Annons
Annons

Annons

Månadens reportage Februari: Jag blev inlåst och tvingad att klä av mig

Reportage i Allas om sexuella övergrepp

Nu har vi valt ut tolv av årets allra bästa Allas-reportage som varit lite extra berörande och gripande, lite extra dramatiska och spännande eller av andra anledningar varit extra bra och fängslande läsning. Längre fram kommer du också ha möjlighet att rösta på det reportage som är din favorit!

Det här reportaget om Josefin Wikström publicerades i Allas nummer 10 i februari 2014.

JOSEFIN LÄT SIG INTE KNÄCKAS AV AV SIN TRÄNARES SEXÖVERGREPP

Det är 30 år sedan Josefin utnyttjades av en pedofil.

Minnena kommer aldrig att försvinna. Men frigörande dans och lugnande yoga har helat henne. Och nu hjälper Josefin andra utsatta barn.

AV SULAMIT PECKEL

FOTO: WEINE AHLSTRAND OCH PRIVATA BILDER

När Josefin Wikström var i tioårsåldern utsattes hon för ett sexuellt övergrepp av sin idrottstränare. Ett avskyvärt brott som inte får ske, men gör det ändå. Det var den befriande dansen och meditativa yogan som blev Josefins räddning och som efter hand läkte hennes själsliga sår. I dag jobbar hon som dans- och yogalärare runtom i Sverige. Men också i Indien, där hon håller kurser för barn som varit med om svåra övergrepp.

– Jag dansade redan som liten bebis. Det var det bästa som fanns. Och så har det varit hela livet, säger Josefin när vi träffas på ett konditori i Örebro mittemot stadens stolta sevärdhet: det medeltida slottet. Egentligen bor hon fem mil bort i Askersund, men av praktiska skäl ses vi här, eftersom hon just den här dagen ska besöka sin revisor.

Vän till familjen

Jag kan inte låta bli kommentera Josefins blonda dread-lockar, som hålls samman av något som liknar en indisk turban. Hon skrattar, som så ofta under vår intervju. Spontana, värmande skratt.

– Många frågar, men det är ingen turban. Det är en vanlig sjalett, som håller håret på plats, förklarar Josefin.

För direkt efter revisorn ska hon tillbaka till Askersund och ha yoga med en kommungrupp, som vanligt en gång i veckan.

Yogan, som varit Josefins livsfilosofi i 20 år, lärde hon sig av en yogalärare i Indien. Men det var först och främst dansen som helade henne under de svåraste åren. Efter övergreppet hade några möten bokats in hos skolkuratorn men hon ”ville bara prata”, menar Josefin och släppte den sortens återhämtningsterapi.

Allt utspelade sig i den mellansvenska stad där Josefin växte upp. 1982–84 på ett ungefär, eftersom det känns som om åren flutit samman.

– Jag började i idrottsklubben när jag var nio år och slutade när jag var elva. Någonstans däremellan hände det, resonerar hon. Jag var väldigt duktig på att springa fort och hoppa längd, därför gick jag med i en idrottsklubb.

Tilliten till den erfarna tränaren var förstås total för en begåvad liten idrottstjej. Och han var inte bara hennes tränare utan även vän till familjen.

– Därför kom det bara utifrån det blå en dag. Vi skulle träffas en timme före träning för att vägas och mätas. Jag trodde vi skulle vara många barn. I den tron var mina föräldrar också när de lämnade av mig. Men det var bara jag som var där, berättar Josefin.

Inlåst i ett rum

Vi avbryts av ett gäng skolungdomar som strömmar in på konditoriet. Deras mer än lovligt stimmiga närvaro stör vårt samtal. Men det verkar inte genera min öppenhjärtiga intervjuperson. Att prata om sitt eget själsliga haveri, någonstans i zonen mellan barndom och pubertet, har nära nog blivit en vanesak. Som hos barnhemsbarnen i Indien, eller hos kvinnorna på Hinsebergsfängelset i Frövi, då Josefin brukar kombinera sin egen livshistoria med dans- och yogalektioner. Hon har också medverkat i Radio Dalarna 2011 i samma programserie som höjdhopparen Patrik Sjöberg. Ämnet: barn som utsatts för sexuella övergrepp inom idrotten.

– Jag blev inlåst i ett rum och tvingad att ta av mig alla kläderna, fortsätter Josefin berättelsen om sin idrottstränare. Sen tvingade han ner mig på en brits. Jag grät och ville ut därifrån men då blev han hotfull så jag var tvungen att ligga kvar. Det var inte någon fullbordad våldtäkt men ett typiskt övergrepp, menar Josefin.

Det enda hon visste med säkerhet, medan hon låg där panikslagen på britsen, var att hon skulle komma ut ur det där rummet. Men först När de andra barnen började anlända.

Locket las på

Det här hände i en tid när debatten kring pedofili ännu inte blivit särskilt het. Kanske också en anledning till att Josefin inte förrän då fick veta att två andra kompisar utsatts för övergrepp sedan länge. I samma grupp, av samma tränare.

Småtjejer, som behöll skammen inom sig.

Josefin Wikström

Josefin hade länge svårt att lita på människor efter den fruktansvärda händelsen.

– Jag blev ganska lättad att det inte bara var jag. Men samtidigt, om de sagt något hade jag kanske sluppit, spekulerar Josefin lätt uppgivet och fortsätter:

– Sedan var jag tvungen att vara med på träningen. Det var hemskt. I omklädningsrummet efteråt bröt jag ihop och grät. Det var då de andra två tjejerna berättade.

Någon polisanmälan gjordes aldrig. Alla visste – Josefins och de andra barnens föräldrar, lokala idrottsrörelsen. Men man gick inte vidare. Locket las på. Förövaren tvingades dock lämna klubben.

