Annons
Annons

Annons

Månadens reportage Juni: Våra pojkar har överlevt cancer och drunkning

Sofia Weghammar och Per-Erik Andersson

Per och Sofia vet hur skört livet är och njuter av varje ögonblick med Tim, Frida och Melvin.

Nu har vi valt ut tolv av årets allra bästa Allas-reportage som varit lite extra berörande och gripande, lite extra dramatiska och spännande eller av andra anledningar varit extra bra och fängslande läsning. Längre fram kommer du också ha möjlighet att rösta på det reportage som är din favorit!

Det här reportaget om  Sofia Weghammar och Per-Erik Anderssons familj publicerades i Allas nummer 25 i juni 2014.

Sofia och Per var nära att förlora två av sina barn

DET ÄR ETT UNDER ATT VI FORTFARANDE ÄR EN HEL FAMILJ

Han andades inte och hjärtat hade slutat att slå. Det är kört, tänkte Per medan han utom sig av förtvivlan försökte blåsa liv i sin son.

Sofia som varit ovetande om dramat fick en chock när hon såg att det var lille Melvin som låg vid poolkanten.

För andra gången kämpade ett av hennes barn för sitt liv…

AV ANJA EK FOTO: DAN LINDBERG, PRIVATA BILDER

Sofia och Per tog med sig sina tre barn på semester till Thailand. Den äldste sonen hade klarat av den värsta krisen genom cancerbehandlingar, operationer och njurdonation. Nu skulle de koppla bort alla tråkigheter och bara njuta, som vilken annan, frisk familj som helst. Men de hann knappt pusta ut efter den långa flygresan innan nästa katastrof inträffade.

– Att vi fortfarande är en hel familj är egentligen helt ofattbart, säger Sofia, 35.

Det är eftermiddag och barnen Tim, 8, Melvin, 6, och Frida, 4 år, har kommit hem från skola och förskola och eftermiddagsfikat står på bordet.

Pappa Per, 40, väntas vilken minut som helst hem från skolan i Arvika, där han pluggar till busschaufför. En vanlig vardag mitt i veckan, men inte för den här familjen. Vardag är lyx efter att i 8 år åkt skytteltrafik mellan sjukhusen i Karlstad och Göteborg och hemmet i Säffle.

Lycka blev mardröm

När Sofia Weghammar och Per-Erik Andersson träffades för 13 år sedan kändes allt så rätt att de genast flyttade ihop. Båda längtade efter barn och vil-e ha en stor familj, så redan efter något halvår köpte de ett stort hus. Men det första barnet, Tim, lät vänta på sig. Så länge att han till slut blev till genom en provrörsbefruktning.

– De första tio månaderna av hans liv befann jag mig i ett saligt lyckorus, säger Sofia och ler. Trots att han var ett kolikbarn så var det fantastiskt att vi äntligen hade blivit föräldrar.

Det var vid en vanlig tiomånaderskontroll som barnläkaren upptäckte att Tims buk var svullen. Hon klämde betänksamt på hans mage och frågade om han skötte magen efter ordning.

– Vi hade inte märkt att något skulle vara fel. Fast i efterhand kan vi se alla tecknen. Han var rund, men ändå stack revbenen ut och så lutade han lite när han satt. Han kröp inte och kunde inte ligga på magen. Men det trodde vi berodde på koliken. Att det kunde vara något allvarligt fanns inte i vår värld, säger Sofia.

Tim skickades till Centralsjukhuset i Karlstad för undersökning och när svaret på ultraljudet kom kastades Sofia och Per in i den värsta tänkbara mardröm som man kan ha som förälder. Det satt sju tumörer på den älskade sonens små njurar. Inte bara på den ena, utan på båda. På Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg konstaterades att tumörerna varför stora för att kunna opereras. Och att det var den aggressiva cancerformen Wilms’ tumör som han hade drabbats av. Den största tumören var lika stor som ett paket Bregott och de övriga var inte långt efter i storlek. Världen rasade, Sofia svimmade och Per kräktes.

