Annons
Annons


När min kärlek kom hem från kriget var han hård, kall och otrevlig

Bara några månader efter att Mikael och Ulrika flyttat ihop försvann han på en lång tjänstgöring utomlands. Det var inte vad Ulrika hade förväntat sig av samboskapet. När Mikael kom hem fick hon en chock... det här var inte en man hon ville leva med.

Ulrika och Mikael har skrivit en bok om hur ett förhållande överlever när en är borta och en är hemma.

Ulrika och Mikael har skrivit en bok om hur ett förhållande överlever när en är borta och en är hemma.

Ulrika var beredd att lämna Mikael:

Jag gav honom ett ultimatum

AV SUSANNE STAMMING 
FOTO: SUSANNE STAMMING OCH PRIVATA BILDER

Tidningar och internet är fyllda av nyheter från världens oroshärdar: fruktansvärda olyckor, terroristattacker, bombningar, kidnappningar och naturkatastrofer.
Vi tänker på offren och deras anhöriga men glömmer ibland att det finns yrkesgrupper som poliser, militärer, administratörer, underhållare, läkare och annan sjukvårdspersonal som befinner sig i veckor, månader, ibland flera år i miljöer där detta snabbt blir vardag.

En romantiker

Deras historier hör vi mindre om och framför allt pratar man sällan om alla som lämnas kvar hemma. Familjemedlemmar som ska försöka fortsätta sina liv, samtidigt som de lever i skuggan av skräcken att de en dag kan få samtalet ingen vill få.
– Det är mycket som kan hända och när jag sökte information fann jag inte så  mycket, berättar Ulrika Jonasson Borggren, 52, som varit den som stannat kvar när hennes make, polisen Mikael Borggren, 57, åkte iväg. Först till Sudan och sedan till Afghanistan.
Hon och Mikael träffades 2004 när de var inbjudna som föreläsare om hur det är att leva under skyddad identitet, han ur den polisiära synvinkeln, hon från sin sida som kunnig inom familjeterapi, hedersrelaterat våld och skyddade boenden.
– Det är den psykosociala delen jag jobbat med, säger Ulrika.
De lyssnade intresserat på varandra. Men att föreläsningen också skulle leda till en romans var det ingen som hade förväntat sig.
– Mikael är verkligen en riktig romantiker. Han uppvaktade mig med rosor som han fäste på vindrutetorkaren på bilen och han skickade gulliga meddelanden, berättar Ulrika.

Bröllop på stranden

Sommaren 2005 flyttade Mikael in till Ulrika och hennes son Sebastian.
– Ett år senare flyttade vi hit, säger Mikael och visar lägenheten med utsikt över hela Göteborg.
Han hade redan då haft flera utlandsuppdrag för polisen och varit stationerad på Östtimor, i Kambodja och Angola.
– Det hade länge varit en del av mitt liv och jag gillade spänningen, att anpassa sig till ett liv nära människor i en helt annan kultur och att bevisa för sig själv att man klarar det, berättar Mikael.
Men han hade också varit med om mindre trevliga händelser, som att bli överfallen av Röda khmererna.
– Vi blev räddade av franska främlingslegionen, som tur var.
Mikael hade också varit livvakt åt presidenten på Östtimor och fann där en annorlunda vänskap. Så när han fick chansen att åka till Sudan hösten 2005 kändes det självklart att än en gång möta nya äventyr. Ulrika blev inte lika glad, framförallt eftersom hon inte var delaktig i beslutet.
– Jag var förbannad, irriterad och frustrerad, säger hon om att ställas inför faktum.
Mikael skulle vara borta i ett och ett halvt år. Och komma hem fyra gånger om året.
– Samtidigt kunde jag inte stoppa honom för jag visste hur jag själv skulle ha reagerat om någon försökt stoppa mig.
Hon flydde in i jobbet men ville egentligen iväg själv. Såg inte sig själv som den som bara sitter och väntar på att mannen ska komma hem.
– För Mikael skulle det ju kännas skönt att komma hit, men för mig som varit hemma hela tiden skulle det bli tvärtom. Jag ville bara åka iväg. Vi bestämde ihop att det var bättre att vi träffades någon annanstans, på en neutral plats.
Det blev Zanzibar, en varm, vacker plats inom lagom flygtid från Sudan för Mikael. 
I januari 2006 var de där tillsammans för första gången. Umgicks och tankade energi. Miljön var fantastisk och erbjöd nya möjligheter. Det hela slutade med att Ulrika och Mikael tillfälligt tog hand om ett hotell där och flyttade dit några veckor åt gången under tiden Mikael var i FN-tjänst.
– Det var underbart. Vi gifte oss på stranden och mötte en massa härliga människor.

Annons
Bröllopet i paradiset blev ett minne för livet.

Bröllopet i paradiset blev ett minne för livet.

Ställde ultimatum

Men i juni 2007 var det dags för Mikael att återvända till vardagen i Sverige. Det gick inte alls så bra som de hoppats.
– Mikael var helt personlighetsförändrad och det blev väldigt tydligt när vi var hemma. Till slut gav jag ett ultimatum: antingen sökte han själv hjälp eller så gjorde vi det tillsammans. Eller så skulle jag lämna honom. Det fanns ingen annan utväg, jag orkade inte mer. Det var konflikter och bråk hela tiden och han släppte inte in mig, berättar Ulrika.

Mikael arbetade som polis i Afghanistan.

Mikael arbetade som polis i Afghanistan.

