Annons
Annons


En läsare berättar: Pappas förakt gjorde mig skygg…

Pappa är inte den enda som behandlat mig illa, men han var den första och hans svek satt djupt.

dul-bild
Pappa är inte den enda som behandlat mig illa, men han var den första och hans svek satt djupt.

Jag har kanske förträngt mycket, men jag har inte särskilt många tydliga minnen av pappa från när jag växte upp. Min främsta minnesbild är hans förakt, som genomsyrade allting. Han föraktade mamma och han föraktade mig. Min lillebror behandlades mycket bättre.

Annons

Mamma gick kraftigt upp i vikt några år efter att min lillebror föddes och hon har ett stort brännmärke över ena kinden. Pappa har alltid gett henne spydiga kommentarer om vikten, och sminkar hon inte över brännmärket får han något äcklat i blicken. Som barn var det väldigt obehagligt och smärtsamt att se sin egen pappa bete sig så, och mot mamma dessutom, och jag har aldrig förstått det. Jag har heller aldrig vant mig vid det. Det går ju inte. Jag har sett det där tusentals gånger, men det får fortfarande magen att vända sig.

Pappa kommer från en trasig familj – min farfar var en väldigt brutal människa – men det är ingen ursäkt för att låta det hat och den osäkerhet han har inom sig göra andra illa.

Jag har många gånger undrat om pappas förakt gentemot mig verkligen bara berodde på min personlighet eller mitt utseende, om det varit annorlunda ifall jag varit mer si, eller sett ut så. Eller om det främst handlade om att jag råkade födas till tjej i vår familj. Jag tror på det senare. Om jag varit smal hade han säkert använt det emot mig och ständigt jämfört mig och mamma, och då hade jag mått dåligt över det i stället. Jag tror att pappa har så mycket negativa känslor inom sig att han måste få utlopp för dem, och av någon anledning riktar han dem mot kvinnor – förmodligen upprepar han sin egen pappas beteende utan att ens reflektera över det.

Allt det här har satt djupa spår i mig. Det började tidigt. När pappa var på dåligt humör, eller jag gjort något dumt, blängde han elakt. Ju äldre jag blev, desto mer förakt fanns det i den där blicken. När jag som tonåring blev mullig – ”gick i min fläskiga mammas fotspår” – kunde han ofta inte dölja sin vämjelse. Det gör ont att bli sedd på det sättet av en främling, men när det handlar om ens egen pappa, då är det förödande för självbilden. Det var säkert mycket i vårt hemliv som satte spår i mig, men pappas förakt var det otäckaste. Det gick inte att värja sig emot. När jag var 16 och fick min första pojkvän reagerade pappa med förvåning. Vem kunde vilja ha en tjockis, liksom?

Pappa har aldrig bett om ursäkt för något av det här. Jag tror att det vore omöjligt för honom. Då skulle han ju tvingas erkänna att han gör fel. Jag tror att han lever i förnekelse och inte vill se hur illa han beter sig.

Genom livet drog jag till mig människor, vänner och killar, som bekräftade min dåliga självbild. I 25-årsåldern började det här ta ut sin rätt. Jag började dra mig undan. Jag orkade inte längre uppbåda någon lust att gå på krogen. Efter ett tag ville jag inte ens gå på bio. Jag höll mig mer och mer för mig själv. Det var en ond, nedåtgående spiral. När jag var 28 hade jag inte ätit middag med vänner på flera år. Att fira någons födelsedag kändes bara jobbigt. Den sociala biten hade slutat vara något som gav energi – den bara tog.

Det här eskalerade tills jag blev sjukskriven. Jag satt hemma hela dagarna. När jag behövde handla mat gick jag till butiken strax innan de stängde, när det var som minst folk där. Om jag såg någon jag kände försökte jag hålla mig undan så att ingen skulle se mig. Mitt låga självvärde hade till slut blivit så dåligt att det gav mig social fobi. Jag trodde att alla tyckte att jag var värdelös. Det kändes som om jag stod utanför samhället och inte hörde hemma någonstans.

En läkare som jag träffade under sjukskrivningen satte mig i kontakt med rätt person. Det var så jag fick hjälp och kunde börja vägen tillbaka. Den var lång, men så snart det började vända visste jag att allt skulle bli bra igen, så småningom.
Jag har nu fyllt 35 och lever i ett underbart förhållande. Jag har lämnat de flesta av mina gamla bekantskaper bakom mig, och jag håller en sund distans till pappa. Han avgör inte längre hur jag ser på mig själv, men jag mår ändå bättre av att inte ha så mycket med honom att göra.

Här hittar du fler LÄSARBERÄTTELSER

LÄS OCKSÅ

(6)
(0)

Annons

Annons

Annons


allasbutik

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…