Annons
Annons

Annons

Månadens reportage december: Varje dag kom det in nya kroppar

Tsunami

Nu har vi valt ut tolv av årets allra bästa Allas-reportage som varit lite extra berörande och gripande, lite extra dramatiska och spännande eller av andra anledningar varit extra bra och fängslande läsning. Längre fram kommer du också ha möjlighet att rösta på det reportage som är din favorit!

Det här reportaget om tsunamikatastrofen för tio år sedan publicerades i Allas nummer 51 i december 2014.

10 år efter tsunamim

DÖDSVÅGEN DRÄNKTE ALLT OCH SKONADE INGEN

Vad har hänt med våra nära och kära? Den frågan plågade tusentals svenska familjer som på annandagen för tio år sedan hört de oroande rapporterna om en jättelik tsunami som drabbat bland annat turistparadiset Thailand. Några av dem väntar fortfarande på svar.

AV AGATA GARPENLIND CRONQVIST FOTO: DRAGO PRUVLOVIC, STEFAN NILSSON, PRIVATA BILDER

LIVET BLIR ALDRIG SOM FÖRUT
Malin Wesén, mamma som förlorade tre av sina barn i tsunamin för tio år sedan. Bloggen på Facebook.

”Livet blir aldrig som förut. Livet går inte vidare. Det är ett nytt liv, ett liv jag inte valt och inte vill ha, men måste lära mig att leva i om jag ska finna kvalité och äkta glädje. Jag trodde inte det skulle gå att leva utan mina tre älskade barn. Jag funderade allvarligt på självmord. Jag har två barn kvar i livet som inte var med på resan, men de kan ju aldrig ta de andras plats.

Fem gånger har Malin Wesén upplevt lyckan att bli mamma. Idag finns bara två av barnen kvar i livet.

Men jag valde livet. Den svåra vägen som jag får kämpa med varje dag. Men jag kan känna glädje och hopp nu. Det finns så mycket vackert i livet. Jag har fantastiska vänner, familj och barnens vänner finns fortfarande i mitt liv. Utan dem hade det aldrig gått. Mina tre som inte finns här längre finns också med, alltid, överallt. Det går inte en halv dag utan att de finns med i mina tankar.

Även om det gått tio år, så är det för mig som igår, idag och i morgon, det finns inget slut. En stor sorg, saknad och längtan bär jag med mig överallt. Men också stor kärlek och ödmjukhet. Vi kan aldrig ta någon eller något för givet. Livet kan förändras på en sekund och aldrig bli detsamma mer. Tala om för de du älskar hur mycket de betyder, var lycklig för en vardag, att du har dina nära och kära och gnäll inte över småsaker. Ta vara på livet.”

Andreas, härmed hustrun Anna Norman Kölen och 3-åriga dottern Sonja.

Andreas, härmed hustrun Anna Norman Kölen och 3-åriga dottern Sonja.

VARJE DAG KOM DET IN NYA KROPPAR

Andreas Norman, utsänd av utrikesdepartementet, var inte förberedd på fasorna han skulle ställas inför när han reste till Thailand för att bland annat bistå med identifieringen av tsunamins offer.

Man vänjer sig aldrig vid den. Sötaktig, fadd. En blandning av rutten frukt, härsket kött, sopor. Mentolsalvan ovanför överläppen, den som inte svettats bort i hettan, förmår inte hålla borta den massiva stanken. Den biter sig fast i allt; i håret, i kläderna, i hjärnan. Stanken av lik. Ger lukthallucinationer långt efter att den nogsamt duschats bort. Att ha bananer i fruktskålen efter hemkomsten går inte. De vackra liljorna som Anders Normans fru Anna ställt i en vas på bordet väcker onda minnen.

– Efter att ha arbetat med de döda kropparna luktar man själv av dem till slut. Och den stanken glömmer man aldrig, säger Andreas Norman, 42, före detta UD-anställd och författare till den nyss utkomna boken ”9,3 på Richterskalan” (Albert Bonniers förlag), en ögonvittnesskildring av en av de värsta naturkatastroferna i modern tid i vars kaotiska efterdyningar han arbetade.

