Annons
Annons

Annons

Bröllopsresan slutade i tragedi när dottern dog av en manet

Lena Bergman kände genast igen sin 11-åriga dotter Moas skrik. Och det här var inget vanligt skrik. Plötsligt hade drömresan till Thailand förvandlats till den värsta mardrömmen...

Moa dog av manet i Thailand

AV FRIDA FUNEMYR
FOTO: FRIDA FUNEMYR OCH PRIVATA BILDER

För fem år sedan förvandlades familjen Bergmans semesteridyll till tragedi. 11-åriga Moa dog efter att ha blivit bränd av en jättemanet i Thailand. Familjen kämpar för att överleva sorgen.

Moa hade länge tjatat om att hennes mamma och pappa skulle gifta sig.

– Hon ville att vi skulle bli en ”riktig” familj. Micke och jag hade ju trots allt varit tillsammans i 18 år och fått två underbara döttrar tillsammans. Därför skulle vi låta Moas dröm bli verklighet, berättar 45-åriga Lena Bergman från Sollentuna när vi ses på ett fik.

Moa (till höger) och storasyster Hanna var tärnor när Micke och Lena gifte sig.

Moa (till höger) och storasyster Hanna var tärnor när Micke och Lena gifte sig.

Vi har valt ett bord i lokalens bortre hörn. Lena tar en klunk kaffe och berättar vidare om den vackra bröllopsdagen på stranden i Thailand.

– Micke tycker inte om för mycket uppmärksamhet så vi skulle ha en privat tillställning utomlands. Men innan vi flög dit postade vi en bunt inbjudningar, för en fest ville vi i alla fall ha när vi kom hem. I Thailand lät jag sy upp en brudklänning, vi hade fotograf och präst på plats.

Gav första hjälpen
Lenas och Mickes döttrar Moa och Hanna var tärnor. Alla var barfota. De gick fram till låten ”Time of my life”. Allt var så vackert och glädjen kunde inte vara större. Bröllopet var en söndag. Nästkommande torsdag förvandlades familjelyckan till en mardröm.

Micke som är fågelintresserad hade gått upp före Lena och tjejerna för att ge sig ut och studera fågellivet. Efter hotellfrukosten sa Moa till Lena att i dag skulle hon bara ta det lugnt och läsa sin Harry Potter-bok. Väl på stranden kom två kompisar som tjejerna lärt känna, de hade en ny luftmadrass och frågade om Moa och Hanna vill följa med och bada. I ena sekunden såg Lena alla fyra barnen hoppa och leka i vattnet kring madrassen. I nästa sekund hördes ett skrik.

– Man känner sitt barns olika skrik, detta var inget vanligt skrik. Jag ser Moa komma springande upp ur vattnet panikslagen. Sen faller hon ihop.

Lena sprang mot dottern, men först på plats var några svenska killar som spelat volleyboll intill. Den ena är ambulansförare och den andra brandman, de handlade snabbt och gav Moa hjärt- och lungräddning. Hon hade blivit bränd av en kubmanet. Från midjan och neråt var hennes ben fullt av röda strimmor. Moa var medvetslös och ur hennes mun rann vitt skum.

– En stor folksamling befann sig kring min dotter. Många kämpade för att hålla henne vid liv.

Hamnade i chock
Man ringde efter ambulans och under tiden la någon på en läkande växt som thailändarna brukar använda vid sår och skador. I ambulansen försökte man ge Moa elchocker, men maskinen fungerade inte. På vårdcentralen ville man ge adrenalininjektioner, men det fanns inte rätt utrustning på plats och de fick åka vidare i ambulansen till öns sjukhus.

– Volleybollkillarna var med hela tiden, de var företagsamma och hoppade in bakom läkarnas bord för att få fram rätt saker snabbt. De försökte få i gång Moa med defibrillator. Jag kunde inte sitta still, jag gick fram och tillbaka, in och ut ur rummet.

Snart hade Micke också hunnit fram till sjukhuset. Även han är brandman och försökte med hjärt- och lungräddning på sin dotter.

– Jag hade redan förstått att det var för sent, men när Micke sa orden ”detta kommer inte gå” då hade jag förlorat min dotter. I två timmar hade de försökt få liv i Moa, men nu upphävdes upplivningsförsöken. Jag hamnade i ett chocktillstånd, det kändes som om allt var en film. Detta hände inte mig. Jag reagerade väldigt lugnt, blev tom och apatisk. Ingen hysteri, ingen panik. Som projektledare är jag ganska handlingskraftig och praktiskt lagd.

Det första de skulle bli tvungna att göra var att åka tillbaka och träffa den familj som tagit hand om deras andra dotter Hanna under tiden.

– Hur berättar man för sin 13-åriga dotter att hennes lillasyster är död? När vi möttes ropade hon: ”Hur är det med Moa?” Hon hade inte fattat att det kunde vara så allvarligt. Jag svarade att Moa var kvar på sjukhuset, men att hon inte klarade sig. Hanna skrek bara rakt ut. Därefter åkte vi tre tillbaka till sjukhuset där man lagt ett lakan över Moa. Vi ville säga hej då. Allt var stilla och lugnt. Det svåraste var att gå därifrån, jag ville inte lämna henne. Jag var förtvivlad.

Det härliga skrattet är en av många saker som Lena saknar efter Moa.

Det härliga skrattet är en av många saker som Lena saknar efter Moa.

Alla grät mycket
Familjens ursprungliga plan hade varit att stanna i Thailand två veckor efter bröllopet, men nu ville de bara hem. Lenas bror fixade allt med SOS. De fick sömntabletter av läkaren på ön.

