Annons
Annons

Annons

Månadens reportage Juli: Vi fick ligga på knä och skrika till Gud

Reportage i Allas om religiös sekt

Nu har vi valt ut tolv av årets allra bästa Allas-reportage som varit lite extra berörande och gripande, lite extra dramatiska och spännande eller av andra anledningar varit extra bra och fängslande läsning. Längre fram kommer du också ha möjlighet att rösta på det reportage som är din favorit!

Det här reportaget om Theresa Arnström publicerades i Allas nummer 32 i juli 2014.

Theresa var åtta år när hon lyckades fly från sekten

MAMMA FICK HÄMTA OSS MED HJÄLP AV POLIS

Hon kallade sig Jesus moder och påstod att hon kunde läka människor. Theresas föräldrar lät sig förföras av den karismatiska kvinnan och gick med i hennes sekt. Men mamman ångrade sig snart…

AV LINA NORMAN FOTO: EMELIE ASPLUND OCH PRIVAT BILD

Theresa Arnström växte upp i sekten World Light Center. Fram tills hon var åtta år trodde hon att världen utanför var ond och litade blint på vad sektledaren sa. Men trots år av rädsla och trippande på tårna för att undvika att bli bestraffad känner Theresa i dag ingen bitterhet – hon är övertygad om att det finns en mening med allt som händer i livet.

Hon minns att hon alltid var rädd. På grund av i princip vad som helst kunde hon bli utskälld eller örfilad – och inom sekten uppmanades man att skvallra på varandra.

– Jag kände mig inte trygg med någon och var hela tiden orolig för att bli ditsatt, för- klarar Theresa. Och fanns det ingenting att skälla över så hittade sektkvinnan på en orsak. Det kunde vara något som man tänkt eller något ens ande gjort. En gång sa hon att hon hade fått budskap om att en tioårig pojke planerade att döda sin syster. Då fick han flytta till vår familj i en månad.

Är inte arg

Vi träffas i det lilla samhället Tvååker en bit från Varberg. 29-åriga Theresa är där på yogafestival och vi sitter i kursgårdens trädgård. Drygt 20 år har passerat sedan Theresa lämnade livet i sekten World Light Center – ett liv inte helt lätt för ett barn men Theresa säger att det är viktigt att det framgår att hon inte känner sig som ett offer.

– Det hjälper inte att vara arg, konstaterar hon. Det finns allt för mycket ilska i världen och då är det extra viktigt att vara kärleksfull och att fokusera på det som är bra. Man växer och lär sig alltid något och nu vet jag vad jag ska akta mig för. Jag är övertygad om att allt händer av en anledning.

Det hela började med en glasskärva. Theresa var bara tio månader när hon genom en olyckshändelse fick skärvan i ögat. Läkarna försökte operera men efter några misslyckade operationer kom Theresas föräldrar i stället i kontakt med en kvinnlig healer som sa sig kunna läka den lilla flickans öga.

– Men för att lyckas med det var mamma och pappa tvungna att säga upp bekantskapen med släkt och vänner förklarar Theresa. Det var jättesorgligt för dem.

Kvinnan som sa sig kunna hela Theresa var ledare för en mindre sekt som kallades World Light Center, hon sa sig även vara Guds moder och med tiden blev Theresas föräldrar mer och mer påverkade av kvinnan.

Till en början spenderade familjen – som även bestod av Theresas tvillingsyster och två bröder – endast sina helger tillsammans med sekten.

– Men när jag var fem år flyttade vi till Vingåker där sekten fanns, minns Theresa. Då kom vi väldigt nära sektkvinnan som efter en tid flyttade in i vårt grannhus.

En hemsk tid

Theresa tystnar lite men berättar sedan att den absolut värsta tiden kom efter Vingåker.

– Då flyttade hela sekten ut i skogen och bodde tillsammans på en gård. Sektkvinnan bodde i ett stort hus och alla barnfamiljer i små annex. Jag hade hunnit fylla sju år och den sommaren var den värsta jag varit med om.

Theresa förklarar att sektkvinnan alltid hade koll på vad de gjorde. En gång tog Theresa ut en sked på gården och glömde den där.

– När det upptäcktes fick jag världens utskällning och blev utan middag.

Och ibland räckte det inte med en utskällning.

– Det hände att vi fick örfilar. Och ofta var vi tvungna att skrikbe när vi hade betett oss illa. Vi skulle ligga på knä och skrika och be Gud om ursäkt.

Världen utanför sekten hade sektledaren inte mycket till övers för. Enligt henne skulle man ha så lite som möjligt med den världen att göra. Theresa och de andra barnen uppmanades att gå direkt hem från skolan, de fick inte gå på kalas, aldrig göra något roligt som att till exempel åka och bada – och några kompisar hade de knappt.

– Vi var ju så konstiga, säger Theresa och ler lite snett. Vi kunde säga till de andra barnen att de gjorde ”fel”, att de inte ägde sina leksaker – sakerna var ju Guds – och att de inte fick plocka blommor utan att först fråga blommorna om lov.

Theresa berättar även om hur hon kunde säga till fröknarna i skolan: ”Du kan inte bestämma över mig, det gör Gud.”

– På ett sätt kände jag mig ändå väldigt stolt. Det var som om sektkvinnan var Jesus och vi hennes få utvalda lärjungar.