– Vi passade på när han sov, säger Sofia och ler snett. Då grät vi, argt och förtvivlat om vartannat. Men när han var vaken höll vi skenet uppe, lekte med honom och bar honom genom smärtan.

På Sofias näthinna spelades den dåliga filmen om en liten kista i en stor kyrka upp om och om igen.

Tim drabbades av en svår form av cancersjukdomen Wilms´ tumör men något fel på humöret var det inte!

Tim drabbades av en svår form av cancersjukdomen Wilms´ tumör men något fel på humöret var det inte!

– Jag tänkte, ska sjukhuset bli hans sista miljö i livet. Kommer han att överleva julen… Det gjorde så fruktansvärt ont.

En vecka efter diagnosen fick Tim sin första cellgiftsbehandling, detta för att minska tumörerna inför operation. Det var blandade känslor. Men förhoppningen var att de skulle kunna ta bort tumörerna och åtminstone kunna behålla en del av den ena njuren.

Njurarna bortopererade

Men när de öppnade honom några månader senare visade det sig att tumörerna satt så illa att båda hans njurar opererades bort. Det skedde med en månads mellanrum och varje operation tog tolv timmar.

Eftersom Tim nu saknade njurar tvingades han gå igenom dialys elva timmar om dygnet.

– Vi låg kvar på Drottning Silvias sjukhus i tre månader. Till sist ville vi bara hem. Ansvaret för dialysen landade på mig och Per. Det var ingen som trodde att vi skulle bli särskilt långvariga hemma, men det funkade, trots allt.

Mitt uppe i allt detta anlände dessutom barn nummer två, Melvin.

– Innan Tim blev sjuk hade jag påbörjat en ny hormonbehandling för att skaffa ett syskon till Tim. På grund av omständigheterna tänkte vi avbryta, men fick rådet att fortsätta. Jag förstår inte hur vi orkade, men vi är tacksamma över att vi gjorde det, säger Sofia, och Per som nu kommit hem från jobbet nickar instämmande.

I nästan tre år levde de med dialysapparaten ständigt vid sin sida. För då ansågs han stark nog för att orka ta emot en ny njure. Undersökningar visade att båda föräldrarna var lämpliga som donatorer och efter många om och men beslutade de att Per var den som skulle ge en av sina njurar till sonen.

donation njure

Efteråt visade det sig att njuren var mycket större än de hade trott, men som tur var fick den plats i Tims mage. Och med facit i hand var det tur att det blev Per. För i Sofias mage grydde ett nytt litet liv som kommit till. Mot alla odds.

– I samband med donationsutredningen mådde jag dåligt och sökte vård. När läkaren sa att jag var gravid trodde jag inte på henne. Det var ju omöjligt. Vi kunde ju inte få barn utan hjälp.

Frida är i dag fyra år och något av en sammanförande länk mellan brorsorna, som ofta är i luven på varandra.

Låg livlös i poolen

I december 2011, när den värsta turbulensen kring Tims sjukdom lagt sig, bestämde Sofia och Per att de skulle göra som vanliga, friska familjer och åka utomlands på semester. Valet föll på Thailand. De såg fram emot att landa i lugnet, men det blev allt annat än just det. Redan andra dagen inträffade katastrofen.

Sofia lämnade lägenheten på hotellet för att vara med på vattengympan i poolen.

– Jag och barnen skulle komma efter, men innan vi gick tvättade jag ur Tims sondmatningsslang. Jag bad Tim och Melvin hålla ett öga på Frida, eftersom jag befann mig i ett annat rum. När jag kom ut var Melvin borta, säger Per.

Han trodde att Melvin hade följt med Sofia. Det hade han också, men det var inte Sofia medveten om.

När Per, Tim och Frida kom ut till poolområdet ser han en kvinna stå med ett livlöst barn i famnen.

– Den bilden kommer jag aldrig att glömma, säger Per.

Han såg direkt att det var Melvin.

– Jag rusade fram och tog honom. Det var som att hålla i en död fisk. Hans ögon var vidöppna, stela och utbuktade och blodådrorna runt ögonen hade brustit.

