Annons

Annons

Månadens reportage Juli: Jag såg pappa drunkna medan jag kämpade för mitt liv

Vi väljer ut månadens bästa Allas-reportage under 2016 som är lite extra berörande och gripande, lite extra dramatiskt och spännande eller av andra anledningar är extra bra och fängslande läsning. Det här reportaget handlar om en båtolycka som slutade i stor tragedi... Reportaget publicerades i Allas nummer 31 i juli.

Julia berättade om den allra sista dagen med pappan på bloggen susannejulia.se. Inlägget lästes av cirka 10 000 besökare.

Julia berättade om den allra sista dagen med pappan på bloggen susannejulia.se. Inlägget lästes av cirka 10 000 besökare.

Julias och pappa Pers båtutflykt slutade i tragedi

Julia och hennes pappa Per skulle ha en trevlig dag på tu man hand i stugan ute på ön. När Julia påpekade att de glömt flytvästarna tyckte pappa att de för en gångs skull fick klara sig utan…

AV ANNIKA SOHLANDER FOTO: PERNILLA WAHLMAN, PRIVATBILDER

Det är tufft att förlora en förälder när man är i övre tonåren. Att dessutom vara med när det händer är nästan ofattbart hemskt.
Julia Åsberg, 22, i Sandviken vet. Hon var bara 18 år när det som började som en trivsam vårutflykt förbyttes till djupaste tragedi.
– Jag växte upp i en familj med stark sammanhållning, där pappa var den trygga medelpunkten som alltid tänkte mer

Per var en närvarande pappa som Julia kunde prata med det mesta om.

Per var en närvarande pappa som Julia kunde prata med det mesta om.

på andra än på sig själv, berättar Julia.
På sovrumsväggen i Julias vita stilrena lägenhet sitter en rad bilder från hennes barndom som vittnar om resor, bad och båtliv och nästan alltid med pappan på en armlängds avstånd.
– Det är sådant jag en gång tog för givet. Nu vet jag hur skört livet är och då känns det ännu viktigare att fylla det med sådant som verkligen betyder något för mig.
Julia och hennes pappa, 48-årige Per, hade en bra relation och kunde prata om nästan allt.
Den 29 maj 2012 hade båda en ledig dag. De bestämde sig för att åka ut till stugan i Storsjön som familjen köpt året innan. Tanken var att förbereda inför sommarsäsongen.
– Vi skulle plantera, olja in lite möbler och jag såg fram emot att få en heldag ensam med pappa.

Glömt flytvästar

Stugan ligger på en ö dit det tar cirka 15 minuter med båt. På vägen dit, i bilen, uppmärksammade Julia pappan på att de glömt ta med sig flytvästar.
– Han sa att ”det får väl gå för den här gången”.
I vanliga fall kompromissade Julias föräldrar aldrig med säkerheten vare sig det gällde flytvästar, cykelhjälmar eller säkerhetsbälten.
På ön tillbringade far och dotter några härliga timmar tillsammans. Solen sken, Julia planterade blommor och Per skruvade ihop en bänk som de provsatt när de fikade.
– Han sa att där skulle han och min mamma sitta på sommaren och titta på när vi badade.
När de skulle åka hem körde Julia båten. Hon kryssade mellan de små öar som ligger längs farleden och flaggor som markerar grynnor. När de kom ut på mer öppet vatten var olyckan framme.
– Jag skulle svänga när en vajer släppte från styrningen och ratten ryckte till. Jag och pappa kastades direkt ur båten, vi hade inte en chans.

Simmade mot land

Julia hamnade under vattenytan och fattade knappt vad som just hade hänt. En bit bort cirklade deras fulltankade båt runt i vattnet, fortfarande med motorn på och allt längre bort från dem.
Det fanns inget att greppa tag i, båda var ordentligt påklädda och vattnet var iskallt. Julia tittade på sin pappa, en syn hon aldrig glömmer.
– Han hade en skräck i ögonen som är svår att förklara. Han, som alltid var så trygg, var panikslagen.
Några dagar tidigare hade han gjort sig illa i armen på jobbet och saknade styrka i axeln.
Båda började simma mot land någon kilometer bort, Julia först, Per efter. Efter ett tag kände hon hur skorna tyngde och ropade till pappan: ”Kan jag ta av mig skorna?”
– Självklart, Julia, svarade han.
Julia såg hur pappan kämpade för att hålla sig ovanför ytan. Han sjönk ner och kom sedan upp och kippade efter luft.
– Jag fick panik och kände att jag måste i land och hämta hjälp så fort jag bara kunde.

Överlevde inte

Den sista biten domnade benen i det iskalla vattnet och hon kunde bara simma med armarna. När hon kände sjöbottnen under fötterna grät hon nästan av lättnad. Hon tittade ut över sjön och kunde inte se Per.
I skogen intill en stuga hördes en motorsåg. Hon sprang barfota över kottar och stenar tills hon stötte på en man.
– Jag var hysterisk och bara skrek rakt ut vad som hade hänt och att jag behövde hjälp.
Mannen larmade 112 och när ambulansen kom tog de hand om Julia som var nedkyld och svepte in henne in i filtar. Samtidigt åkte räddningstjänsten och ambulanspersonalen ut för att söka efter Per.
– Det fanns inte en tanke på att han inte skulle klara sig. Tvärtom tänkte jag att det här var något vi skulle skratta åt tillsammans, säger Julia.
Syskonen och mamman kom till sjukhuset och tillsammans väntade de på besked hur det hade gått för Per.
– Till slut kom en sköterska och sa att de hade gjort allt de kunde men att han tyvärr inte hade överlevt.

