Annons
Annons

Annons

Månadens reportage Februari: Jag ångrar min tid som nazist

Vi väljer ut månadens bästa Allas-reportage under 2016 som är lite extra berörande och gripande, lite extra dramatiskt och spännande eller av andra anledningar är extra bra och fängslande läsning. Det här reportaget handlar om hur kärleken fick Anna-Lena att förvandlas till en hatfull rasist. Reportaget publicerades i Allas nummer 7 i februari.

Anna-Lena är inte längre arg på allt och alla. Tvärtom!

Anna-Lena är inte längre arg på allt och alla. Tvärtom!

Tvåbarnsmamman Anna-Lena var rasist:

Nu vill jag sprida kärlek i stället för hat

Hon kallades Nazi-bruden och spred rasistiska upprop på nätet. I dag kan Anna-Lena inte förstå hur hon kunde bli så hjärntvättad. Och hon är oerhört tacksam för att de gamla vännerna har tagit henne tillbaka.
AV JESSIKA DEVERT FOTO: KATARINA HANSSON OCH PRIVAT

Anna-Lena Joners Larsson, 38, bor i Bollnäs med sina två barn, Tor och Svea. Hon är som vilken annan ensamstående tvåbarnsmamma som helst, kan man tycka. Men hon har varit djupt inne i den svenska naziströrelsen.
– Till slut lever man bara i sin egen bubbla och vill varken se eller höra vad andra säger, berättar Anna-Lena.
Det var kärleken som ställde till det. Anna-Lena gick på festival med en kamrat och där på scenen stod han med stort H. Några månader senare blev de ett par och livet snurrade på i rask takt. Han sjöng i ett högerextremt band och snart var Anna-Lena den som bokade deras spelningar, åkte med dem överallt och såg till att allt fungerade.
– Vi pratade aldrig politik hemma men det var ju texter om rasbiologi och arisk makt. Och jag var typiskt en sådan som sa ”jag är inte rasist men…”. Men det var jag och jag försvarade det genom att tro att alla skulle få tycka precis det de ville, säger hon och skakar på huvudet.

Bröt kontakten

Nu, fem år senare, är det för henne helt obegripligt att hon hamnade i det där. Hon arbetstränar för att förhoppningsvis få ett jobb som diakoniassistent inom Svenska kyrkan och hon driver

Anna-Lena från tiden i naziströrelsen.

Anna-Lena från tiden i naziströrelsen.

Klädbytesgarderoben i Bollnäs. Det går ut på att man lämnar in barnkläder som blivit för små och kan ta med sig kläder i en större storlek allt eftersom barnen växer. De som kommer till henne är alla sorters människor som inte har det så bra ekonomiskt och behöver hjälp med kläder till sina barn.
– När jag började med det här så släppte jag in människor i mitt liv och i mitt hem och då insåg jag vad mycket kärlek det finns och vad fint det är, ler hon.
Tidigare i livet hade Anna-Lena aldrig ens tänkt på att behandla eller se på människor på olika sätt. Hon har rest mycket, bott i Egypten och talar arabiska. Men med den här nya mannen och alla hans nya vänner så var jargongen annorlunda. Hård, uteslutande och negativ.
– När jag var gravid med vårt första barn så blev jag sjuk och det blev fel mellan Försäkringskassan och a-kassan så jag fick inga pengar. Då satt jag bara hemma och mådde riktigt dåligt. Jag surfade på Avpixlat och andra sajter och gick igång på det där att alla andra fick hjälp men inte jag. Samtidigt blev en kompis dotter våldtagen av fem killar och det gav mig bara ännu mer bränsle, att det var invandrarnas fel allting, säger Anna-Lena.
En dag ringde en gammal vän och grät i telefonen. Hon grät för att hon såg vad Anna-Lena la ut på Facebook i form av nazistiska bilder och inlägg. Hon försökte prata med Anna-Lena och förstå, men Anna-Lena slog det ifrån sig.
– Jag tyckte hon var inskränkt som inte förstod att alla fick tycka vad de ville. Jag blev arg och bröt kontakten med henne och efter det så försvann många av mina gamla kompisar, berättar Anna-Lena.

