Annons
Annons

Annons

Månadens reportage november: Sanna Lundell om sitt medberoende!

Sanna Lundell

Nu har vi valt ut tolv av årets allra bästa Allas-reportage som varit lite extra berörande och gripande, lite extra dramatiska och spännande eller av andra anledningar varit extra bra och fängslande läsning. Längre fram kommer du också ha möjlighet att rösta på det reportage som är din favorit!

Den här intervjun Sanna Lundell publicerades i Allas nummer 49 i november 2014.

Hillevi möter tv-profilen Sanna Lundell

JAG VAR PÅ VÄG ATT KÖRA IHJÄL MINA EGNA BARN

Programledaren och journalisten Sanna Lundell är en typisk medberoende person. Lojal, omhändertagande och självuppoffrande. Det skapar oro och stress och till slut klappar man ihop. Det gjorde Sanna…

AV HILLEVI WAHL FOTO: STEFAN NILSSON OCH ALL OVER PRESS

Jag träffade Sanna Lundell första gången när vi skulle spela in ”Djävulsdansen” för SVT. Jag slogs direkt av vilken stark integritet och glimt i ögonen den här kvinnan har. Och när vi började prata om medberoende kändes det lite som om vi hade levt varandras liv. Nu möts vi igen, på ett hemtrevligt fik vid Nytorget på Söder i Stockholm. Det är här Sanna bor, i en helt vanlig hyreslägenhet.

– En av de största fördomarna om mig är att jag är stenrik. Det är helt galet! Det har alltid varit viktigt för mig att vara självförsörjande och klara mig själv. Jag har varit besatt av bilden av den ensamma krigarprinsessan, jag har nog velat vara en själv.

Du är särbo med Micke Persbrandt, trots att ni har varit ihop länge och har två barn ihop, varför det?

– Det är för min skull. Jag måste kunna gå undan ibland. Och jag har svårt att ta den där platsen när jag är tillsammans med andra. Det ultimata vore kanske att kunna leva tillsammans med någon och ändå kunna vara själv. Men jag har lätt att glida in i anpassning, bli en allemansfixarperson, även med mina barn. Jag måste verkligen jobba med det.

– Även om vi umgås mycket som familj har vi delat upp ansvaret. Varannan vecka har jag ansvaret för barnen måndag–tisdag och fredag–lördag–söndag. Veckan efter har jag bara onsdag och torsdag. Det är mallen. Men sedan kan han ju vara borta på filminspelning i tre månader. Då får man försöka lösa det på andra sätt.

Du har blivit ifrågasatt för att ni har valt det här sättet att leva.

– Många tycker att det verkar jättekonstigt och undrar om det verkligen är bra för barnen. Andra är nästan avundsjuka och tycker det verkar jätteskönt. Vi har så hög skilsmässostatistik i det här landet, i stället för att skapa en alternativ lösning så tröttnar man på varandra och flyttar isär.

-Vi har haft några pauser i vår relation. Det är inte alltid lätt att leva med varandra när man är på olika punkter i tillfrisknandet.

-Så länge kärleken finns där så är den självsanerande. Kärleken tål inte vad som helst. Kärlek kan se ut på så många sätt. Men en nära intim relation som är frisk fungerar inte med någon som är aktiv i sitt missbruk.

Jag tycker du har en sådan befriande inställning till missbruk när du säger att det inte är hela världen att någon är alkoholist eller medberoende.

– Min pappa blev ju alkoholist när jag var barn och sedan blev han nykter när jag var tio. Det var ganska odramatiskt. Sedan har jag flera släktingar som har varit djupt nere på botten, men är nyktra i dag. Så jag har många beroendesjuka omkring mig som visar mig att det finns hopp. En stor del av smärtan för oss anhöriga är att det är så tabubelagt. Hade det handlat om en allvarlig hjärtsjukdom hade man kunnat prata om det på ett helt annat sätt. Dessutom börjar jag mer och mer tro att livet är en lång radda kriser som man ska igenom. Medberoendet har präglat mitt liv. Jag har varit jätteförbannad, det har varit mycket ilska. Nu har jag gått vidare i någon sorts acceptans.

