Annons
Annons

Annons

Månadens reportage – Sara våldtogs när hon var 13 år

Reportage i Allas

Sara Stilles berättelse om hur hon utsattes för över 50 övergrepp är ett av många starka och berörande reportage i Allas under maj månad. Läs nedan om hur hon med mamma Carina Sundbergs stöd vågade anmäla våldtäktsmannen. Text och foto: Susanne Jobs

När Sara blev utåtagerande och elak förstod Carina att något inte stod rätt till. Men det dröjde flera år innan Sara var mogen att berätta om det fasansfulla hon utsatts för.

Sara Stille har för några dagar lämnat gymnasielivet i Hudiksvall för att ladda batterierna hos mamma Carina Sundberg, 53, i Säter. Hon gör sin sista termin på samhällsprogrammet och framtiden är redan utstakad.

– Jag ska bli jurist och åklagare och kämpa mot brister i rättssystemet. Det är inte brottsoffren som ska ställas till svars, utan gärningsmännen.

Själv blev hon utfrågad av en försvarsadvokat om varför hon gick klädd i leggings i januari. Som om det skulle vara en ursäkt för en man att våldta henne mer än 50 gånger.

– Man ska aldrig låta sådana här saker hindra en från att polisanmäla. Alla utredningar läggs inte ner och alla gärningsmän går inte fria. Det är värt det. Jag vet att livet blir bättre efteråt.

Pappas flicka

Hon är 18 år, stark, klok och smart. Men för inte längesedan mådde hon så dåligt att hon ville hoppa framför tåget. Det är bara ett plank som skiljer hennes bostad från järnvägsspåret i Hudiksvall.

– Det har varit min största skräck att Sara skulle ta livet av sig. Jag har ju sett hur dåligt hon mått utan att kunna göra något. Jag visste att jag måste vänta tills hon själv var redo att berätta, säger Carina.

I dag vet hon vad dottern varit med om, utan närmare detaljer. Hon har inte klarat av att läsa igenom domen från rättegångarna.

Saras föräldrar gick skilda vägar tidigt i hennes barndom. Hon och systern flyttade med mamma Carina till en lägenhet i utkanten av Säter i Dalarna. Det var ett lugnt och fint bostadsområde, nära till förskola och med skog inpå knutarna som inbjöd till kojbygge och andra lekar.

Det var en bra uppväxt. Carina satsade mycket av sin tid på döttrarna, men hon ställde också krav på dem.

När Sara var 12 år flyttade hon hem till sin pappa.

– Jag var något av pappas flicka och hos honom fick jag göra lite mer som jag ville.

En vän till pappan kom ofta på besök. Han blev även vän med Sara och den person hon anförtrodde sig åt. Vi kan kalla honom för Olle.

– Jag var ofta hemma hos honom. Han hade delad vårdnad om sin lilla dotter och jag hjälpte till som barnvakt.

Blev arg och elak

En natt vaknade hon av att han förgrep sig på henne.

– Han höll fast mina armar så att jag inte kunde röra mig. När han var färdig reste han sig och gick. Jag var bara 13 år och det var så jag förlorade min oskuld, säger hon och tittar ner i bordet.

På morgonen skjutsade Olle henne till skolan, precis som om inget hänt.

Det gör fortfarande ont när de hemska minnena kommer till ytan, men numera kan hon berätta utan att gråta.

Man kan undra varför Sara inte sprang därifrån. Varför skrek hon inte högt så att hela världen fick veta vad hon utsatts för?

På sätt och vis var det precis det hon gjorde. Fast ingen förstod varför Sara plötsligt blev utåtagerande, arg och elak.

– Han sa att det var bäst för oss båda om det här förblir en hemlighet. För mig blev det en hemlighet till och med för mig själv. Jag kände både skam och skuld och om hemligheten avslöjades skulle jag gå sönder.

Det var dubbla känslor. Olle hade byggt upp ett förtroende och blivit en viktig person i hennes liv. Hon lärde känna hela hans familj.

– Om någon annan hade våldtagit mig var Olle den jag först skulle ha berättat det för.

Det fanns sidor hos honom hon tyckte om, samtidigt som det fanns sidor hon hatade.

Och vart skulle hon ta vägen? Han var ju vän med hennes pappa, som inte märkte vad som pågick. Till mamma Carina kunde hon inte gå. Hon skulle genast se att något allvarligt hänt.

– Det var därför jag blev elak och skrek hemska saker till henne, för att hålla henne på avstånd. Om hon kom för nära skulle hon avslöja min hemlighet.

Hittade tillbaka

Övergreppen fortsatte av och till i nära två års tid samtidigt som Sara mådde allt sämre. Hon försökte undvika Olle men han ringde ofta och bad henne att komma, och det var inte så att varje besök i hans hem slutade med ett övergrepp.

