Annons
Annons

Annons

Månadens reportage Mars: Jag kan inte förlåta att han övergav våra sjuka barn

Intervju i Allas med Gunilla Lindh

Efter några tuffa år är Gunilla lika stark och entusiastisk som hon var förr. Det är hon tacksam för.

Nu har vi valt ut tolv av årets allra bästa Allas-reportage som varit lite extra berörande och gripande, lite extra dramatiska och spännande eller av andra anledningar varit extra bra och fängslande läsning. Längre fram kommer du också ha möjlighet att rösta på det reportage som är din favorit!

Det här reportaget om Gunilla Lindh publicerades i Allas nummer 14 i mars 2014.

Gunilla kan inte förlåta exmakens svek

HAN LÄMNADE MIG ENSAM MED TRE AUTISTISKA BARN

Det är en sak att han skildes från sin hustru. Men att han övergav barnen är svårt för Gunilla att förstå. Nu kämpar hon ensam för sina tre utvecklingsstörda barn.

AV PERNILLA FREDHOLM FOTO: ANNA DANIELSSON

Inom loppet av nio månader förlorade Gunilla mer än man rimligtvis borde kunna orka med som människa. Hennes mamma fick cancer och dog, hennes tre barn diagnosticerades i tur och ordning med autism, hennes man lämnade henne och hennes pappa fick prostatacancer.

När Gunilla Lindh gifte sig med Friedrich, som hade allt hon ville ha hos en man, kunde hon aldrig ens i sin vildaste fantasi tro att han en dag abrupt bara skulle lämna henne ensam med deras tre autistiska barn.

– Att han lämnade mig är en sak, sånt händer. Men att man också väljer att lämna sina barn det kan jag inte förlåta, säger Gunilla.

Föll som en fura

Vi sitter i hennes och barnens trivsamma kök, i en charmig gammal trävilla i Bromma. Gunillas ögon lyser av värme när hon pratar om sina barn, som just nu befinner sig i skolan:

– De är väldigt tillgivna, och de kommer säkert att ta din hand och vilja visa dig saker så fort du kommer innanför dörren, berättar hon med ett leende.

Men hon försöker förbereda mig på det faktum att de inte är som alla andra. Oscar, Ludwig och Ebba har en mycket ovanlig genmutation som innebär såväl autism som utvecklingsstörning och betydande utvecklingsförsening. Barnen är sju, nio och elva år gamla, men är utvecklingsmässigt ungefär som barn i 3-4-årsåldern. De kommer aldrig att kunna bo och klara sig själva vilket är smärtsamt tydligt i boken hon precis skrivit – ”Alltid för er” (Lind & Co).

– Det är inte givet att få friska, ”normala” barn, det vet de flesta. Men det svåraste har varit att bli lämnad ensam med detta enorma moraliska ansvar, av den som man trodde att man skulle dela både lust och nöd med, konstaterar Gunilla.

När Gunilla träffade Friedrich arbetade de båda på ett konsultbolag i Munchen. Gunilla var 29 år och föll som en fura för Friedrichs magnetiska charm, humor och omtanke. Efter några år fick Friedrich jobb i Sverige, de hittade ett mysigt hus i Bromma och när deras son Oscar föddes var allt normalt. Han var ett lugnt barn och Gunilla njöt av den första tiden som mammaledig. Men efter några månader började en stark oro smyga sig på. Något var fel. Medan hennes väninnas jämngamla pojke jollrade, satt upp, greppade saker med händerna och sökte sin mammas blick, låg Oscar bara stilla på golvet och liksom stirrade ut i tomma intet.

– Det blev mer och mer tydligt att Oscar inte utvecklades som andra barn men när jag sa det till Friedrich viftade han bara bort det. Han var inte ett dugg orolig. Och på bvc sa de att Oscar troligtvis bara var sen i utvecklingen, berättar Gunilla.

Sörjde sin mamma

Gunillas oro växte till rädsla och Oscar fick tid för utredning hos barnneurolog. Där drogs slutsatsen att Oscar mycket riktigt var sen i utvecklingen men att det inte fanns någon anledning till oro ännu. Gunilla tränade med Oscar så ofta hon bara kunde men faktumet var uppenbart: Han halkade bara mer och mer efter i utvecklingen jämfört med jämnåriga barn.

När Oscar var två år föddes Ludwig och Oscar började förskolan. Han fick träffa flera olika specialister men vid varje besök konstaterades att Oscar låg inom ramen för en normal utveckling, Även om han var extremt sen. Ludwig hade mycket bättre finmotorik och var lätt att få ögonkontakt med, så det dröjde innan Gunilla började förstå att även han var sen i utvecklingen.

– Friedrich försökte alltid trösta mig när jag var ledsen och orolig men han ville inte se att våra barn inte var som andra. Han bara upprepade att det inte var något fel på dem, att allt skulle ordna sig, och det ville jag ju så gärna tro. Även om jag hade en stark känsla av att det inte skulle bli så.

När Ebba föddes två år efter Ludwig verkade allt först normalt men med tiden förstod Gunilla att också Ebba hade samma problem som sina syskon. Friedrich hade börjat ett nytt jobb i Munchen, mot Gunillas vilja, och situationen hemma blev tyngre och tyngre även om Gunilla fick mycket hjälp av sin mamma. När en utredning påbörjades även för Ebba blev Friedrichs engagemang hemma allt mindre. I samma veva fick Gunillas mamma cancer.