Hundratals kroppar
Tio år sedan. Jullov. Mobilen ringer. UD på tråden.

– Kan du resa ner till Thailand imorgon?

Som ännu ej färdigutbildad diplomat landar Andreas Norman i Thailand några dagar efter tsunamikatastrofen i Indiska oceanen. Han skickas till i Krabi för att arbeta i spillrorna av dess dödliga framfart.

– Informationen var bristfällig, men jag hade ju hört lite spridda saker och rykten om att det var väldigt många döda. Jag var såklart inte förberedd på det som väntade. Det kan man inte vara. Visst hade jag sett döda människor några gånger förut. På städade begravningar i Sverige. Det här var något helt annat.

Han hade hamnat på Uppsamlingsplatsen. Utanför satt det stora anslagstavlor med foton på döda. De anhöriga samlades här i hopp om att finna sina saknade.

Inne på området ligger 300 döda. En del är nakna, i badkläder, i shorts och sandaler. Det är här jobbet ska utföras.

– Jag blev rädd. Illamående. Ville inte gå in där först. Man ryggar med hela sin varelse inför en sådan syn. Kropparna har legat i vatten i kanske en hel vecka. 35 gradig hetta.

– Jag ville rygga, men gjorde det inte. Började jobba i stället. Klamrade mig fast i yrkesrollen för att hantera rädslan. Jag var skickad av UD för att göra skillnad här, göra ett arbete. Jag tänkte inte lägga mig ner och bli ännu en drabbad. Jag bet ihop.

Flydde i panik
Men visst fanns det de, till och med speciellt utbildade i katastrofhantering, som flydde i panik, klarade inte av det. Andreas företrädare på jobbet var i dåligt psykiskt skick. Nära ett nervöst sammanbrott.

Andreas tog på sig munskydd och handskar och började jobba. Jobbet gick ut på att dels möta anhöriga som sökt sig till platsen, dels att administrera pappersarbetet kring de döda; dödsattester, frakttillstånd. Många gånger var han tvungen att försöka finna kännetecken på kropparna, ledtrådar om vem det var som låg framför honom; blindtarmsärr, tatueringar och sedan se till att rätt kropp hamnade hos rättsläkaren som gjorde identifieringen med hjälp av DNA-prover.

– När man tar i en kropp som är så sönderdelad är det som om en elektrisk stöt går genom kroppen. En otroligt otäck känsla. Men man måste. Det var ett rörigt arbete. Ibland var kropparna felmärkta. Men jobbet var viktigt för de dödas anhöriga som väntade på besked.

Även om de flesta överlevande nu flugit hem från Thailand, så fanns det de som återvände med första bästa flyg för att fortsätta leta efter sina saknade.

– Ofta var de i väldigt dåligt psykiskt skick, förtvivlade, traumatiserade. Som en pappa som gick runt och letade efter sin dotter. Jag kände en enorm medkänsla med de här människorna vars liv plötsligt blivit en katastrof. Jag försökte lyssna, stötta, och samtidigt försöka ta reda på vad jag kan hjälpa till med rent konkret. Och hindra de anhöriga från att ta sig in på området. Att se döden på det här sättet, så brutal, när man är drabbad av sorg och chock kan göra saker än värre.

Drömmer mardrömmar
Andreas och hans arbetskamrater i Krabi; personal från bland annat Räddningsverket, Rädda barnen, UD, volontärer, jobbade kanske i en vecka, dagar, ibland nätter, innan de fick rotera ut, avbytas.

– En vecka i den miljön är nog max vad man klarar av. Fast det är inte säkert att man själv just då förstår att det är så. Själv tyckte jag att det var märkligt att lämna över efter en vecka. Jag tyckte ju att det fanns massor kvar för mig att göra. Att jag ju inte bara kunde åka därifrån. Varje dag kom det in nya kroppar. Det var som att jag nu tillhörde platsen. Och min efterträdare verkade så lugn. För lugn, liksom. Men det säger inget om honom, utan om mig. Jag var uppvarvad och på väg mot sammanbrott helt enkelt. Frågan var bara när jag skulle bryta ihop.