– Hanna och jag kunde därför sova på natten. Micke satt i stället på stranden, ensam med sina tankar, berättar Lena och några tårar faller nerför hennes kinder.

Lena torkar tårarna som stillsamt lagt sig.

På flyget dit hade de varit fyra familjemedlemmar som satt intill varandra, glada och förväntansfulla. Nu var de tre.

– Situationen var för smärtsam, jag sa till Hanna att vi skulle ta sömntabletter för att klara hemresan. Vi fick gå på planet sist, sitta längst fram i första klass och sedan gå av sist för att föras vidare direkt till VIP-rummet på Arlanda där vi möttes av en kris-terapeut.

Det enda hon sa var: ”Ni är i chock, det enda ni ska göra närmaste tiden är att äta, sova och röra på er.” Det var lättare sagt än gjort. Alla närstående ville komma hem till dem på en gång, men de önskade sig en stund för sig själva först.

– Mitt i kaoset kändes det tryggt att komma hem. Vi gjorde i ordning en bricka där vi strödde sand från stranden där olyckan skedde. Sedan la vi upp snäckor som Moa plockat några dagar tidigare. Vi tände ljus och satt tillsammans. Vi grät. Men vi blev aldrig hysteriska. Sedan grät vi tillsammans med andra. Vi har alltid haft ett stort socialt kontaktnät och alla ville hjälpa på olika sätt, till exempel att handla åt oss. Någon lagade och tvingade i oss maten. En annan försökte få oss att röra på oss. En promenad som i vanliga fall tagit 10 minuter tog nu 45, vi var som orkeslösa pensionärer. Stegen var för tunga för oss.

Kunde inte jobba
Familjen försökte ta sig vidare i sorgebearbetningen.

– Ganska tidigt förstod jag att Micke, Hanna och jag hade väldigt olika sätt att sörja. Jag fick träffa en fantastisk psykolog som jag tog med de andra till. Men efter en gång tyckte de inte att det passade dem. Micke gav sig i stället ut på långa cykelturer där han tänkte igenom allt och bearbetade sorgen på sitt sätt. Hanna gick på samtal hos BUP fem, sex gånger men kompisgänget blev hennes stora ventil.

Hur överlever man sitt barns död?

– Jag gick i terapi två gånger i veckan i ett år. Behovet var stort av att få prata om allt jag kände. Men efter det kände jag att jag behövde konkreta verktyg för att gå vidare. Min husläkare parade ihop mig med en duktig kbt-terapeut. Vi började om från början och jag fick berätta om det som hände Moa, minut för minut. Redan från dag ett hade jag bestämt mig för att jag skulle gå IGENOM sorgen. Det måste finnas ett ljus på andra sidan. Varje gång jag drabbades av ångest och känslan av att inte vilja leva kravlade jag mig upp ur det svarta hålet genom att plåga mig igenom och titta tillbaka på det som hände. Till slut lärde jag mig på egen hand att ta mig upp ur mörkret och ångestattackerna.

– Jag gick inte tillbaka till jobbet på två och ett halvt år och i flera år hade jag konstant tryck över bröstet. Det kändes som jag inte fick någon luft och jag trodde att jag skulle dö. Jag har varit hård mot mig själv och sagt att antingen åker jag till psyket 100 gånger och dör så småningom av sorg eller så gör jag livet så drägligt som möjligt.

Sörjer varje dag
Lena funderar över vad hon saknar mest när hon tänker på Moa i dag.

– Vi har alltid varit en familj som skrattat, busat och haft väldigt roligt. Redan i Thailand när vi tagit avsked av Moa sa jag till Micke och Hanna att när vi har tagit oss igenom den här sorgen ska vi åter vara en glad familj. Bilden jag har framför mig när jag tänker på Moa är en busig pojkflicka som var sig själv och alltid var full av skratt. Hennes skratt är det jag saknar mest. Och att bara få krama henne. Sorgen finns där hos oss alla alltid och jag tänker dagligen på min dotter. Hon finns fortfarande med mig och jag pratar med henne.

Hanna, Micke och Lena vill trots allt vara en glad familj.

Hanna, Micke och Lena vill trots allt vara en glad familj.

Alla tre i familjen har förändrats som människor.

– Hanna är samma glada sociala tjej, men har fått ett annat djup. Jag är den som förändrats mest av oss tre. Jag var en väldigt stressad person som körde på i ett högt tempo och sällan njöt av tillvaron. Jag ordnade alltid för alla andra och såg till mig själv i sista hand. I dag är jag en egoist, i positiv bemärkelse. Jag tar mig tid att stanna upp och se till mina egna behov. Jag uppskattar vardagliga saker. Vid ett tillfälle gjorde jag en lista över vad jag vill ta bort respektive ha kvar i mitt liv, vilket gjorde att jag hamnade i en slags identitetskris. I dag säger jag nej till energitjuvar och är sann mot mig själv. Även min och Mickes relation är djupare och bättre. Vi tjafsar aldrig längre. Bortsett från sorgen över Moa så mår jag bättre som person.

 

ManetGiftigaste maneten

  • Kubmaneterna är den värsta typen av manet att komma i kontakt med på grund av det starka giftet.
  • Vid kontakt med bytet skjuter kubmaneten ut en liten harpun med gift på en tråd.
  • Giftet förlamar centrala nervsystemet och bryter ner vävnad.

Du kan läsa flera av Månadens reportage HÄR

LÄS OCKSÅ

(10)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…