– Hon dog sju veckor efter diagnosen. Det var som om allting rasade, min mamma betydde så oerhört mycket för mig.

Ovanlig mutation

Efter otaliga utredningar och undersökningar var till slut analysen av Oscars problem klar: autismliknande tillstånd, utvecklingsstörning, koncentrations- och uppmärksamhetssvårigheter i kombination med grav språkstörning. Dessutom finmotoriska svårigheter.

Efter ett tag visade det sig att Ludwig och Ebba hade liknande diagnoser och att orsaken var en extremt ovanlig genmutation hos både Friedrich och Gunilla. Förutom Ebba, Ludwig och Oscar fanns tre andra kända fall i världen. Mitt i detta känslomässiga kaos började Gunilla misstänka att Friedrich träffat en annan kvinna i Tyskland och en dag meddelade han mycket riktigt att hans och Gunillas äktenskap var över.

– ”Vi kommer aldrig att bli en vanlig familj och jag måste tänka på mig själv nu”, det var ungefär så han sa. För honom var det bara att stänga en dörr och öppna en annan, precis som han gjort när han träffade mig och bröt upp med sin dåvarande flickvän.

Gunilla berättar hur hon rasade ner i ett svart hål, grät sig igenom dagarna och nästan slutade äta. När barnen var i skolan tillbringade Gunilla tiden hos sina två bästa vänner. En av dem insåg allvaret och ringde stadsdelsförvaltningen för att Gunilla skulle få hjälp med avlastning. Gunillas pappa fick i sin tur diagnosen elakartad prostatacancer men tack vare att det upptäcktes i tid blev han frisk efter behandling.

– Jag har trots allt haft en sådan tur. Jag har pappa, vänner och grannar som kommit med mat, tagit oss till parken, till och med flyttat in tillfälligt. De uppmuntrade mig och sa att jag skulle klara detta och det betydde så oerhört mycket mer än om de bara tyckt synd om mig.

Träffas ibland

I dag lever Gunilla ensam med Ebba, Ludwig och Oscar. Friedrich har hon ingen kontakt med längre, för det gynnar varken henne eller barnen, konstaterar hon. Men Friedrich har umgängesrätt med barnen vissa helger och då sker överlämning och hämtning via en stödperson från kommunen.

Senare på kvällen knackar jag på hos Gunilla igen och hör fötter storma fram till dörren. En blond kalufs försöker nå upp till fönstret för att se vem det är. Oscar vill genast ta min jacka och hänga den på en galge. Barnen säger ivriga saker jag inte riktigt förstår och drar i min arm för att jag ska komma in i köket där de äter middag.

De hoppar upp och ner från stolarna när något fångar deras intresse. Som när Ludwig vill visa på väggalmanackan vilken månad han fyller år. Gunilla hjälper dem att använda besticken, fyller på mjölk, försöker prata med mig och hackar paprika alltmedan hon ständigt måste gå och hämta tillbaka barnen till köksbordet.

– Ludwig, nej, sitt ner. Titta på mig, titta på mig! Du måste äta färdigt först, vi tittar på almanackan sen!

Bokomslag till "Alltid för er"

Gunilla har, tillsammans med Cecilia Berglund, skrivit boken ”Alltid för er”.

Hon vet att om hon får barnen att se henne i ögonen blir det lättare för dem att fokusera. Ebba ber mig om hjälp att skära korvarna och Oscar rusar till kylskåpet för att ge mig mineralvatten. Mitt i allt kommer han på att han vill visa mig sitt rum och Gunilla måste försöka få honom att sätta sig igen.

Oscar har ett underbart leende som hela tiden ligger på lur. Alla tre barnen är oemotståndligt charmiga och tillgivna, men oerhört intensiva. Efter maten hinner barnen på några minuter bygga med klossar, sitta i mitt knä, hämta choklad fast de inte får och sedan leda mig upp till övervåningen för att visa sina rum.

Är inte bitter

De skrattar och är fulla av bus. Om en liten stund är det dags för mig att säga hejdå, medan Gunilla har en krävande kväll framför sig innan barnen borstat tänderna, fått på sig pyjamas och kommit till ro i sina sängar. Jag undrar återigen hur hon orkar och hur hon gör för att inte bli bitter.

– Jag tror inte det ligger för mig att bli bitter, som tur är. Fast visst känner jag att det som drabbat mig och mina barn är extremt orättvist.

Men, säger hon i samma andetag, barnen betyder allt för henne och hon vill göra allt hon kan för att ge dem en bra framtid och se dem utvecklas. Även om det är en kamp. Trots att Gunilla skulle behöva mer hjälp av kommunen än hon i nuläget får, är hon ändå både tacksam och stolt över att hon lyckats samla ihop skärvorna av alla drömmar hon hade och fått ett bra men annorlunda liv.

Hon säger att hon lärt sig enormt mycket de senaste åren. Som att allt kan förändras på en sekund. Förut tog hon allt för givet, tänkte att tillvaron skulle fortsätta som på räls. Nu är hon mer ödmjuk inför livet.

– Men jag har också hittat tillbaka till den styrka, entusiasm och positiva inställning som jag hade förut, och det är jag väldigt tacksam över. Och det är just detta som jag skulle vilja förmedla genom min bok: Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli ganska bra ändå.

Fotnot: Mannen och barnen heter egentligen något annat.

 

LÄS OCKSÅ

(0)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…