Theresa funderar lite och fortsätter sedan:

– Jag trodde aldrig på att sektkvinnan kunde hela eller läsa tankar. Men nu, efter att jag varit ute och rest i världen, håller jag egentligen med om själva grundtanken som fanns. Jag drömmer om att leva i ett kollektiv, men utan någon ledare, och jag tror på reinkarnation. Jag tror till och med på Gud men inte på ett kristet sätt. Egentligen anser jag att hela samhället är som en stor sekt som hjärntvättar oss med normer som gör oss stressade och olyckliga.

Värst för mamma

Theresa förklarar att hon kan förstå hur allt startade och hon tror att tanken från början var god.

– Men jag tror att människan som art är sårbar när folk börjar beundra henne. Jag tror att sektmedlemmarna gjorde sektkvinnan maktgalen. Jag tror att det steg henne åt huvudet.

Under hela tiden när familjen bodde tillsammans med sekten tvivlade dock Theresas mamma på vad sektkvinnan sa och gjorde. Inte heller hade ju kvinnan kunnat göra Theresas skadade öga friskt.

– Mamma kände snabbt att hon inte ville vara med längre, berättar Theresa. Men pappa var fast och mamma ville inte splittra familjen.

Tvivlen som Theresas mamma kände, och som sektkvinnan märkte av, gjorde att mamman i långa perioder blev utfryst och ingen tilläts prata med henne eftersom hon tänkte orena tankar.

– Det var mamma som hade det värst, konstaterar Theresa. Vi barn uppmanades att skälla på henne. En gång när sektkvinnan hade trillat från en stege blev min bror tvungen att gå och skälla ut mamma eftersom det var hennes fel.

Theresa tystnar en kort stund innan hon lägger till:

– Det låter inte klokt nu i efterhand.

Theresa minns hur mamman ofta satt på sitt rum och grät. Men en dag frågade hon Theresa och hennes syster om de inte ville göra en utflykt. De skulle få bada och äta glass.

– Hon mutade oss lite, minns Theresa och ler. Och jag och min syster gick till slut med på att följa med.

Härliga dagar

Sönerna, Theresas bröder, var dock för hjärntvättade för att mamman skulle våga ta dem med sig. Men flickorna skickade hon iväg genom skogen medan hon själv låtsades att hon åkte till jobbet. Dagarna som följde minns Theresa som de mest underbara hon upplevt.

– Vi badade och gjorde en massa roliga grejer. Det var jättehärligt.

Men efter fem dagar lyckades några sektmedlemmar hitta Theresa, hennes syster och hennes mamma.

– Jag började springa när jag såg dem, berättar Theresa. Men jag kom inte så långt.

Theresa och hennes syster fördes därefter tillbaka till sek- ten medan mamman lämnades kvar utanför. Och om dagarna som just passerat varit de bästa i Theresas liv var veckorna som följde de värsta.

– Vi hade kommit mamma så nära och nu trodde jag att jag aldrig skulle få se henne igen. Jag saknade henne så mycket. Ens mamma betyder ju allt i den åldern. Jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket som jag gjorde då. Jag och min syster grät oss till sömns.

Theresa förklarar att de inte fick visa utåt att de var ledsna, då skulle de bli utskällda.

– Vid ett tillfälle fick jag ett vedträ i huvudet och jag minns att jag tyckte det var skönt. Då fick jag äntligen gråta.

Men så drygt tre veckor senare kom polisen till gården och Theresa och hennes syster blev satta i en bil där deras mamma väntade.

– Den natten sov vi med mamma mellan oss, minns Theresa. Det var helt fantastiskt.

World Light Center

Theresa, hennes syster och mamma efter den dramatiska flykten från sekten.

En annan historia

Hon berättar om hur de sedan spenderade tre månader på behandlingshem och hon beskriver tiden som följde som underbar.

– Det var en sådan kontrast jämfört med den strikta tillvaron som vi var vana vid. Vi fick äta kalaspuffar, titta på barnprogram och hoppa i sängen. Och vi fick lov att vara ute efter att det hade blivit mörkt – det var jättespännande.

Hon ler lite när hon lägger till:

– Personalen på behandlingshemmet sa att det var som att se kalvar på grönbete.

Det enda som kastade en skugga över tillvaron var saknaden efter pappan och bröderna som fortfarande levde med sekten.

– Men jag förstod att det inte gick att ha någon kontakt med dem eftersom de var så hjärntvättade. När jag blev äldre funderade jag på att kidnappa dem för att få ut dem – men det gick aldrig så långt. Tio år efter oss kom de ut av sig själva.

Theresa ler när hon förklarar att hela familjen i dag har en fin kontakt. Hennes mamma och pappa är vänner och familjen brukar fira jul tillsammans.

– Min familj är den mest fantastiska i världen! Jag har jättebra kontakt med alla och jag tror att det beror mycket på det som vi har gått igenom.

Hon påpekar att det hon berättat är hennes subjektiva historia – hennes minnen och upplevelser.

– Frågar man pappa så har han en helt annan historia att berätta och jag vill inte ta ifrån honom hans minnen. Det känns viktigt att inte döma de inblandade. Alla gör så gott de kan. Ibland blir det lite tokigt men det är okej det också.

Sekten finns inte längre

World Light Center grundades 1981 i Vingåker men medlemmarna flyttade senare tillsammans till Konga i Småland. När den kvinnliga ledaren dog 2004 upplöstes sekten.

 

LÄS OCKSÅ

(6)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…