Annons
Annons

Annons

Månadens reportage januari: Min livsuppgift är att berätta

Under 2015 kommer vi att välja ut månadens bästa Allas-reportage som varit lite extra berörande och gripande, lite extra dramatiska och spännande eller av andra anledningar varit extra bra och fängslande läsning. Det här reportaget om Livia Fränkel publicerades i Allas nummer 5 i januari i år.

Förintelsen Andra världskriget

Efter fasorna i två dödsläger var Sverige som ett paradis för Livia. Men människorna förstod inte…

De sista vittnena

Livia glömmer aldrig skräckfärden till Auschwitz

När tåget stannade väntade Doktor Död på perrongen

Koncentrationsläger

De blir allt färre. Människorna som överlevde och fortfarande kan vittna om förintelsen.
Livia är en av dem.
Hon var en tonåring då och hade hört om dödslägren. Men det lät så otroligt att hon trodde att de var fantasier…

AV AGATA GARPENLIND CRONQVIST
FOTO: PER ARVIDSSON, PRIVATA BILDER

De fogade sig varje gång. Tänkte: ”Så länge det inte blir värre, så går det ju… Bara vi får vara tillsammans.”
När Livias pappas affär fick stänga, familjen förlorade försörjningen, besparingarna beslagtogs.
– Det får gå. Vi är ju tillsammans.
När de beordrades att sy på gula stjärnor på sina kläder.
– Men vår familj är ju tillsammans. Så så illa är det ju inte.
När de fick flytta till ghettot, till fots, med bara det lilla de kunde bära.
– Man kan väl leva så här också. Bara vi får vara tillsammans. Det är det allra viktigaste.
När porten till ghettot låstes och ingen längre kunde komma ut.
– Ja, ja, men vi lever. Och vi är tillsammans; mamma, pappa, Hédi och jag. Och vi har ju lite bröd att äta också.

Solig sommarsöndag vid floden Tisza i hemstaden Sighet före krigsutbrottet.

Solig sommarsöndag vid floden Tisza i hemstaden Sighet före krigsutbrottet.

Ingen återvändo

Det var först när dörrarna till boskapsvagnarna på tåget drogs igen som det gick upp för sextonåringen med de två långa mörka flätorna. En hög smäll. Och så det metalliska klicket från nyckeln som vreds om i det jättelika hänglåset.
– Nu är vi fångade i råttfällan. Nu finns det ingen väg ut. Nu är det slut, minns Livia Fränkel, 83.
Hennes blick är vaken, tanken snabb, orden kloka och skrattet nära. Trots att ämnet för dagen är outhärdligt, helt omöjligt att greppa och än mindre förstå.
– Det där ljudet ringer fortfarande i mina öron när jag ska sova, säger hon när vi träffas hemma i hennes soffa i Stockholm, dricker kaffe till synes långt från den ondska och det mörker hon berättar om.
Lika långt ifrån som Livias barndom tycktes vara. För hon växte upp i Paradiset. Paradiset i ett gult hus i den lilla staden Sighet i Transsylvanien i Rumänien, med en trädgård full av fruktträd, grönsaksland och rosenträd, terosor. Trädgården var Livias pappas stolthet.
– Aprikoserna! Så goda de var! Och plommonen! Sådana plommon har jag inte ätit sedan dess. Det liksom knarrade om dem när man öppnade dem. Åh, så gott det var!

Skulle utrotas

Storasyster Hédi och lillasyster Livia i söta pyjamas hos fotografen.

Storasyster Hédi och lillasyster Livia i söta pyjamasar hos fotografen.

Storasyster Hédi och lillasyster Livia delade vindsrummet. Leksaker, katten Jupiter, böcker, läxläsning och högtflygande livsplaner. Hédi skulle bli doktor. Livia språklärare.
Föräldrarna hade börjat sitta klistrade vid radioapparaten ofta. Lyssnade på någon som hette Hitler och som skrek.
– Han slutade sina tal med att alla judar skulle utrotas. Jag fylldes av fasa, men mamma lugnade och sa att det där var bara en galning, inget att vara rädd för.
En vacker sensommardag 1939. Livia hoppar hage med grannbarnen utanför huset, springer in för att ta en macka. Mamma sitter helt orörlig framför radion. Tårar rullar nerför hennes kind.
– Mamma, varför gråter du?!” Hon var otröstlig. Sa att kriget brutit ut igen. Hon hade ju 20 år tidigare upplevt krigets fasor. Ingen kunde i sin vildaste fantasi tänka ut de ytterligare fasor som detta krig skulle komma att bära med sig.
Hitler ryckte fram i Europa, ockuperade land efter land. 1942 var skissen för hur alla Europas judar skulle mördas klar. Europa skulle bli judefritt. Och det skulle göras effektivt.
Ibland kom det flyktingar från Polen som lyckats undkomma och berättade vad de sett. Om förintelseläger. Om gas.
– Men det var svårt att tro dem. Det lät som fantasier. Ja, ja, det där kan väl ändå inte vara sant… Och hos oss var det ju ännu lugnt. Trots alla inskränkningar för oss judar, nu också att vi inte fick utbilda oss högre upp än till grundskolan. Men vi trodde hela tiden att allt det där var tillfälligt. Allting skulle snart bli bra igen. För människor vill ju egentligen inte kriga.

