Annons
Annons

Annons

Månadens reportage: Efter 20 år fick vi kramas igen!

ALA1331-004-005-Rep

Jennie Walldén vann titeln som Sveriges Mästerkock 2013. I ett reportage i Allas berättar hon om sin långa resa dit – från uppväxten i Sydkorea med separationen från sin mamma till att hon äntligen fått förverkliga sin stora dröm!
(Intervjun publicerades i Allas nummer 31)

AV MAGNUS WAHLSTRÖM FOTO: STIG-ÅKE JÖNSSON, DANIEL OHLSSON OCH PRIVATA BILDER

Det bästa med att vinna ”Sveriges mästerkock” var att få ge ut en egen kokbok, säger Jennie.

Det bästa med att vinna ”Sveriges mästerkock” var att få ge ut en egen kokbok, säger Jennie.

Barn födda utanför äktenskapet saknade alla rättigheter. De fick inte ens gå i skolan. Det var därför som den ogifta mamman adopterade bort sin dotter. Så kom Jennie till Sverige. Och nu är hon Sveriges mästerkock.

Efter en sex veckor lång resa stod finalisterna öga mot öga i studion i Stockholm. Carl Bodin Svensk från Lund och Jennie Walldén från Malmö. Efter en gastkramande poängutdelning från trion i juryn stod till sist Jennie som chockad, men lycklig, segrare av matlagningstävlingen Sveriges Mästerkock 2013.

– Det var sjukt mycket anspänning under de sex veckorna. Nervositeten fanns hela tiden, man laddar och man laddar ur. När jag fick höra att jag vann kunde jag inte riktigt ta in det. Jag förstod egentligen inte förrän några dagar efteråt, berättar Jennie.

Har starka minnen

Många år tidigare och många mil bort hade Jennie inlett en annan resa. Hon föddes för 37 år sedan i Sydkorea av sydkoreanska föräldrar.

– De träffades på universitet och min mamma blev gravid med mig och ville gifta sig med min pappa. Men han ville inte gifta sig med henne.

Att vara ensamstående mor är numera varken ovanligt eller omöjligt i dagens Sverige. Men att vara barn till en ogift kvinna i Sydkorea på den tiden betydde i stort sett papperslöshet. Du fick inte gå i skolan, rösta eller ens teckna en försäkring. Jennies mamma försökte förgäves få fadern att gifta sig med henne, om inte annat för barnets framtid.

– Så småningom träffade han sin blivande fru, som han gifte sig med. Då insåg min mamma att han inte skulle kunna göra mig till fullvärdig medborgare.

Hennes biologiska mamma berättade då för unga Jennie att hon var tvungen att flytta och få en ny mamma och pappa för att hon skulle kunna gå i skolan och få samma möjligheter som andra barn. Vilket hon inte skulle få i Sydkorea. Jennie minns separationen som förhållandevis odramatisk.

– När man är fem år och bara längtar efter att få börja skolan och ens mamma är väldigt allvarlig och säger de där orden. Som barn släpper man det ganska snabbt, barn lever ju här och nu.

Även om Jennie inte var särskilt gammal vid adoptionen har hon flera starka minnen från barndomen i Sydkorea. Hon minns att hon ofta besökte sin mormor på landet och där kände stor trygghet. Mormodern var en flitig kock och introducerade tidigt Jennie till matlagningens konst.

– Jag minns fortfarande när jag stod i hennes kök med jordstampat golv och drog henne i kjolarna.

Anpassade sig fort

Minnena från åren i Sydkorea domineras av hennes mormors hus på landet och den späckade trädgården.

– Hon hade ett jättestort persimonträd i trädgården. Det är klart att när man är liten så blir allt mycket större. Men jag upplevde det som oerhört stort och minns det starkt.

Jennie med sin mamma och mormor i Sydkorea

Jennie med sin mamma och mormor i Sydkorea

När Jennie var sex år kom hon till Sverige, redan då med ett genuint matintresse i bagaget. Även om matkulturen och rätterna var annorlunda i Sverige jämfört med Sydkorea anpassade hon sig kvickt och lagade mat åt sina adoptivföräldrar.

