Annons
Annons

Annons

Månadens reportage i oktober: Getingsticket var nära att döda Viveca

Getingstick

Nu har vi valt ut tolv av årets allra bästa Allas-reportage som varit lite extra berörande och gripande, lite extra dramatiska och spännande eller av andra anledningar varit extra bra och fängslande läsning. Längre fram kommer du också ha möjlighet att rösta på det reportage som är din favorit!

Det här reportaget om Viveca Sjöberg publicerades i Allas nummer 43 i oktober 2014.

Jag vet att jag lever på lånad tid

Benen är borta men inte livsglädjen!

Det var en vacker sensommardag och sjuksköterskan Viveca hade fönstret öppet intill sin arbetsplats. Hon var så upptagen vid datorn att hon inte la märke till getingen som flugit in. Om bara några sekunder skulle Vivecas liv aldrig mer bli detsamma…

TEXT OCH FOTO: SUSANNE STAMMING, PRIVATA BILDER

Viveca Sjöberg, 50, är smidig som en katt trots rullstolen. Med styrka, gymnastiska armar och överkropp ser det ofta mer ut som om hon är på väg upp ur rullstolen genom ren gravitation än att hon använder den som hjälpmedel. Hon kan knappt sitta stilla, spritter av energi och är graciös som få.

– Jag är dansare i grunden. Det har hjälpt mig mycket, säger Viveca och lyfter upp den fluffiga perserkatten Våfflan trots att hon knappt har fingrar kvar.

Hon lägger honom i sitt knä och han finner sig snabbt till rätta.

Viveca var tidigare aktiv tävlingsdansare.

Viveca var tidigare aktiv tävlingsdansare.

I dag är det inte mycket dans även om det går lite grann med proteserna på, men för en kvinna som tävlingsdansat och ägnat sin tid åt allt från latin och disco till bugg och stepp är det inte samma sak.

– Jag glädjer mig åt andra saker, min son Robin naturligtvis och mycket annat.

Viveca sträcker på sig.

– Jag har haft tur. Inget annat. Jag kunde varit mycket värre sjuk, borde ha varit död. Att jag lever är ett under, förklarar hon.

Sved på kinden
Hennes liv förändrades helt måndagen 15 september 2008. Innan dess hade hon hunnit med en hel del och jobbade inom sjukvården. Hon var ensamstående mamma till sonen Robin som då var sex år.

– Jag hade studerat till sjuksköterska inom psykvården efter att ha varit sjuksyster inom det mesta annat. Det var en spännande utmaning och jag var på jobbet just den här dagen.

Viveca skulle precis gå på lunch tillsammans med en väninna när hon fick ett telefonsamtal från en patient och hon blev tvungen att starta upp datorn igen.

– Det var en riktig brittsommardag, varmt och fint väder. Jag hade fönstret öppet till mitt kontor för att vädra. Det var så den kom in, getingen, berättar Viveca.

Hon såg den inte först, utan kände bara något som kliade på kinden.

– Jag kliade tillbaka och då stack den. Det var en rejäl geting, två centimeter minst.

Det sved till på Vivecas kind och ett rött märke visade var hon blivit stucken, men det gjorde inte speciellt ont och eftersom hon blivit stucken tidigare som barn trodde hon inte att det skulle vara någon fara. Hon hade aldrig haft en allergisk reaktion.

– Jag pratade lite om det på jobbet, men mer var det inte.

Dagen efter skulle hon ta Robin till simningen.

– När jag kom in till simhallen kände jag mig plötsligt yr och mådde illa. Jag förklarade det med att klorlukten var så stark och det blev också genast bättre när jag gick ut i friska luften. Tänkte inte mer på det, säger Viveca.

Snabbt försämrad
Onsdagen gick, men på torsdagen vaknade Viveca av att hela kinden var starkt uppsvullen.

– Det värkte och molade som tandvärk så jag ringde först min tandläkare, men fick inte tag på henne.

Efter det minns Viveca bara fragment av dagen.

– Jag måste kört Robin till förskolan för han var ju där. Sedan tog jag mig till akuten här i Göteborg och jag kommer ihåg att jag pratade med någon jag kände igen där. Sedan hör jag hur läkaren säger att jag är jättesjuk och att de vill skicka mig med taxi till Sahlgrenska. Jag blir jättearg för jag tycker det är onödigt, kan ju köra bil själv. Sedan är det blankt och jag kommer inte ihåg att jag satt mig i en taxi eller kommit fram till sjukhuset, berättar Viveca.

I efterhand har hennes arbetskamrater berättat att hon ringt dem flera gånger från sjukhussängen och skämtat om att de inte hittar vad som är fel med henne.

– Jag sa att nu tror de att det är bältros eller påssjuka.

Vivecas mamma hämtar under tiden Robin och tar med honom till sjukhuset.

– Men jag ska ha sagt att jag inte ville ha dem där då. Jag hade så ont och mamma åkte i stället till Varberg där hon och min pappa bor.

De hann inte mer än fram förrän telefonen ringde. Vivecas tillstånd hade försämrats och läkarna trodde hon var döende.