Lastades som djur

Nyårsafton, nytt år, 1944. Tonårsgänget som varit vänner sedan barndomen vakade in det nya året tillsammans.
– En jättefin nyårsnatt. Fulla av tillförsikt och övertygade om att nästa nyår är det fred, vi är fria allihop och vi kan fortsätta med våra liv.
Nyåret därpå levde bara fyra av de tolv vännerna.
När Livia och hennes familj fick lämna sitt hem för flytten till ghettot oroade Livia sig mest för hur det skulle gå för hennes katt. Gråtande frågade hon om grannfrun kunde ta hand om honom tills familjen var tillbaka. Om kanske två veckor.
Ghettot. Många frågor. Inga svar. Optimisterna sa: ”De kommer att ta oss till ett land där vi ska arbeta.” Pessimisterna sa: ”De kommer att ta livet av oss.” Men sanningen var: Ingen visste vad som väntade.
Sedan upp i tågvagnen avsedd för tio hästar. I en sådan vagn lastades 80 judar. Fyra hinkar: två med vatten, två till avträde. Människor fick panik, skrek och grät. Men inte Livia, för ännu var familjen tillsammans.

Livia med storarsyster Hédi, mamma och pappa.

Livia med storarsyster Hédi, mamma och pappa.

Vädjade förgäves

Från en glugg i vagnen fick Livia syn på pojken som hon var lite kär i. Han i henne. Han var inte jude. De hade träffats i smyg. Han gick där med en kompis vid floden och hade ingen aning om att Livia just då satt inlåst i en boskapsvagn strax på väg mot ett okänt mål. Och att de aldrig skulle ses igen. Pojkarna hade handdukar med sig. De skulle ner och bada. Plötsligt började tåget rulla.
– Dricksvattnet tog slut snabbt. Det går inte att beskriva hur fruktansvärt det är när törsten bara stegras och du inte kan släcka den. Vi försökte sticka ut huvudet och vädja om lite vatten på stationerna där tåget stannade till. Där var ju människor överallt. De såg oss. Hörde oss. Men ingen hämtade vatten till oss som var på väg till döden. Vilket de förmodligen visste.
Efter tre dagars färd låg människorna i vagnen apatiska på varandra i värmen och väntade på att döden skulle komma. Som en befriare. Tåget stannade tidigt i majkvällen. Ett väldigt oväsen utanför.
– Genom gluggen stavade jag mig till att stationen hette ”Auschwitz-Birkenau”. Namnet sa mig absolut ingenting. Men jag förstod att detta var slutstationen. Och vad som än hände skulle det vara bättre än det här. Så vi bara väntade på att dörrarna skulle öppnas så att vi skulle få frisk luft och vatten.

Hann inte ta farväl

Dörrarna slets upp. Ingen frisk luft. En kväljande stank.
Resväskorna samlades in mot löfte att de personligen skulle levereras till ägarna lite senare. En lögn bland många andra, såklart. Kvinnor hit, män dit. ”Schnell! Schnell!” Livia hann aldrig ta farväl av sin pappa. Vatten blev det inget, men mannen som med tummen pekade att Livia och hennes syster skulle gå till höger och deras mamma till vänster lovade att om en stund skulle de få kaffe. Denne man i tjänst på perrongen just denna kväll råkade vara någon vid namn doktor Mengele. Han kallades Doktor Död.
Lång väntan, snart gryning. Uppslitande scener. Mammor som vägrade lämna sina barn.
– Mamma ville inte släppa oss. Till slut knuffade han till henne så att hon var tvungen. Hennes sista ord till oss var: ”Ta hand om varandra, flickor!” Sedan gick hon i väg mot duscharna. Jag tänker ofta på hur hennes sista minuter måste ha varit. När hon upptäckte att det inte kom vatten ur duscharna utan gas. Tanken förföljer mig.
Mot barackerna, förbi kvinnoorkestern som spelade glada marscher medan musikerna grät vid åsynen av de nyanlända.
– Vi fick klä av oss nakna, allt utom skorna, för att sedan ta på oss fångkläderna. Vårt hår skulle rakas. Förnedringen var total. Jag såg mina mörka flätor falla till marken.