– Han var hård, kall och otrevlig. En person jag inte ville leva med.
Som tur var hade Mikaels chef också märkt att något inte stod rätt till och pratade med honom om det. Det gjorde allt lättare och Mikael insåg själv att det var dags.
– Jag gick till psykologen två dagar senare, säger han.
Det tog ett år av stegvisa förbättringar, sedan kunde livet fortsätta mer som vanligt. Mikael och Ulrika fortsatte sina resor, nu till Filippinerna, där de fann en ny plats som skulle sätta sig i deras hjärtan.
Men så en dag i januari 2013 frågade Mikael: ”Vad skulle du säga om jag söker utlandstjänstgöring igen?”
Han hade funderat och längtat länge, men lärt sig läxan från Sudantiden.
– Jag var tveksam och hade massor med frågor – vilket land, varför, vilka risker och sånt – säger Ulrika.
Sedan satte hon upp en lista över vad som var viktigt om han skulle åka. Det skulle bli ett gemensamt projekt, även om det var han som åkte och inte hon. Hon ville inte riskera att det skulle bli som efter Sudan.
– Det var viktigt att vi höll kontakten och pratade på Skype varje dag. Jag ville inte få veta via media om något hänt. Vi skulle även ha ett gemensamt mål och delmål och pengar skulle sparas till det, säger Ulrika.

Skrev en bok

Sedan började hon söka information om Afghanistan på nätet, vilka platser var farligast, hur många hade dött i tjänst, hur såg geografin ut. Till slut fick de ett datum; Mikael skulle resa i juni.
– Redan då var han i sin bubbla. På väg. Det gjorde mig orolig, säger Ulrika.
Men hon kände samtidigt att hon hade ett fantastiskt stöd från Mikaels chefer och hittade en del som var bättre med den här insatsen, som att det var en EU-ledd tjänst och inte en FN-organiserad.
– Det blir högre kompetens, färre kulturkrockar och större säkerhet. Det gjorde mig något lugnare, säger Ulrika.
Hon hade efter en tid pratat med många som varit i liknande situationer med en partner i krigszon; om problemen, rädslan och hur bristfällig utbildningen var på detta område. Det ledde till tankar om att skriva en bok om hur det kan vara att befinna sig i den situation som hon och Mikael gjorde. Boken Ulrika saknat.
– När jag bestämde mig för att skriva kändes det självklart. Där finns allt från forskning och expertutlåtande till vår egen historia.

Många dog

Mikael åkte 17 juni och när han kom fram möttes han av två livvakter, flera poliser och en helt annan värld.
– Man kände att man befann sig i ett krig på ett helt annat sätt än under alla mina tidigare resor. Och om jag var chockad kan jag tänka mig hur de som inte hade någon erfarenhet kände sig.
På basen fick han lära allt om säkerhet och risker.
– Det jobbigaste var kanske att fienden kunde vara vem som helst. Någon som jobbade på anläggningen och som man såg varje dag kunde vara nästa självmordsbombare. Det gjorde det svårt att komma nära befolkningen på det sätt som jag var van vid.
Redan under första dygnet smällde den första bomben och under tiden han var där dog och sårades flera han kände. Alltid gällde det att sms:a Ulrika för att hon inte skulle oroa sig. En gång glömde han.
– Då blev jag superarg, naturligtvis. Jag kan ju inte göra något från mitt håll och då behöver jag veta att han alltid håller mig informerad. Dessutom fick jag många frågor från släkt och vänner.
Första tiden var jobbig men hon bestämde sig för att leva sitt eget liv när han var borta och inte oroa sig hela tiden.
– När han skickade sms om att allt var okej fick jag lita på det, även om det var svårt. Man fick lära sig förhålla sig till det man inte kunde påverka.

Var lite orolig

Ulrika hittade strukturer och rutiner som fungerade och bestämde sig för att se året som en tid av ny utveckling av sig själv.
När Mikael kom hem hade de redan pratat om att han behövde lugn och ro och att han inte ville träffa för mycket folk första dagarna.
– Det gick bra eftersom vi pratat om det. Kommunikation är allt. Det gäller att inte ha orimliga förväntningar.
Men det är klart att det ändå fanns saker som gnisslade.
– Ibland borde båda sållat mer i vad vi berättade för varandra. Det kunde bli väl detaljerat att förklara problem med diskmaskinen, när den andra ändå inte kan göra något, skrattar Ulrika.
Men trots att Mikaels år i Afghanistan fungerade betydligt bättre både för honom och henne var Ulrika lite orolig för hemkomsten.
– Vem skulle han vara när han kom hem på riktigt, var det jag tänkte på. Vem skulle komma hem?
Men allt gick ju bra!

Tips till den som reser
✔ Gör uppdraget till ett gemensamt projekt inom familjen.
✔ Berätta om landet, 
kulturen, säkerheten och uppdraget.
✔ Prata om förväntningar inför ledigheter. Lyssna 
på dina egna och andras behov.
✔ Red ut konflikter innan ni skiljs åt.
✔ Prata om de svåra 
känslorna. Prata om döden, testamente, organdonation och hur du vill ha din 
begravning.
✔ Ta reda på hur kommunikationen ska fungera. Finns internet och telefon?
✔ Träna fysiskt och ha daglig kontakt.

Tips till den som stannar
✔ Var delaktig och nyfiken.
✔ Se till att ha vänner omkring dig som ställer upp, både i glädje, oro och sorg.
✔ Kolla upp det praktiska innan avresa; försäkringar, fullmakter och andra 
dokument.
✔ Fyll din fritid med något som ger energi och glädje.
✔ Kommunicera egna 
behov och förväntningar inför ledigheterna.
✔ Våga prioritera dig själv och dina egna behov. 
Gör en lista över vad du vill uppnå under tiden.
✔ Hitta bästa möjliga 
konstruktiva sätt att förhålla dig till den oro som kommer att finnas under tiden.

LÄS OCKSÅ

(285)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…