Annons
Annons

Annons

Månadens reportage maj: Aggressiva bakterier åt upp halva mig

Under 2015 kommer vi att välja ut månadens bästa Allas-reportage som varit lite extra berörande och gripande, lite extra dramatiskt och spännande eller av andra anledningar varit extra bra och fängslande läsning. Det här reportaget om Christina Petersson publicerades i Allas nummer 23 i maj i år.

Jag har mycket kvar att leva för, David och min sambo, säger Christina som är imponerande tapper.

Jag har mycket kvar att leva för, David och min sambo, säger Christina som är imponerande tapper.

Christinas halsfluss slutade med amputation

När Christina vaknade upp på sjukhuset möttes hon av ett ohyggligt besked. Hennes armar och ben och delar av ansiktet var amputerade. Och när hennes lille son kom på besök blev han rädd för henne…

AV PER-OLA OHLSSON FOTO: KRISTER HANSSON OCH PRIVAT BILD

Fyraårige David far runt som ett yrväder hemma hos Christina Petterson, 41, och hennes sambo i deras lägenhet i centrala Lund.
– Det har varit skollov några dagar och han har inte varit på dagis. Det gör honom lite rastlös, säger Christina med ett leende när hon sätter sig i soffan med sin son i famnen.
Hennes surfplatta fångar hans intresse när hon pekar på olika bilder med häftiga motiv. Ivrigt gör han likadant och upptäcker till sin glädje att de animerade figurerna börjar röra på sig.

Svårt att andas

Det skulle kunna vara en vardaglig bild hemma hos vilken småbarnsfamilj som helst om det inte vore för att Christina använder en specialprotes när hon pekar på skärmen.
Hon är nämligen kvadrupelamputerad som det heter med en medicinsk term. Hennes armar är amputerade nedanför armbågen och benen ovanför knäna. Allt på grund av en aggressiv blodförgiftning som troligen orsakades av mördarbakterier.
– Det började med att jag fick en rejäl halsfluss i början av februari förra året, berättar Christina. Jag gick till vårdcentralen och fick antibiotika och jobbade sedan som vanligt trots att jag kände mig lite risig.
Hon tyckte att hon kände sig bättre och bättre, men en vecka senare vaknade hon med frossa. Hon stannade hemma från jobbet som arbetsförmedlare i Kävlinge för att kurera sig, men på eftermiddagen började hon kräkas.
– Först trodde jag att jag drabbats av vinterkräksjukan så jag isolerade mig i sovrummet för att inte David och min sambo också skulle bli sjuka. Men jag reagerade på att jag även började känna domningar i händer och fötter.
– På natten vaknade jag av att jag hade svårt att andas, så jag väckte min sambo och ropade till honom att ringa efter en ambulans.
Redan i ambulansen förstod personalen att Christina drabbats av något mycket allvarligt. Därför stod ett läkarlag i beredskap och väntade på henne när hon fördes in på akutmottagningen på Skånes universitetssjukhus i Malmö.
– Det sista jag minns är att en läkare sa till mig att de misstänkte akut blodförgiftning. En kvart senare var jag nersövd.

Kunde inte räddas

Christina flyttades sedan över till intensiven på sjukhuset i Malmö. Där vårdades hon nästan en vecka och hela tiden satt hennes sambo vid hennes sida i sjukhussalen. Men inte heller läkarna i Lund kunde bemästra den aggressiva streptokockbakterien som Christina drabbats av. Bakterien började även äta på hennes vävnad på huden.
– På lördagen efter att jag insjuknat flögs jag därför upp till brännskadeavdelningen vid regionsjukhuset i Linköping. Där tog man beslutet att man var tvungen att amputera mina armar och ben om jag skulle överleva. Läkarna försökte rädda mina knän, men det gick inte.
Christina gör en paus mitt i berättelsen och frågar om vi vill ha kaffe. Med hjälp av sin assistent förflyttar hon sig från soffan till rullstolen och kör ut i köket där kaffet doftar gott från kaffebryggaren på köksbordet.
– Jag är verkligen glad att jag överlevde. Det låter kanske som en klyscha, men jag värdesätter livet mer i dag. Jag har min son och min sambo att leva för, säger hon sedan.
Efter amputationerna och flera operationer där hud transplanterades från hennes rygg till de skadade områdena låg Christina nersövd och vårdades i respirator i ytterligare nästan en och halv månad.
– Jag väcktes sedan successivt så jag har inget klart minne från en speciell dag då jag var vaken. Men jag vet att jag drömde jättemycket konstiga saker, bland annat att jag och min sambo hade sex barn. Jag tyckte det var jobbigt att jag inte kunde namnen på alla. Därför blev jag glad när jag insåg att vi bara har David, säger Christina och skrattar.
Eftersom de aggressiva bakterierna även angripit hennes näsa och mun har delar av ansiktet fått opereras bort. Därför kunde hon i början bara kommunicera med omgivningen genom att peka på en skärm. Efter en tid fick hon en talventil inopererad i halsen.