– Jag kommer ihåg att jag fick använda brödkniven. Bröd var något helt nytt för mig, det åts inte i Sydkorea på den tiden. Så jag skar det där konstiga och svampiga franskbrödet med prickar på. Smör hade jag heller aldrig sett, men det bredde jag på. Och så klippte jag persilja, för det kände jag igen. Det kommer jag ihåg att jag serverade dem.

Under uppväxten och tonåren i Kristianstad fortsatte intresset för matlagning att utvecklas. Från tioårsåldern lagade Jennie middag de dagar hennes svenska mamma arbetade sent. När hon var arton bodde hon i Italien som utbytesstudent. Lärdomarna och inspirationerna från den italienska värdfamiljen var många. Bland annat använde de inte några elektriska hjälpmedel i köket.

– Allt var för hand, ingen mixer eller visp. Det blev jobbigt när jag fyllde nitton och skulle göra marängtårta. Jag fick stå och vispa både grädde och maräng för hand till femton personer, säger hon med ett skratt.

Sedan flyttade Jennie tillbaka till Sverige och började plugga i Lund. Det var där hon för första gången reflekterade över matens roll i hennes liv och drömmen om att skriva en kokbok uppstod.

– Jag insåg att de som åt min mat alltid tyckte att det var väldigt gott. Efter hand flyttade jag till Malmö Nation, med en stor korridor och mycket folk. Där slogs killarna om mina rester när jag inte ätit upp i korridorköket.

Grät varje dag

Tiden och livet fortsatte att ha sin gång. Förutom Italien blev det även jobb, studier och matinfluenser i London, New York och Nice.

Under Jennies barndom och tonår var nyfikenheten på hemlandet och det faktum att hon var adopterad inte särskilt stor. Men i takt med att åren gick och hon mognade växte intresset successivt. I synnerhet bidrog de många barndomsminnena till att hon år 2000 reste tillbaka till Sydkorea.

– Jag kände behovet av att få komma tillbaka och få verifiera det jag mindes. Stämde det? Eller har jag fantiserat ihop minnen för att jag ville hålla fast vid någonting? Framför allt kändes det väldigt viktigt att få komma tillbaka och träffa alla.

Intrycken och känslorna vid återkomsten var mycket starka. Återföreningen med hennes biologiska släkt, med mamman och mormodern i spetsen, beskriver Jennie som både det bästa och det svåraste hon gjort i sitt liv.

– Det bästa var att faktiskt få vara i samma rum och krama om mitt eget kött och blod. Kvinnan som fött mig till livet och mormor som var min stora trygghet som barn. Samtidigt var det svårt att sitta i samma rum. Jag tänkte på alla stunder vi aldrig upplevt tillsammans. Livet vi skulle haft ihop, som aldrig blev ett liv ihop.

Mötet med den biologiska släkten framkallade floder av glädjetårar, skratt och lycka.

Det blev ett känsloladdat möte mellan Jennie och hennes biologiska mamma.

Det blev ett känsloladdat möte mellan Jennie och hennes biologiska mamma.

Men det var också jobbigt för hennes mor att återse sitt bortlämnade barn. Dessutom var modern den enda som inte grät,

något Jennie frågade sin mormor om.

– Då sa mormor att mamma gråtit varje dag i flera år. Men en dag hade hon bestämt sig för att tårarna var slut. Vad som än hänt sedan dess har hon inte fällt en tår.

Pappa var ledsen

Under besöket åkte Jennie ut till sin mormors hus på landet, där hon spenderat mycket av tiden under sina första år. Ögonen började omgående leta efter det stora persimonträdet som hon mindes så starkt. Men blicken flackade förgäves.