Till slut insåg Sara att hon måste flytta ifrån Säter. Så långt bort från Olle hon kunde komma.

Via internet hade hon lärt känna en kille i Hudiksvall som hon hälsade på. Där bestämde hon sig för att det skulle bli hennes nya hemort.

– Det kan låta konstigt men för mig var det som att vinna en högvinst att Sara flyttade i väg 30 mil fast hon knappt fyllt 16 år, säger Carina.

Trots dotterns avståndstagande hade hon förstått att Saras tillvaro måste förändras.

I Hudiksvall gjorde Sara en inre resa som visar en fantastiskt styrka. Carina återkommer gång på gång till hur oerhört stolt hon är över sin dotter.

Trots sin ungdom och sitt trasiga inre ordnade Sara själv så att hon fick börja på Glada Hudikgymnasiet. Hon skaffade sig ett boende, först på skolans elevhem och senare en egen lägenhet.

– Jag fick hjälp med flytten av mamma. Det blev början till att vi hittade tillbaka till varandra igen, säger Sara som för första gången gläntade på sin inre dörr.

– Sara sa ”det har hänt saker som du inte har en aning om” och det bekräftade mina farhågor, säger Carina som valde att inte ställa några frågor. Hon förstod intuitivt att hon måste vänta tills dottern berättade självmant.

– Man måste själv acceptera det som hänt innan man kan berätta för andra, förklarar Sara.

Sara och Carina har aldrig stått varandra så nära som nu.

Högsta betyg

Hon skötte skolgången efter bästa förmåga. Tidvis var frånvaron hög eftersom hon psykiskt krackelerade allt mer. Att bära på en så fruktansvärd hemlighet går bara till en viss gräns.

– När jag väl bestämde mig för att berätta var rektorn en av de första som fick veta och jag har fått ett enormt stöd därifrån.

Trots att Sara var sjukskriven i långa perioder gick hon ut årskurs två med MVG i alla ämnen utom matte.

Det som blev vändpunkten var ett sms från Olle som Sara fick den 11 mars 2012. Han skrev ”Förlåt för allt”.

Det var först då som hon insåg att det var han, och bara han, som gjort fel.

Det utlöste en explosion av känslor. Allt som hon under fyra års tid försökt förtränga kom upp till ytan och Sara fick panikångestattacker. Hon orkade inte leva längre.

– Jag ringde själv till BUP, Barn och ungdomspsyk, och fick väldigt snabbt en tid och en kontaktperson som jag kände starkt förtroende för.

Många, täta samtal gav Sara styrka och mod. De väckte även en fruktansvärd ilska mot Olle som förstört hennes barndom, livsglädje och självkänsla. Ju mer hon bearbetade, desto större blev viljan att polisanmäla. Det gjorde hon den 3 maj 2012. Olle anmäldes för våldtäkt mot barn vid minst 50 tillfällen.

– Det är det svåraste men bästa beslut jag tagit i mitt liv. Jag gick in på polisstationen som en trasig människa och kom ut som den jag vill vara.

Tre års fängelse

Sara fick känna att hon blev tagen på största allvar och när det första steget väl var taget gick det fort. Hon kan alla viktiga datum utantill.

– Den 25 maj var jag på polisförhör. Samma dag anhölls Olle på sin arbetsplats och häktades några dagar senare. Den 20 juni väcktes åtal och i juli var det rättegång. Den 10 juli föll domen, tre års fängelse.

Olle överklagade och i september fastställde hovrätten den tidigare domen. Sedan den 8 oktober 2012 sitter han på anstalt.

Sedan övergreppen uppdagades har Saras pappa brutit all kontakt med sin tidigare vän.

Sara har fått distans till våldtäkterna. Rättegången är däremot i färskt minne.

– Jag var så nervös och rädd att jag först valde att sitta i ett annat rum med medhörning.

När det efter några timmar var dags för Olle att förhöras bestämde hon sig ändå för att vara med i rättssalen. Det kändes viktigt att se honom för att få ett avslut och gå vidare.

– Han kom in genom dörren bakom mig och fast jag inte såg honom kände jag hans närvaro. Han såg kall och likgiltig ut och han tittade inte åt mitt håll.

Olle hade rakat hår, handfängsel och kriminalvårdens gröna kläder.

– Det är så jag försöker minnas honom nu, min nya bild av honom.

Mamma Carina var självklart med på rättegången, glad att återigen få vara ett aktivt stöd i Saras liv.

– Vi har aldrig stått varandra så nära som vi gör nu.

LÄS OCKSÅ

(33)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…