När han kom hem var familjen oroad. Andreas var dämpad. Drömde mardrömmar. Kände liklukt överallt. En situation som kan jämföras med den som hemvändande soldater som varit i krigszoner drabbas av.- Ja, hur ska du sätta ord på det du varit med om? Här hemma är det ju som en helt annan värld. Hur ska någon här kunna förstå?

Andreas fick terapi. Det hjälpte. Han förstod att hans reaktioner var helt normala. Att jobbet varit stenhårt, men att han kunde vara stolt över sin insats.

Sönderslagna liv
Något som var svårt att vara över sin arbetsgivare, UD, som misslyckades kapitalt med att hantera krisen. I boken ger Andreas sin bild av UD:s misslyckande; långsamheten, oförmågan att ta till sig situationens allvar, arrogansen som blottades. Sedan Tsunamikatastrofen har UD inrättat ett särskilt kansli för krishantering.

Sedan katastrofen har Andreas fått barn. Det gör det ännu svårare att tänka på barnfamiljerna som drabbades i tsunamin. När han möter människor som har egna erfarenheter från julen 2004 i Thailand känner han en särskild samhörighet.

– Jag kan känna deras sorg, förstå deras smärta och upprördhet. Jag blev traumatiserad, men återvände ju till en värld här hemma som var intakt. Många överlevande återvände till sönderslagna liv. Och allt hände på några minuter. Så snabbt kan livet förändras. Det är en tung insikt.

- Tio år senare väcker det fortfarande olustkänslor, säger Lottie Knutsson som miste både kollegor och kunder i tsunamin.

– Tio år senare väcker det fortfarande olustkänslor, säger Lottie Knutsson som miste både kollegor och kunder i tsunamin.

MYNDIGHETERNA SA ATT INGA BLIVIT SKADADE…

Lottie Knutson var en av de första i Sverige som förstod vidden av tsunaminkatastrofen. Och hur mycket det än tog emot måste hon berätta den ohyggliga sanningen.

Hon blev landsmoder över en kall och obarmhärtig jullovsmorgon. Sverige slutade andas framför annandagens morgon-tv. Vi förstod inte riktigt det vi såg. Vattenmassor som sveper med sig allt i sin väg. Flytande bråte, bilar och människor. Människor på hustak som klamrar sig fast. Det är som på film. Fast detta är ingen film. Detta är filmsnuttar av Helvetet som fram tills för en liten stund sedan var Paradiset. Dit många svenskar rest för att fira jul. Nu såg vi dem kämpa för sina liv. Eller dö framför ögonen på oss.

– Det var overkligt. Så fruktansvärt så man nästan inte kunde ta in det. Och tio år senare väcker det fortfarande olustkänslor. En stor del av de 543 svenskarna som dog var våra kunder och kollegor, säger Lottie Knutson, 50, vid tidpunkten för Tsunamikatastrofen informationsdirektör på Fritidsresor, ett jobb som hon nyligen sagt upp sig ifrån för att prova sina vingar på annat håll.

Konstiga besked
Juldagsgryning i Huskvarna. Familjen Knutson är i Småland hos Lotties föräldrar för att fira jul. Vid fem på morgonen ringer det från resebyråns sambandscentral.

– Det var någonting om att det låg bilar i poolerna. Väldigt lösryckt och konstigt lät det. Jag var yrvaken och helt förvirrad och bad dem återkomma när de hade mer fakta. Men ingen förstod någonting egentligen. Och sedan gick ju alla telefonlinjer därifrån ner, så det var svårt att få någon information alls.

Lottie hade pressjouren. Vid halv sju plockade hon upp krischecklistan, som hon hade i handväskan, satte sig vid datorn och började jobba. Listan är framtagen för att underlätta arbetet för personalen vid de 15-20 dagliga incidenter, hjärtinfarkter, bilolyckor liknande, som inträffar varje dag. Hon följde instruktionerna som rörde uppdateringen av web-sajten.