– Jag tittade och började nästan gråta – där fanns ju inget träd. Då kom mamma fram till mig och sa: ”Du, blixten tog det för några år sedan.” Jag frågade om hon menade trädet. Då sa hon: ”Jag såg att du letade efter det. Det var jättestort redan när jag var barn.”

Att lämna bort sitt barn är för de allra flesta ett främmande beslut. Känslor av svek och oförstående finns många gånger nära till hands hos barnet när det växer upp och blir äldre. Men för Jennie har det varit precis tvärtom.

– Jag är väldigt glad att hon gjorde som hon gjorde. Livet jag hade levt under omständigheterna i Sydkorea hade jag inte velat leva. Jag tror att hon visste det. Det är en oerhört osjälvisk gärning att ge sitt barn det liv som är bäst för barnet, även om det livet inte råkar vara med en själv. Jag är tacksam att hon gjorde det.

Att Jennie i Sverige skulle hamna i en likadan situation med sina söner Douglas, 5, och Dante, 3, är förstås föga troligt. Därför är det svårt för henne att föreställa sig hur det varit om hon befunnit sig i en likadan situation som sin mor. Men hon tillåter sig likväl att spekulera.

– Jag hoppas att jag hade gjort likadant om jag varit i hennes skor.

Vid besöket i Sydkorea träffade Jennie även sin biologiska far, vars val av att inte gifta sig med modern utmynnade i adoptionen. Till en början ville han inte träffas eftersom han skämdes. Men efter att Jennie via sin farbror berättat att hon inte var arg på fadern tog han mod till sig.

– Han var ångerfull och ledsen. Han satt bara och grät under två timmar. Grät, kedjerökte och så hade han med sig en flaska whisky i fall han skulle känna modet svika. Min pappa kändes inte så tuff.

Drömmen blev sann

Några år efter den tre veckor långa vistelsen återvände Jennie och spenderade ett halvår i Sydkorea. Då kände hon att ännu fler frågetecken blev uträtade. Sedan tog karriären fart, hon träffade sin make Jonas och fick barn. Därför har fler besök inte hunnits med, men i framtiden vill hon gärna åka dit med hela familjen.

Nästa omvälvande händelse blev i stället deltagandet i ”Sveriges Mästerkock”.

– Jag tyckte att det var jätteskoj att kolla på Mästerkocken på tv. Jag var som en sportkommentator: ”Kom igen, kom igen!” Då sa min man till mig att jag borde vara med och jag tänkte att det är självklart att jag borde vara det.

Sedan blev det audition och kvaltävlingar innan Jennie fick reda på att hon gått vidare till programmet som spelades in i Stockholm. Hon gick förutsättningslöst in i tävlingen och ville bara göra sitt bästa, ha roligt och utveckla sin matlagning. Efter hand som programmet fortlöpte vanns tävling efter tävling och till sist stod hon som vinnare av Sveriges Mästerkock 2013 och 250 000 kronor.

– Vinsten har gett mig möjlighet att förverkliga min dröm sedan många år tillbaka, att skriva en kokbok. Det är fantastiskt. En del hade nog tyckt att pengarna var den största vinsten, men för mig var det kokboken.

smaker

Ett recept ur Jennies kokbok ”Smaker i mitt hjärta”:

kraftorGremolatagratinerade havskräftor

(4 port som förrätt)

6 stora havskräftor

rivet skal från 1 citron

4 msk finhackad persilja

2 msk finhackad gräslök

2 rivna eller fint hackade vitlöksklyftor

2 msk konjak

75 g smör

Gör så här

1. Dela havskräftorna på mitten och ta bort tarmen.

2. Blanda rivet citronskal, persilja, gräslök och vitlök till en gremolata. Droppa konjaken på havskräftorna och fördela sedan gremolatan över. Skiva smöret i tunna skivor och lägg överst.

3. Gratinera kräftorna på grill i 250° i ugnen tills persiljan börjar få lite färg (det tar max 5 minuter).

Läs fler Månadens reportage HÄR.

LÄS OCKSÅ

(0)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…