Per la ner honom på marken och började blåsa liv i honom, trots att han trodde att det var kört. En norsk läkare, Miriam, kom och tog över. Hon fick hjälp av en poolvakt. Men sekunderna blev till minuter och ingenting hände och för varje sekund dog hoppet. Bara några meter därifrån befann sig Sofia, totalt omedveten om vad som hände.

– Men när någon kommer och hämtar ledaren förstår jag att något har hänt.

Några sekunder senare inser Sofia att det är Melvin som ligger på bassängkanten.

– Det är precis som när man drömmer en mardröm, säger Sofia. När man ska springa, men kroppen rör sig i slow-motion.

En strimma hopp

Människor som uppfattade att det var hennes son slet och drog i henne för att hindra henne från att komma fram.

– De ville väl, men jag blev bara förbannad.

Till slut hände det ofattbara. Melvin hostade till. Han bars in till ett akutrum på hotellet. Där fanns en syrgastub, men ingen av personalen visste hur den skulle hanteras. Men som tur var kunde läkaren hantera den.

Melvin andades fortfarande inte, hjärtat slog inte, men ändå anades ett uns av liv. Ett litet hopp tändes. En stund senare börjar hans kropp rycka.

– Det såg otäckt ut, men var samtidigt så skönt att se att det hände något, säger Per.

Han tog ett par andetag, men slutade sedan igen. När ambulansen kom visade Miriam hur Sofia skulle jobba vidare med honom i ambulansen.

Ambulanspersonalen kom från ett litet sjukhus och hade inte den kunskapen. Men när Miriam såg Sofias förtvivlan följde hon med.

– Jag är så tacksam, säger Sofia med tårar i ögonen. Det är tack vare henne som Melvin lever.

Samtidigt som läkaren kämpade för att hålla liv i Melvin pratade Sofia med honom, skrek åt honom, slog honom på kinderna.

Tveksamt stapplande återvände han till livet. Det var ett under. För han var död.

– Efteråt har vi fått veta att han flutit upp till ytan. Det innebär att han måste ha legat under vattnet i flera minuter.

ambulans

Drabbade av kolera

Efter ett par dagar på sjukhus fick familjen återvända till hotellet.

Det var med blandade känslor.

– Jag ville bara åka hem. Men nu efteråt tycker jag att det var bra att vi stannade kvar, säger Sofia.

Melvin hade dragit i sig massor med vatten och fick inte oväntat lunginflammation, för vilket han fick behandling. Ett par dagar senare drabbades Sofia och Frida av kolera.

– Vi hade råttor i vår lägenhet och förmodligen hade de smittat ner besticken eller något. Jag vet inte riktigt, men vi var riktigt dåliga, både jag och Frida.

Hotellpersonalen trodde först inte på dem. De hade aldrig varit med om det tidigare.

– Det är ju typiskt att de skulle hamna i vår lägenhet.

Allt som hänt sätter sina spår.

– Jag har nog ett katastrof- tänk, säger Sofia. Inför varje ny situation gör jag en riskinventering i huvudet. Nu vet vi, den hårda vägen, att det inte finns några begränsningar för vad man kan råka ut för.

Både Sofia och Per har sina mörka stunder när de funderar på varför de blivit så utsatta.

– Man undrar ibland om det finns någon högre makt som missunnar oss våra barn. Vi har lärt oss den hårda vägen att det är nu och inte sedan som livet pågår. Vi är så tacksamma över att fortfarande vara en hel familj, säger de.

 Fakta: Wilms’ tumör

  • Cancerformen, som nästan uteslutande uppträder under småbarnsåren, drabbar ungefär ett svenskt barn per 10 000 födda varje år. Mellan 10 och 15 barn insjuknar, men då handlar det oftast om den ena njuren.
  • Tumören är smärtfri och brukar först upptäckas som knöl eller svullnad på ena sidan av barnets mage.
  • Nio av tio barn tillfrisknar efter behandling och kan leva ett normalt liv. Av dem med den aggressiva formen botas två av tre.

Källa: Cancerfonden

 

LÄS OCKSÅ

(0)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…