Tycker du att du hade en Pippi Långstrump-uppväxt?

– Ja, i början! Det är ofta ett väldigt risksökande som utvecklar beroendesjukdom. Det ska vara spontant och lite extra. Pappa var sinnebilden för det. Det var alltid roliga och galna grejer som hände. Han var en karismatisk människa. Sedan slår det där över och då är det inte ett dugg roligt längre. Då satt han bara och skakade på en kvarterskrog.

Sanna Lundell växte upp med sin pappa, författaren och musikern Ulf Lundell.

Sanna Lundell växte upp med sin pappa, författaren och musikern Ulf Lundell.

Hur har det påverkat dig?

– Jag blev överdrivet ansvarstagande redan när jag var väldigt liten. Han kunde sticka i väg en helg och säga att det fanns pengar i en burk i köket. Och när pappa försvann så fick jag ta hand om min lillebror också. Nu när jag själv har barn känns det helt galet, jag skulle ju aldrig kunna dra en helg ifrån mina barn.

– Jag har haft svårt när det blir tråkigt, med vardagsrutiner. Och jag har haft svårt med konflikter. I min uppväxtfamilj ledde alltid bråk till totala katastrofer. I en familj med aktivt missbruk finns inte utrymme för en sund diskussion, alla har så höga stressnivåer att minsta konflikt spårar ur fullkomligt.

När började du ta tag i ditt medberoende?

– När jag fick mitt första barn. Då ställdes allting på sin spets. Kärnfamiljen kändes hotfull för mig och jag var tvungen att gå i terapi. Jag anpassade mig väldigt mycket efter min tidigare sambo Wille (Crafoord). Han hade inget eget missbruk, men jag blev medberoende ändå. Jag skulle förmodligen kunna bli medberoende till en falukorv!

– Jag gjorde det där klassiska, förväntade mig att han skulle läsa av mig, för jag var så bra på det själv. Det ligger mycket ilska i det. Min totala oförmåga att kommunicera mina behov och klara av att ta plats i den här familjen gjorde att jag hade en enorm frihetslängtan. Wille var en bra människa och bra pappa. Men det var komplicerat för mig.

– När jag träffade Micke kände jag omedelbart att vi är doppade i samma gryta. Han kände likadant. Det var som att hitta hem.

När ni fick ert andra gemensamma barn, Lo, gick du in i en kris?

– Lo var laktosintolerant och kunde inte sova. Han var aldrig nöjd. Och eftersom jag är högkänslig kände jag in hans ångest, så att jag själv upplevde den. Det var extremt tärande. Återigen kunde jag inte se mina behov och be om hjälp. Jag bara bet ihop och skulle klara det själv. Jag fortsatte jobba och hade fullt schema.

– Jag är lite grann som du, en närmast överpositiv människa. Ibland är det som att jag flyr in i den positiva känslan, i stället för att lyssna på varningssignalerna. Men när Lo var åtta månader tog det stopp. Då fick jag en panikångestattack på motorvägen i bilen.

Vad hände?

– Jag hade alla tre barnen och min mamma i bilen. Plötsligt fick jag tunnelseende, kunde inte svälja, inte andas och jag hade så kraftig hjärtklappning att jag trodde jag fick en hjärtinfarkt. Jag hann tänka skräckscenariet att jag skulle köra ihjäl mina egna barn. Men på något sätt fick jag bilen av vägen och åkte till akuten. Där gjorde de EKG och sa att det var en panikångestattack.

– En vecka senare hände samma sak igen, på motorvägen – och en gång till när jag satt på tunnelbanan. Då hade jag också barnen med mig och visste inte var jag var. Ångesten släppte inte, jag fick ringa efter hjälp. Då bröt jag ihop och låg och grät i tre dagar. Sedan kom den totala utmattningen. Jag kunde knappt gå upp ur sängen. Jag var fullständigt slut.