– De flög ner ett team från Stockholm som skulle förbereda mig för att läggas i en ECMO-maskin, en hjärt-lungmaskin som fanns i Danmark eftersom den svenska var upptagen. Sedan flögs jag i helikopter till Århus universitetssjukhus. Tyvärr minns jag inte det, för jag har alltid drömt om att flyga helikopter, säger Viveca.

Getingstick3

Rullstolen behövs men idag har Viveca lärt sig att gå med sina proteser.

Miss kostade benen
Hon var nu riktigt dålig och allting gick ut på att hålla henne vid liv. Getingsticket hade fört med sig bakterier antingen från getingen eller från hennes egen hud, och det i sin tur gav upphov till en aggressiv blodförgiftning och att alla organen i kroppen sviktade.

– Tyvärr kom hjälpen lite sent för jag hade redan utvecklat kallbrand. Osäkerheten kring diagnosen och, som jag tycker, missen att inte hålla koll på min blodcirkulation redan på Sahlgrenska gjorde att de blev tvungna att amputera mina ben. Jag var blå upp till knäna, säger Viveca.

Under tiden utvecklade hon också små blodproppar över hela kroppen, lungorna kollapsade och vid flera tillfällen såg det mörkt ut även för hennes överlevnad.

– Personalen placerade ett stort fotografi på Robin över min säng för att peppa mig till att kämpa. Jag tror det hjälpte.

Viveca blev liggande i maskinen i tre veckor, sedan transporterades hon tillbaka till Göteborg och Sahlgrenska där hon skulle tillbringa ytterligare 10 månader.

– På Sahlgrenska tog de mina fingrar. Jag kommer mycket väl ihåg de stora bandagen och hur det såg ut första gången de öppnade upp dessa vita paket. Jag hade ju sett mina tummar som stack ut och de såg ok ut, mamma hade målat mina naglar. Men under var det hemskt, som en köttig massa med en massa trådar från stygnen som stack ut. Det såg inte ut som en hand, berättar Viveca.

– Då grät vi allihop.

Sonen Robin kom på besök men ville plötsligt inte komma fram till Viveca.

– Först förstod jag inte varför, men till slut berättade Robin att han trodde att jag var smittsam. Ingen hade förklarat för honom vad som hänt, ingen hade ens berättat att jag var amputerad. Det fick han upptäcka själv när han satt på sängen och frågade var mina ben var.

Går och simmar
Viveca skulle ha en lång väg att gå för att komma tillbaka till ett liv. Men hon lät sig inte nedslås någon längre tid.

– Jag hade en jättebra sjukgymnast som hette Pelle. Han sporrade mig att bli ännu tuffare. Nu ska vi ta dem, sa han och såg till att jag inte gav upp. Till en början var jag ju förlamad från halsen ner förutom att jag var amputerad så det var ingen lek att träna, konstaterar Viveca.

Men efter en tid kom första framsteget.

– När jag kunde böja min tumme, då grät jag. Det kändes fantastiskt.

Samtidigt som hon låg i hårdträning upptäckte hon att det fanns något mer som inte stämde.

– Jag kunde inte höra på vänster öra och efter tjat fick jag komma på undersökning. Hela örat var fullt med koagulerat blod och det var inte lätt att få bort. Tyvärr var det nog för sent för trots att hörseln borde fungera så är jag fortfarande döv på vänster, säger Viveca.

Hon funderade mer och mer på varför just hon drabbats så hårt.

– Men jag har kommit fram till att det inte leder någonstans. Det kunde ha varit synen som drabbats, mycket värre tycker jag, eller så kunde jag ha dött.

Viveca har kommit en lång väg sedan den där getingen surrade in i hennes liv. I dag bor hon i en stor lägenhet i Göteborg. Hon har på rekordtid lärt sig gå med proteser, kan simma och leva som nästan vem som helst.

– Jag väntar på att kunna köra bil också. Det är en dröm, riktig frihetskänsla.

På lånad tid
Just farten får hon annars mycket av under sommarhalvåret.

– Vi älskar Liseberg, jag och Robin, som nu är 13 år. Vi åker nästan allt, tyvärr inte nya bergbanan Helix, för man får inte ha proteser och samtidigt måste man kunna gå fram till vagnen på ben. Men allt annat åker vi och det är nog enda gången Robin är riktigt glad åt att jag är amputerad, för vi kommer alltid först i kön och behöver aldrig vänta, ler Viveca.

Hon försöker gör allt som alla andra.

– Jag lever på lånad tid. Det vet jag. Mina lungor är riktigt dåliga, en tredjedel är kvar och egentligen vill de att jag använder syrgas på dagarna. Men jag tänker inte ge mig så lätt, säger Viveca.

Hon ler stort.

– Det är något jag blivit bättre på efter allt som hänt mig. Att se värdet i det lilla, glädjas åt det och ha tålamod med livet.

Ren glädje utstrålar Robin och mamma Viveca på bilden då även livet log.

Ren glädje utstrålar Robin och mamma Viveca på bilden då även livet log.

Fotnot: ECMO är en modifierad hjärt-lungmaskin som gör det möjligt att syresätta blodet i flera månader utanför kroppen vid sjukdomar som innebär att lungorna eller hjärtat sviktar, exempelvis dödlig hjärtsvikt efter hjärtinfarkt eller svår lunginflammation.

 

 

LÄS OCKSÅ

(29)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…