggheten som Mathilda och hennes syskon alltid känt här.
– Att växa upp här gör ju att man blir väldigt naiv. Här fanns ju ingen mobbning. Det värsta som hände var att någon blev puttad. Vi var så skyddade. Det insåg jag ju när jag började på högstadiet i den nya skolan. Det blev en chock.
Mathilda var 13 år då. På skolan kom hon i kontakt med killar på ett nytt sätt. Det var annorlunda. En kille chattade hon med när hon kom hem på eftermiddagarna. Hon blev kär och trodde gott om alla. Det ledde till att hon och killen skickade lättklädda mobilbilder till varandra. Skolan blev en mardröm när bilderna spreds och alla såg dem.
Mathilda berättar om den ena kränkande händelsen efter den andra. Hur hon inte vågade öppna Facebook och sitt mejlprogram av rädsla för vilka mejl och meddelanden hon hade fått. Hur hon hörde elaka kommentarer i korridoren och hur hon ofta sprang gråtandes ut ur klassrummet. Hur det stod hora skrivet på hennes skåpsdörr och hur de andra eleverna tittade på bilderna och pratade nedsättande om henne.
Trakasserierna tilltog. Någon skapade ett fejkat konto på Instagram i Mathildas namn där personen skrev nedlåtande om andra på skolan. Vid ett tillfälle blev hon överfallen och misshandlad av några äldre killar på skolan. Det var på vintern och Mathilda kom hem smutsig med snöblött hår.
– Men när jag frågade vad som hade hänt så sa du att du hade blivit mulad, säger Christine.
– Ja, jag sa ju alltid att allt var bra. Jag ville ju inte att ni skulle veta något. Jag ville inte att någon skulle veta. Jag var ju rädd att det skulle bli värre då.

På gott och ont

Värst var ensamheten. Mathilda hade ingen som ställde upp för henne. Klottret på skåpet fick hon själv torka bort när alla andra svek. Och hela tiden våndades hon över att de där hemma skulle förstå vad som hänt och få veta om bilderna.
För Christine var det en plåga att se sin dotter. Hon förstod att allt inte stod rätt till men visste inte hur hon skulle göra för att inte pressa Mathilda för hårt.
– Det är ju en balansgång. Jag såg att hon mådde dåligt. Det märker man som tonårsförälder men när jag frågade så sa hon att allt mobbades-pa-internetvar bra. Samtidigt så ville jag inte gå på för hårt eftersom jag var rädd att hon skulle dra sig undan ännu mer. Jag fick iaktta och lyssna och fråga i stället. Som mamma var det ju hemskt att inte kunna hjälpa till så som jag ville. Jag kände mig ju maktlös.
Mathilda mådde dåligt hela skoltiden. Varje dag präglades av ovisshet över hur dagen skulle bli. Vad skulle hända? Vad skulle hon få utstå i dag? Att bära på hemligheten var tungt. Men efter ett halvår i nya skolan började det hända saker. Mathildas mentor fick reda på vad som hade hänt och kontaktade skolsköterskan. Sedan kontaktades föräldrarna och allt uppdagades. Både på gott och ont.
– Det var jättejobbigt. Jag ville inte åka hem den dagen. Till sist gick jag med mamma till mötet hos skolsköterskan, säger Mathilda.
– Det var jättebra att hon tog tag i det, fortsätter Christine. Då kunde vi ju göra något för att hjälpa Mathilda. Bland annat så pratade vi med några av mobbarna och deras föräldrar och då blev det bättre. Men skolan gjorde inte mer och det tycker jag är synd för det blev ju inte helt bra.
Det lugnade ner sig men bilderna valsade fortfarande runt på olika medier och sajter och via mms. Även om Christine fick nog och familjen polisanmälde vissa händelser så dröjde det ytterligare över ett år innan mobbningen upphörde. Under tiden bet Mathilda ihop. Hon skötte skolan och fick bra betyg.

En ny människa

Vändpunkten blev en skolresa i nian till ett barnhem i Rumänien. Till den handplockades vissa elever och Mathilda var en av dem som fick åka med.
– Med den resan fick Mathilda tillbaka självkänslan. Hon kom tillbaka som en helt annan person. Plötsligt var du inte bara den personen som hade blivit mobbad utan nu hade du ju nya erfarenheter. Och det såg andra också. Det betydde mycket.
Christine har känt skuld för att det blev som det blev och anklagat sig själv många gånger.
– Jag har funderat mycket på det här med bilderna, varför Mathilda skickade dem och vad jag har gjort för fel. Jag önskar att vi hade pratat om sådana saker innan. Mathilda kunde ju inte veta vilka konsekvenser de där bilderna skulle få, men det hade jag som vuxen vetat och kunnat förklara. Men det är en ny värld i dag och det har jag fått acceptera. Man kan inte ha full koll på vad ens barn gör och samtidigt låta dem ha ett privatliv. Det man kan göra är att fråga och hålla uppsikt och intressera sig för barnen och vad de håller på med. Man får tjata. Relationen kan bli ansträngd men man har det ansvaret som förälder.
De har valt att vara öppna med det som hänt och stöttat Mathilda till 100 procent.
– Det är ju viktigt att visa att jag står upp för min dotter. Därför har vi varit öppna. Om man inte står upp för sina barn och står för det man tror på – hur ska de då lära sig att vara ärliga och våga lita på en som förälder?
Nu i augusti börjar Mathilda andra året på samhällslinjen med inriktning skrivande och journalistik. Nu går hon inte till skolan med en klump i magen längre.
– Nej, nu känns det bra och jag går dit med glädje. Jag älskar min skola. Nu mår jag bra igen. Nu är jag inte rädd. Och det känns skönt att alla vet. Folk från min förra skola har till och med hört av sig och bett om ursäkt. Det är bra att vara öppen även om det känns jobbigt just då. Det här kan ju hända vem som helst. Man måste våga prata och ta hjälp. Då blir det bättre.

LÄS OCKSÅ

(5)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…