Hur kom du ur din utmattningsdepression?

– Jag fick jättebra hjälp av en läkare som är expert på medberoende och beroende. Han sa att du ska vara i det här nu. Jag blev sjukskriven. Micke var borta och filmade i tre månader och jag mådde så dåligt. Ingenting var kul, inte ens att åka till stallet. Det fanns ingen kraft kvar. Hela den sommaren var vi på Gotland. Det var skönt. Jag fick hjälp av min mamma och sakta men säkert började jag känna att det vände.

– Nu är jag otroligt glad över att jag har varit med om det. Det är fyra år sedan nu och varje dag efter det frågar jag mig själv: Hur mår jag i dag? Plötsligt har jag kunnat identifiera stresshormonet som tidigare bara har tickat på i mina binjurar, den där lilla stressruschen. Den har jag helt negligerat förut.

Apropå stress. De senaste skriverierna om din familj har upprört dig mycket.

– Expressen publicerade en flera år gammal smygtagen film när Micke var aktiv i sitt missbruk. Men de skulle aldrig publicera en film om Ann Heberlein när hon är i ett maniskt skov. Det är en rätt bra jämförelse. Man ska inte visa bilder på människor som är i ett sjukdomstillstånd. Det är oetiskt. Man har rätt till en privat sfär när man är sjuk. Däremot kan man prata om det när man inte är mitt inne i ett skov.

– Men det jag blir mest arg för, det är å mina barns vägnar, för att vi fortfarande har så stigmatiserande åsikter kring missbruk. Min pojke har fått höra i skolan att vi ska inte leka med Igor, för hans pappa är knarkare!

Det är ju helt vansinnigt. Inte minst tv-serien ”Djävulsdansen” visade ju att det finns många olika sorters missbrukare. Att man kan vara rolig, galen och kreativ också. Det tror jag många känner igen sig i.

– Exakt. Vi pratar ofta om missbruk som om det handlar om onda och goda människor. Som den onde alkisen, som skiter i sina barn, att det är självvalt och karaktärssvagt. I motsats till den goda sunda människan, då. Så ser det ju inte ut.

– Min pappa var ju inte bara en alkis. Han har varit så mycket mer för mig, kreativ och kärleksfull med stark känsla för rättvisa och rätt och fel. Han är politisk och har fostrat mig till att älska litteratur. Han har gett mig jättemycket, så jag är inte bara effekterna av ett trasigt missbrukshem. Jag har fått mycket annat också.

Har din pappa och Micke sett dokumentärserien?

– Ja, Micke tycker att det är jättebra att vi tar upp det här och jag vet att pappa är stolt över det jag gör, även om vi inte har så mycket kontakt i dag.

Snart är det jul, och alkisbarn brukar ju hata jularna, men inte du?

– Jag älskar jul! Micke och pappa gillar det inte alls. De vill bara sitta hemma med familjen. Men man måste få ta kommandot över sitt eget liv. Varför ska jag inte få fira jul bara för att någon som har alkoholproblem har sabbat det? Jag dricker inte ens på julen. Men jag älskar hela julstämningen. Jag går så all in. Jag börjar planera redan i september. Snickrar egna kalendrar till barnen, tänder ljus, pyntar och plockar vitmossa. Det är så mysigt att göra om hela hemmet.

– Sedan gillar jag det religiösa. Hoppet. Vi väntar in ett litet nyfött barn som kanske ska rädda världen. Det är ganska vacker symbolik. Pånyttfödelse.

Här är Sanna

Ålder: 35 år.

Bor: Södermalm.

Familj: Barnen Olga, 13, Igor, 8 och Lo, 5, och särbo Mikael Persbrandt.

Gör: Journalist och programledare.

Aktuell: I oktober lanserades Sannas nya sajt Hästliv.nu som handlar om häst som livsstil mer än tävling. Dessutom kommer Sannas och Ann Söderlunds bok om medberoende ut till våren.

Sanna med familjen.

Sanna med familjen.

 

LÄS OCKSÅ

(0)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…