Slängdes i högar

Sex veckor i Auschwitz. Turen att komma med på en transport till ett arbetsläger i Hamburg, Neuengamme. Sedan till helvetet på jorden: Bergen-Belsen, inte ett förintelseläger, men där hunger, tyfus, sjukdomar och död härjade utan kontroll. Här fanns ingen gas, utan människorna svalt till döds. När människorna dog fanns det ingen som kunde begrava dem, så de slängdes bara i högar.

SEdan några år bär Livia en davidsstjärna runt halsen. Hon är stolt över sitt ursprung.

Sedan några år bär Livia en davidsstjärna runt halsen. Hon är stolt över sitt ursprung.

15 april 1945. Brittiska trupper befriar Bergen-Belsen. Hédi och Livia lever. Nu föräldralösa.
– Jag kände ingenting. Inget jubel.
Systrarna bodde kvar i Bergen-Belsen i två månader efter befrielsen. Vart skulle de ta vägen? Livia ville tillbaka till Sighet. Hédi sa nej. ”Det finns inget för oss där.”
Det blev ett annat paradis. Nu hette det Sverige.
– Det var ofattbart att se Sverige. Ett land som inte var sönderbombat, där människorna var välnärda och välklädda och glada och intresserade. Men de förstod ingenting av det vi berättade. De sa: ”Men någonting måste ni väl ha gjort ändå…? Stulit? Mördat? Varför tog de er?” Vi svarade att vi inte gjort något. Vi var bara judar.

Måste berätta

Ett nytt liv i Stockholm. En familj. Språklärare blev hon aldrig, en sorg. Men hon har en livsuppgift. Att berätta. Och predika om vikten av civilkurage. Så länge hon bara orkar. I 15 år nu har hon åkt runt i skolorna för att förintelsen aldrig ska upprepas igen. Inte mot någon, inte någonstans.
– Att jag lever, har barn, barnbarn och barnbarnsbarn, det är min triumf. Vi har segrat och vår släkt lever vidare. Under kriget trodde jag aldrig någonsin att jag skulle få uppleva detta. Eller ens med säkerhet överleva.
Det suger musten ur henne att prata och prata om sina upplevelser. Ibland darrar rösten till när hon berättar om en mörk tid för inte så längesedan.
– Men om jag kan stävja de mörka krafterna, om aldrig så lite, så är det värt det. Jag brukar säga till ungdomarna: ”Nu är det er tur att föra vidare stafettpinnen. Och fortsätta att berätta om det ni hört nu.”

Livia. här med några skolelever kommer så länge hon orkar berätta om sina upplevelser om förintelsen.

Livia. här med några skolelever kommer så länge hon orkar berätta om sina upplevelser om förintelsen.

Mord i industriell skala

  • Sex miljoner judar mördades under förintelsen. Endast tio procent av Sighets judiska befolkning överlevde.
  • Enligt Forum för levande historia mördades mellan 200 000 och en halv miljon romer. Utöver dessa: bland annat homosexuella, handikappade, polacker. Förintelsen skiljer sig från andra massmord i historien på grund av de systematiska, industriella och statligt organiserade mordmetoderna.
  • Den 27 januari är den internationella minnesdagen för förintelsens offer. Den dagen 1945 befriades Auschwitz av sovjetiska trupper.

I nummer 19 (ute 30 april) fortsätter Allas att uppmärksamma att det är 70 år sedan andra världskrigets slut med reportage under vinjetten ”De sista vittnena”. Läs om skådespelerskan Sara Sommerfeld som gjort  TV4-aktuella filmen ”Min farmor och Förintelsen”, en resa i hennes egen farmor Lodzias fotspår.

 Missa inte att du nu också kan rösta på vilket du tyckte var årets allra bästa reportage under 2014 – och vinna en prenumeration! Omröstningen hitta du HÄR.

LÄS OCKSÅ

(220)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…