Grät en hel dag

Försiktigt och ett litet steg i taget började sjukhuspersonalen berätta för Christina att hennes kropp inte var likadan som innan hon blev sjuk. Först hade hon svårt att ta det till sig.
– En dag kom det in en kurator på mitt rum och hon hade med sig en spegel. Hon förklarade pedagogiskt att mina armar och ben var amputerade och visade sedan med spegeln hur det såg ut.

Christina Petersson fick amputera armar och ben efter sin halsfluss.

Christina som hon såg ut innan hon blev sjuk.

Men det värsta var när kuratorn beskrev hennes ansikte. Efter viss tvekan ville hon själv se hur det såg ut i spegeln.
– Jag blev chockad av det jag såg och det gjorde mig jätteledsen.
Christinas sambo och deras son kom regelbundet på besök under de tre månader Christina vårdades i Linköping. I början var det smärtsamt för henne att träffa David eftersom han var rädd för henne.
– Första gången ville han inte krama mig. Det gjorde ont och jag grät en hel dag efter att de hade åkt. Sjuksköterskorna på avdelningen grät också när de såg hur ledsen jag var.
Men sakta vande sig David vid att hans mamma inte såg ut som tidigare och att hon inte hade några händer att smeka hans kinder med. Han började med att krama en av hennes armar.
– Vi kallade det för en mammakram, eller hur David? säger Christina och tittar kärleksfullt på sin son som åter har satt sig i hennes knä.
Efter att ha lämnat Linköping vårdades Christina tre månader på infektionskliniken i Malmö
– Där var jag hela sommaren. Två timmar om dagen fick jag sitta uppe i en rullstol. Resten av tiden var jag på grund av mina skador tvungen att ligga ner. Tiden gick mycket långsamt. Det enda jag såg fram emot var när min sambo och David skulle komma och hälsa på mig.

Hittar lösningar

I augusti fick hon komma till rehabiliteringen på Orups sjukhus. Det var där hon bestämde sig för att hon skulle kämpa sig tillbaka till ett så normalt liv som möjligt.
– Min sambo har varit ett stort stöd för mig. Han är nog mer positiv än vad jag är och det har smittat av sig. Det var han som direkt sa att det finns proteser som gör att jag kan klara en hel del själv.
På Orups sjukhus fick Christina träna på att förflytta sig själv och prova ut proteser. Hon har till exempel en protes med en gaffel som gör att hon kan äta själv.
– Man hittar olika lösningar för hur man ska klara av saker. Studsmattan som jag egentligen har för att träna upp konditionen har visat sig vara ett jättebra hjälpmedel när jag ska ta mig upp i soffan.
Den sjätte februari i år fick Christina äntligen komma hem till sin familj igen. Men då insåg de att deras dåvarande lägenhet i Malmö inte fungerade för dem längre. Dels låg den på andra våningen i en fastighet utan hiss, dels var den för liten.
Eftersom Christina har kvar sin tjänst på arbetsförmedlingen i Kävlinge utanför Lund och hennes sambo arbetar som lärare i Lund beslutade de sig för att flytta dit.
Men där stötte de på nästa problem. I Malmö fick de hjälp av hemtjänstens nattpatrull när Christina skulle gå och lägga sig på kvällarna. Det får de inte i Lund.
Lunds kommun anser att det är en arbetsuppgift för Christinas personliga assistenter. Försäkringskassan har beviljat henne 14 timmars assistans om dagen.
– Men det innebär att jag måste gå och lägga mig vid åttatiden på kvällarna eftersom jag även behöver ha assistans från klockan sex på morgonen då jag ska göra mig klar för att åka och jobba.
– Det är inte rimligt. Jag vill själv bestämma när jag ska gå och lägga mig. Man kan inte begära att min sambo ska hjälpa mig gå på toaletten och borsta mina tänder. Han måste få lov att vara min man, inte min personliga assistent.
– Och hur ska det gå om han måste resa bort? Det är ingen som verkar ha tänkt på det.

Ska opereras

Sedan början av mars arbetstränar Christina åter på sin gamla arbetsplats, arbetsförmedlingen i Kävlinge. Hittills handlar det om fyra timmar två gånger i veckan.
– Det är jätteskönt att vara tillbaka. Jag har verkligen längtat dit.
Samtidigt som hon arbetstränar har hon hunnit skola in David på dagis och hon går på sjukgymnastik flera gånger i veckan. Hennes almanacka är fulltecknad, vilket märktes när vi skulle bestämma en tid för intervjun. Det var svårt att hitta en lucka i hennes schema.
Trots det fruktansvärda som drabbat henne tänker Christina aldrig på det orättvisa i att det skedde just henne.
– Nej, jag kan inte tänka så. Då blir det övermäktigt. Jag försöker i stället se framåt och vara positiv, säger hon.
Inom kort hoppas hon att hon kan börja gå igenom plastikoperationer av ansiktet. Hon har redan haft de första mötena med en kirurg som undersöker olika lösningar.
– Det är främst munnen och näsan som ska fixas till. Kirurgen har sagt till mig att det kommer att bli bra, men att jag inte kommer att se ut som jag gjorde innan jag blev sjuk.

LÄS OCKSÅ

(27)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…