Annons
Annons

Annons

Månadens reportage februari: Den vuxna Karin tar ingen skit!

Under 2015 kommer vi att välja ut månadens bästa Allas-reportage som varit lite extra berörande och gripande, lite extra dramatiska och spännande eller av andra anledningar varit extra bra och fängslande läsning. Det här reportaget om Karin Adelsköld publicerades i Allas nummer 8 i februari i år.

Den lilla Karin tog skit , varje dag. Men den vuxna Karin, hon tar absolut ingen skit. Foto: Stefan Nilsson.

Den lilla Karin tog skit , varje dag. Men den vuxna Karin, hon tar absolut ingen skit. Foto: Stefan Nilsson.

Karin Adelsköld tog en gruvlig revansch på sin värsta mobbare

Mobbningen i skolan var grym och skoningslös. Därför blev komikern Karin Adelsköld förvånad när en av hennes plågoandar hörde av sig, 20 år senare, och låtsades som om ingenting hade hänt…

AV AGATA GARPENLIND CRONQVIST FOTO: STEFAN NILSSON

Nyskild, bitter och sliten radhusmamma utan jobb söker kurs i akvarellmålning på folkhögskola för att liva upp stämningen i sitt liv lite. Kursen är full. Finns dock plats på lödningskursen. Och så på stand-up-kursen. Det får blir stand-up. Men väldigt motvilligt.
– Det första vi ska göra är att säga något roligt om oss själva. Och jag bara bryter ihop och gråter. För det finns absolut inget roligt i mitt liv, berättar Karin Adelsköld, 41, komiker, med ett ohämmat och väldigt smittsamt skratt. Tre år senare valdes hon till Sveriges roligaste kvinna.
Kursen blev hennes livräddare. Så ser hon det själv. Turen i oturen var att hon aldrig hade sett stand-up.
– Om jag vetat vad stand-up var så hade jag aldrig hoppat på kursen. Men den blev en vändpunkt. Utan den hade jag säkert blivit utbränd och ännu bittrare.

Våga vara sig själv

Åtta år har gått sedan hon bröt ihop framför klassen. Sedan dess har hon skrivit en bok om humor: ”Bli en roligare talare” (Ponto Pocket). Hon är en kaxig supernova på ståupphimlen. Hon är pms med svenska folket. Hon har gett inkontinensen ett ansikte. Och taxöronen, alltså de små hängbrösten, ”som ser ut som två våta raggsockor med ishockeypuckar längst ner”. Och hon är sprillans ny programledare för konsumentprogrammet ”Plus” i SVT, där hon bland annat testar sportbehåar springande och skumpande i slow motion.
– För vad är det för mening för någon som inte har hängbröst att testa sportbehåar? frågar hon med ett snett leende.
Tillbaka till sammanbrottet på folkhögskolan. Läraren sa: ”Där det finns mest allvar, Karin, där finns det också mest humor.”
– Jag bara grät och tänkte: ”Håll käften, gubbjävel!” Ändå var det precis där resan mot mitt nya liv började. Även om jag inte fattade det just då. Jag hade ju hur mycket skit som helst att ösa ur. En guldgruva!
Men. För att guldet skulle glimma var hon tvungen att påbörja en helt annan livsresa först. Den som handlar om att våga vara sig själv.
– Jag började fundera på saker som: ”Vad tjänar jag på att försöka vara bättre än vad jag är? Varför går jag omkring och låtsas att allt är bra när det inte är det? Varför tar jag skit utan att säga ifrån?”
Hon fann ett svar. I terapi och med självrannsakan. Skolårens ihållande mobbning hade gjort hennes själ sårig.
– Mobbning lämnar ärr för alltid, även om man läkt ihop. Jag ser det som ett handikapp som jag alltid får leva med. Som att jag reagerat starkt på kritik ibland. För att den påminner om mobbningen när jag var nio. Så jag blir nio igen.

Annorlunda barn

Grundskolan. Först var det utfrysning.
– Vår familj skilde sig från de flesta som bodde i lilla Kisa. Mina föräldrar var grönavågare som flyttat ut på landet för att bruka jorden. Mina kläder var annorlunda, jag ifrågasatte, hade fått en bok om civil olydnad innan jag ens börjat skolan.
Varje helg demonstrerade familjen mot sopförbränningsverket, krävde att det skulle stängas ner för att det spred ut dioxin. Men de som jobbade där var ju föräldrar till Karins klasskamrater.
– Och samma med bönderna som spred ut gift på åkrarna. Det är såklart ingen ursäkt för mobbning, men jag förstår varför det blev som det blev. Jag var jätteudda. Ett konstigt litet barn.
I sexan bytte hon återigen skola.
– Mobbningsmössan på direkt. Någon hade fått veta varför jag bytt skola.
Varje morgon åkte Karin in till skolan tidigt med sina föräldrar som var lärare, men fick inte gå in innan det ringt in. Scenen som följer lever fortfarande i henne.
Hon står och trycker utanför matsalen tills det ringer in klockan åtta. Hon vet att hon måste ta sig in i skolbyggnaden springande. Här ute på skolgården är hon fritt villebråd.
– Jag tar sikte på dörren och så springer jag snabbt som satan in. Ibland hinner jag. Ibland inte.
De knuffade henne, drog av henne mössan, skrek att hon var så jävla ful och så jävla äcklig. Hon blev ”döpt i toaletten”. Det berör illa att det finns ett ord för det. Hon bara säger det som ingenting. Luttrad.
Fem år senare. Karin pluggar i Lund, har varit i USA och levt hiphop-liv. Klassåterträff. Hon åker. Men är nervös. Panikslagen. Frisörklippningen, sminket och den nyinköpta klänningen är perfekt. Hela tågresan hem repeterar hon för sig själv vad hon ska säga, hur.
– Men jag hinner inte berätta allt coolt jag gjort. Och det konstigaste av allt: De är imponerade av att jag åkt tåg från Lund! Det var som att jag fick en smocka. Jag bestämde mig för att inte lägga en sekund till av mitt liv på att visa dem. Jag skulle ju leva för mig. Inte för dem. Det här var mitt liv.