– Så redan tidigt på morgonen la jag ut den första informationen. Jag skrev vad som hade hänt och därför blev vi snabbt någon sorts informationskälla. Vi hade ju folk på plats. Det hade inte myndigheterna. Så de första dygnen låg vi steget före, berätta Lottie Knutsson.

Slog ner som en bomb
Även om man ännu inte förstod omfattningen av katastrofen skickade man för säkerhets skull ner kristeam till Thailand.

– Men när vi skulle skicka teamet upp till Khao Lak var det stopp. Det var helt avskuret. Sedan började det tränga igenom enstaka sms och telefonsamtal. Och då förstod vi att läget var mycket värre än vi hade trott.

Företagets alla flygningar till Thailand stoppades nu. Lottie, lugn och systematisk i pressade situationer, åkte till jobbet i Stockholm och skrev utkastet till den första pressreleasen.

– Vi berättade hur illa det var. Vi hade informationen, vi var ärliga. Samtidigt gick myndigheterna ut och sa att det inte var några skadade. Visst tog det emot att berätta, men hellre det än att omfattningen skulle komma fram senare. Informationen slog ner som en bomb vid midnatt, eftersom det var tvärtom mot vad myndigheterna sa.

Jakt på syndabockar
Tidigt på morgonen den 27 satt Lottie i tv-studion och berättade hur det var.

– Sen var jag med i tv i kanske två dygn och blev den där Landsmodern. Läget var upphetsat och jakten på syndabockar var igång. Utrikesministern Laila Freivalds var den onda. Och jag var den alltigenom goda på löpsedlarna. Och det stämmer ju såklart inte. Det blev så himla upptrissat runt mig, fast det här, de här två dygnen, var egentligen allt jag gjorde. Chartra extraflyg och hjälpa till nere i Thailand var det ju andra som gjorde. Det blev ett sånt oerhört fokus på mig.

Det var erfarenheter från tsunamin som fick Lottie att fundera över hur maktstrukturer och hierarkier skapar prestige som i sin tur hindrar människor från att snabbt kunna göra ett bra jobb när krisen drabbar. Tankarna och erfarenheterna kring kriser, stora och plötsliga, men också djupgående och lågintensiva på arbetsplatser, som mobbing och neddragningar, har hon samlat i sin bok ”Nödrop – när krisen kommer”.

 

HUNDRATUSENTALS MISTE LIVET

De uppsatta fotona på de förlorade barnen var ett desperat försök att få veta något om deras öde.

De uppsatta fotona på de förlorade barnen var ett desperat försök att få veta något om deras öde.

Annandag jul 2004.10.26, lokal tid. Tio meter höga tsunamier, flodvågor, når Khao Laks stränder. 26 minuter tidigare har vattnet plötsligt dragit sig tillbaka från stranden. Nu slår den första vågen in med sin dödliga kraft. Här i Khao Lak i Thailand befinner sig de flesta av de svenska turister som mister sina liv i katastrofen.

Undervattensjordbävningen i Indiska oceanen uppmättes till 9,3 på Richterskalan. Det gör det till det näst kraftigaste uppmätta jordskalvet någonsin. De efterföljande tsunamierna ödelade stora områden längs de sydostasiatiska kusterna. De länder som drabbades hårdast var Indonesien (särskilt Aceh), Sri Lanka, Thailand och Indien. 225 000–300000 människor miste livet i katastrofen. Över 5 miljoner beräknas ha blivit helt hemlösa eller tvingats fly.

Detta är en av de svåraste naturkatastroferna som drabbat världen det senaste seklet. Den slog hårt också mot länder utanför det egentliga katastrofområdet. Sverige var med 543 dödsoffer, varav 122 var barn, och cirka 1500 skadade, troligen det hårdast drabbade landet utanför Asien. De flesta av de döda har identifierats.15 människor, varav 10 barn, saknas än.

LÄS OCKSÅ

(19)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…