Enorma skuldkänslor

Senare fick Julia veta att han saknat puls när de hittade honom och att intensiv hjärt- och lungräddning inte hade

Tiden efter olyckan var full av skuld för Julia.

Tiden efter olyckan var full av skuld för Julia.

hjälpt.
Chocken var total.
– Första tanken var att det var ett dåligt skämt. Det här kunde väl inte hända oss?
Efteråt åkte Julia, hennes äldre syster, yngre bror och mamman hem till huset i Högbo. Där stängde de in sig tillsammans i föräldrarnas sovrum med neddragna persienner.
I mörkret låg de sedan och grät och tröstade varandra.
– Vi ville varken äta eller dricka, men mamma har många syskon som ändå kom dit och tog hand om oss. Det var guld värt, säger Julia.
Tiden efter olyckan var full av olika känslor och av skuld. Om hon bara stått på sig om att hämta flytvästarna, om hon bara kört lite saktare med båten…
– Jag skämdes. Det kändes som att jag hade tagit livet av min egen pappa.
Helst ville hon inte alls prata om det svåra, men som enda vittnet tvingades hon ändå att berätta om och om igen.
– Familjen och släkten ville veta. Jag var den enda som kunde svara på deras frågor. Det var mycket tårar och gjorde ont att gå in på alla detaljer. I dag förstår jag att det var ett sätt för mig att bearbeta sorgen och slippa bära på alla jobbiga känslor helt ensam.

Som en film

Som en reaktion på olyckan följde mörka tankar och panikångest.
– Jag tyckte ingenting var roligt längre, allt kändes meningslöst. Jag gjorde det nödvändigaste som att äta, sova, träna och gå till skolan, men bara för att jag måste.
Minnesbilderna av när hon låg i vattnet med pappan kom ofta tillbaka som en film i huvudet när hon mådde dåligt, eller när hon mådde bra.
– Det var jättesvårt i början, som att vara med om olyckan hundra gånger.
Sakta och steg för steg började hon sätta upp små delmål för att se ljuspunkterna i tillvaron. I dag vet hon att det hon varit med om har förändrat henne till det bättre.
Innan olyckan ville hon aldrig stå i centrum och berättade aldrig för någon om hon mådde dåligt.
– Jag har alltid hållit sorgen inom mig eftersom jag trodde att det var snällt mot andra. Men för att behålla mina vänner och deras förtroende insåg jag att jag behövde öppna mig och visa vad jag verkligen kände och tänkte.

Pappa Per lever kvar i familjens tankar och minnen.

Pappa Per lever kvar i familjens tankar och minnen.

Startade blogg

Efter pappans död startade Julia bloggen susannejulia.se där hon började med att berätta om olyckan och den allra sista dagen med pappan.
– Jag har fått mejl från unga tjejer som också förlorat en förälder eller mår dåligt av andra anledningar. Då känns det skönt att kunna hjälpa. Man kan känna sig så ensam och oförstådd i sorgen oavsett vad den beror på och det vill jag försöka motverka.
Först på senare tid har Julia fått professionell hjälp av en psykolog att bearbeta olyckan. Och i början av året reste hon runt i Asien med en barndomskompis.
– Efter det har jag känt att livet har vänt på riktigt. Nu har jag en helt annan inställning och ser annorlunda på livet. Jag inser också att jag inte hade kunnat göra något mer än det jag gjorde för att rädda pappa.
Drivkraften är att leva ett meningsfullt liv. För även om pappa Per är borta så lever han kvar i familjens tankar och minnen. Julia känner att det svåra har gett henne en vilja att hjälpa. Därför funderar hon på att jobba som volontär med utsatta barn och kanske så småningom utbilda sig till socionom.
– Pappa sa alltid: ”Jag tror på dig, Julia.” Jag vill att han ska vara stolt över mig. Därför försöker jag hela tiden hitta tillbaka till mig själv och ta för mig av livet.
Från att ha stängt inne alla känslor pratar hon numera gärna om sina egna svårigheter.
– Jag vet nu att man kan falla men också resa sig igen och göra något bra av det. Det går att överleva det allra värsta och om någon kan få tröst eller känna sig mindre ensam och ledsen genom det jag berättar så är det värt det.

Drunkningsolyckor ökar igen
Under januari–april 2016 drunknade 39 personer jämfört med 19 under samma period 2015.
2015 omkom 122 personer i drunkningsolyckor. Det är 15 färre än under 2014.
Däremot ökade antalet drunknade barn: 13 barn under 19 år omkom, vilket är det högsta antalet sedan 2002 då 14 barn omkom.
12 av de omkomna 2015 var över 80 år.
Nästan 80 procent av dem som omkommer i drunkningsolyckor är män.
60 procent är över 50 år.
Källa: Svenska Livräddningssällskapet, SLS

LÄS OCKSÅ

(28)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…