Tar ingen skit

Och så i höstas. Killen som varit en av dem som stått för den värsta misshandeln kontaktar Karin på Facebook. Undrar om hon vill uppträda på pizzerian där han jobbar. Hon svarar:
”Jag skulle kunna komma och köra lite skämt om hur ni gjorde mitt liv till ett helvete från 6:an och under hela högstadiet.”
Inlägget delas, lajkas, tills sidan överbelastas och kraschar. Ståhej i medierna.
– Folk undrade varför jag inte bara gått vidare? Men, så här är det: Den lilla Karin tog skit, varje dag. Men den vuxna Karin, hon tar absolut ingen skit! Jag gick i gång på att han lät som om inget hade hänt. Hur kan han efter 20 år höra av sig utan att ens nämna det helvete han utsatt mig för?
Vi backar till folkhögskolan. Karin Adelsköld, seriös journalist, två barn. En lyckad människa. Utåt. Inåt: Inte så. En ledsen, sliten kvinna vars liv börjat rämna. Stand-up-kurs. Och nya insikter för livet. För nu visste Karin precis vad hon ville bli. Komiker!!!
– Jag rusade till banken för att ta ett lån. De skrattade bara åt mig. Ensamstående 35-årig mamma. Som vill bli komiker! Jag fick inget lån i början. Men jag var ju tvungen att försörja mina barn. Så jag spottade i nävarna.
Hon ställde sig på scener runtom i Sverige och berättade. Visst fanns det människor som blev provocerade. Tur då att Karin numera älskar att provocera. Aldrig rädd längre. Andra bara älskade tabu-ämnena hon drog upp i ljuset. Hennes ord var som en befrielse, för främst kvinnor.

Skrek av lycka

I dag kan Karin välja sina jobb: som utbildare på olika myndigheter, som konferencier i toppsammanhang, som programledare. I veckan börjar hennes drömjobb. Programledare för konsumentmagasinet ”Plus” i SVT.
– När jag fick frågan skrek jag av lycka. Just det här har jag velat länge, att få blanda allvar och humor. Fredrik Lindström får göra sånt. Som kvinna är det svårare. Jag vet inte varför tjejer inte får lov att vara roliga i seriösa sammanhang. Är man rädd för att inte bli tagen på allvar? Att det är oattraktivt för en kvinna att tramsa? Men konsumentinfo kan göras med humor. Det blir ju mer tillgängligt då. Jag kommer att utgå mycket från mitt radhuskök. Testa sånt som finns i min vardag, allt från bindor till horoskop.
En kändis som aldrig springer på kändisfester. Karin föredrar att vara hemma i radhuset på Resarö i Stockholms skärgård med barnen varannan vecka. Veckan därpå är hon i Östersund hos sin särbo Anders Wennerberg och sina två bonusbarn.

Karin med särbon Anders Wennerberg.

Karin med särbon Anders Wennerberg.

– Vänner? De flesta av mina vänner umgås jag med på de sociala medierna. De är lika verkliga som de man träffar på middag.
Att vara kändis är ju bra om man använder kändisskapet till något som betyder något, för man blir ju lyssnad på, säger hon.
– Men det gäller ju att använda det så länge man har det. Varje gång jag gör någonting som sticker ut tänker jag att det kan vara sista gången någon vill prata med mig. Men samtidigt, när jag bjuder på mig själv känner jag att jag gör nytta. Jag måste stå för det jag tycker är rätt och riktigt, för mitt äkta jag. Och jag vet att det låter pretto, men nu vill jag leva i sanning. Annars kan jag inte se mina barn i ögonen på morgonen. Eller leva med mig själv.

5 saker du inte visste om Karin:
… har opererat sig mot inkontinens efter att i alla år ha följt knipråden utan resultat.
… har slutat dricka alkohol. Inget glas ur boxen varje kväll längre. ”Jag vill visa barnen att det också är ett alternativ. Jag känner mig skarpare och piggare.” Men det provocerar, har hon märkt.
… har startat Sveriges första pms-förbund för några månader sedan, en åkomma hon själv lidit av i många år och många med henne. Trots det var det först den 2 juni förra året som Sjukvårdsupplysningen la upp information om åkomman.
… kom i klimakteriet vid 41 års ålder. Hon gillar det. ”Vet du, klimakteriet gör brösten bättre! De stramar till sig! Det är helt fantastiskt. Dessutom kan man inte bli gravid!”
… kommer från en adlig släkt, men aldrig har levt på det sättet, eftersom hennes föräldrar valde bort det livet. På senare år har hon dock börjat intressera sig mer för sina rötter och med stolthet funnit att hon har många starka kvinnor i släkten.

LÄS OCKSÅ

(57)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…