Arg på allt

Oberörd av att kompisarna försvann fortsatte hon sitt liv med sin kille, nya bebisen och kompisarna inom rörelsen, som hon kallar den. Hon berättar att det inte fanns många tjejer utan det var en totalt mansdominerad värld där tjejer kom och gick. Någons flickvän kom in i gänget men försvann när det tog slut. Men Anna-Lena blev kvar och kallades för ”Nazi-bruden”.
– Jag var så arg på allting. Arg på politikerna, ja arg på allt. Livet var orättvist tyckte jag. Andra fick men inte jag och då blir man arg. Det är så lätt att fastna i det där när ingen ifrågasätter någonting. Alla tyckte ju samma, säger hon.
Hon tatuerade in ett hakkors på sin fot och en SS-soldat på framsidan av benet. Hon sjöng tillsammans med sin kille in duetter som handlade om utrotning och hat och hade tydliga rasistiska budskap. Något hon i dag försöker få bort från internet.
– Men det är svårt. Det finns där hela tiden. Jag antar att jag får förklara det där för barnen någon gång i framtiden och det känns inte så bra, att det finns kvar och jag ångrar att jag gjorde det, säger hon.
Barn nummer två kom och när flickan var tolv veckor separerade Anna-Lena och hennes sambo. Helt plötsligt var hon ensam med två väldigt små barn och med en före detta sambo som inte var närvarande. Och då insåg hon att hon inte längre hade en plats i rörelsen. Inte när hon inte var tillsammans med honom. Och de gamla vännerna var borta sedan länge.
– Jag var helt ensam. Den första tiden vet jag knappt vad jag gjorde eller sa, jag var bara tvungen att ta hand om barnen. När jag väl hade hämtat mig så förstod jag att jag var tvungen att skaffa mig ett normalt umgänge igen, för barnens skull. Och för min, säger hon.
Så med hjärtat i halsgropen gick hon till öppna förskolan där hon visste att det fanns tjejer som visste vem hon var och vad hon kom ifrån från bakgrund. Nazi-bruden. Det bemötandet hon fick hade hon aldrig kunnat drömma om.
– De tog emot mig med öppna armar. Det var bara kärlek. Ingen bemötte mig med konstiga frågor eller blickar. Det var otroligt fantastiskt. Jag tycker inte riktigt att jag hade förtjänat det, jag som trodde jag skulle bli typ halshuggen, skrattar hon.

En andra chans

Eftersom hon var sjukskriven och blivit lämnad ensam så var inte ekonomin den bästa och en dag efterlyste hon en kasse kläder till sina barn på Facebook. Gensvaret var enormt och plötsligt stod hon hemma med kassar med kläder i alla upptänkliga storlekar.

Anna-Lena delar ut kläder, blöjor och andra förnödenheter på flyktingförläggningen.

Anna-Lena delar ut kläder, blöjor och andra förnödenheter på flyktingförläggningen.

– Det tog bara några dagar så var hallen proppfull med kläder och eftersom mycket var i fel storlekar så började jag byta dem med andra mammor som inte hade det så gott ställt. Och till slut så föddes Klädbytesgarderoben, säger Anna-Lena.
I dag har hon två lokaler i sitt bostadsområde som hon får låna av värden för att husera alla kläder och det är en kvinna som hjälper henne sköta den. Och också det har fått henne att förstå att hennes gamla åsikter var helt galna och att alla människor är lika värda.
– I början hade jag Klädbytesgarderoben hemma hos mig och då bjöd jag in människor. Jag öppnade min dörr för alla barnfamiljer och ensamstående som behövde hjälp och det var ju inte bara svenska familjer. Jag började få perspektiv och fick ta del av deras värld. Och vi är alla lika, säger hon.
Anna-Lena har utökat sin verksamhet genom att göra akuta insamlingar och genom att via kyrkan jobba med ett projekt som heter Familj till familj där man hjälper människor i nöd. Hennes gamla liv ligger långt bakom henne och hon kan inte riktigt förstå att det där var hon. När hon kommit på fötter så skickade hon ett sms till vännen som ringt och gråtit i telefonen.
– Jag ville så gärna skriva det där sms:et och till slut så vågade jag. Hon satte sig på ett tåg från Göteborg och tog tillbaka mig direkt. Jag förstod att jag fått en andra chans och det var det största som hänt mig, säger Anna-Lena.

Anna-Lena pratar med Daniel och Hanan.

Anna-Lena pratar med Daniel och Hanan.

Annorlunda nu

Hakkorset och SS-soldaten har bytts ut mot blommor och blad och i dag vågar hon prata om det som hon varit med om. Så var det inte från början, men de nya vännerna har gett henne styrka att våga stå för den hon är.
– Vi bor i samma område och umgås mycket. Det är deras förtjänst att jag kan prata om det här nu, och det är de som har gett mig drivkraften att orka göra rätt för mig och försöka vara en bättre människa. Jag förväntar mig inte förlåtelse men jag försöker visa genom handling att jag är annorlunda. Att jag inte är den jag var då, säger hon.

Nei har praktikplats i Anna-Lenas klädbytesgarderob. Dottern Svea i mitten.

Nei har praktikplats i Anna-Lenas klädbytesgarderob. Dottern Svea i mitten.

LÄS OCKSÅ

(16)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…