– Så detta finns inte i några papper, inte någonstans, säger Josefin en smula bittert men det kan ha sin givna förklaring, tycker hon. Man visste inte lika bra som nu hur man bemöter barn som varit med om sexövergrepp. Mina föräldrar har berättat att det förekom rättegångar mot pedofiler men att det innebar mycket stress för barnen. De ville inte utsätta mig för det, att möta honom i rätten, ord mot ord.

Det var först 2011, när Radio Dalarna ringde, som Josefin lät sig intervjuas i medierna. En journalist kände till att den numera ökända idrottstränaren nyligen hade (”fortfarande – och efter så många år!”) anklagats för sexuella övergrepp på en annan ort och även dömts för andra barnsexbrott. Journalisten kände också till Josefins bakgrund och bad regionens mest berömda dans- och yogainstruktör att vara med i programmet. Dock under skyddat namn.

– Efter det har jag gått ut med mitt riktiga namn. Jag har ingenting att skämmas för och jag vill att andra barn ska känna trygghet.

Förstår varandra

En trygghet som barnet Josefin berövades i många år framåt. Hjälpen blev ju dansen, träningsformen som fick ersätta idrotten. All sorts modern dans och nytt umgänge på köpet, sedan de gamla kompisarna försvunnit. De följande gymnasieåren blev lite stökiga. Ingen studiero, mycket skolk, struligt umgänge. Ganska normala tonårsprotester förvisso. Men ändå – kaos inombords.

Och sedan den stora frågan: Vem kunde hon lita på?

– Jag vill att andra barn ska känna trygghet.

Misstron mot andra människor satt i länge. Speciellt eftersom gärningsmannen varit en kompis i hennes familj, att hon lekt med hans barn och att familjerna semestrat tillsammans.

– Men från mamma och pappa hade jag starkt stöd. Min pappa hade koll på vad han hade för sig. Som när han försökte komma in på en idrottsklubb på en annan ort och pappa stoppade det. Pappa var aktiv i det tills jag slutat gymnasiet och började resa.

Josefin Wikström

Yogan har förändrat Josefins liv och hon älskar att lära ut dans och yoga till andra.

I mitten av 90-talet for hon i väg och såg halva världen, med dansen i fokus. Det fick henne att känna sig alltmer befriad, starkare, ja lycklig. Blev betagen av Indien, numera hennes andra hemland. I staden Rishikesh, ett riktigt yogamecka i norra Indien, började hon som 20-årig elev hos en yogalärare och de har fortfarande kontakt.

– Orientalisk dans tillsammans med yoga fungerar jättebra, myser Josefin, som funnit sina fasta dans- och yogapunkter i städerna Mumbai och Mysore i landets södra del. Med många indiska vänner går det bra att ta sig fram på ”bebishindi”, säger hon och skrattar.

– Särskilt bra är det när jag ska prata med barnen.

Barnen, som bor på flera olika barnhem i Mumbai, där Josefin håller danskurser sedan några år tillbaka. Barn mellan 5 och 16 år som utsatts för svåra övergrepp. Prostituerade, förståndshandikappade barn, som plockats upp från gatan och får uppleva en stunds befrielse och glädje förmedlad av en entusiastisk dansfröken.

– Det är fantastiskt belönande men ibland gråter jag efteråt. När jag berättar om min egen bakgrund känner jag att de kan slappna av. På något sätt vet de att jag förstår. Men jag är inte där för att ge terapi.

Inga egna barn

Josefin dansar med barn på ett barnhem i Mumbai. Dessa barn blev upphittade och omhändertagna sedan de som spädbarn lämnats för att dö.

Josefin dansar med barn på ett barnhem i Mumbai. Dessa barn blev upphittade och omhändertagna sedan de som spädbarn lämnats för att dö.

Terapi och uppbyggande av sargade barnasjälar bedrivs av det så kallade Ahsas-projektet (ahsas; ”att känna” på hindi), som grundades 2007 av den indiske dansaren Sumeet Nagdev. Deras dansterapeuter och psykologer finns sedan länge i Josefins kontaktnät och här har hennes eget projekt ”The Dance for Life” vävts in. För att ge ekonomiskt stöd ordnar Josefin insamlingar. I Sverige, Danmark, Norge och Indien har hon hållit kurser i yoga och dans, till stor del sprudlande Bollywood-dans, där deltagarnas avgifter doneras till Ahsas.

Oändlig energi tycks hon ha, Josefin. Det står klart när hon berättar om sitt sociala patos även hemmavid. Om danskurserna sedan tre år tillbaka på kvinnofängelset Hinseberg, där internerna får tillfälle att ”släppa sina frustrationer och vara sig själva”. Och om samarbetet med Kriminalvården, som går ut på att utbilda fängelse- personal till att bedriva yoga med de intagna – en nyhet tillsammans med yogaläraren Eva Seilitz, som är chef för projektet. ”Som inlåst behöver man ett redskap till inre ro och reflektera över ansvar och förändring.”

Hur hinner hon? kan man undra! När hämtar den nyblivna 40-åringen andan? Jodå, det finns tid för pojkvännen, med vilken hon delar livet i ett slitet missionshus mitt i skogen utanför Askersund. Men barn har hon valt att inte skaffa. indien

– Det finns så många barn på den här jorden som far illa och behöver omtanke, så jag lägger min energi där. Det be- slutet känns mer och mer rätt ju längre tiden går. Och min styrka kommer från att jag läkt mig själv och inte tänker så himla mycket på det som varit, säger Josefin.

 

 

 

LÄS OCKSÅ

(28)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…