Annons
Annons

Annons

Pappa försökte kväva mig när jag var sex år

Daniel Mendoza växte upp med våldsamma föräldrar och bestämde sig tidigt att aldrig bli som dem. Hatet skulle inte få förgöra honom. Godhet, empati och givmildhet är hans ledord – framför allt i rollen som pappa.

daniel-mendoza

Daniel var livrädd för sina föräldrar

AV FRIDA FUNEMYR FOTO: FRIDA FUNEMYR, PRIVATA BILDER, PERNILLA DANIELSSON/DANIELMENDOZA.SE

När Daniel Mendoza var nio år hade han levt på flykt i fyra år, bott på två kontinenter, i fyra länder och tio städer. Han blev ofta slagen som barn och bestämde sig tidigt för att inte föra sitt traumatiska arv vidare. I dag är han chefredaktör för tidningen Good News Magazine, författare och föreläsare.
– Tiden i Uruguay, där jag bodde de första sex åren, hade ljusa och mörka stunder, säger Daniel, 44. Det ljusa var att vi barn lekte mycket, att det alltid fanns något vi kunde busa med. Framför allt eftersom vi hade många djur: hästar, kossor, hundar, grisar, katter…
Föräldrarna var enkla bönder, men deras mark var bördig vilket gjorde att familjen kunde odla egna grönsaker och även hade många fruktträd.
– Fruktträden minns jag väl, för vi barn älskade att klättra i dem. När föräldrarna tog siesta satt vi uppe på träden och åt av frukterna.

Var som ett krig

Det mörka var att de åtta syskonen redan från tidig ålder fick hjälpa till på gården. Det var hårt slit. Allt

Daniel som barn.

Daniel som barn.

från att mjölka korna före skolan till att hjälpa till att sälja det familjen producerade.
– Och våra föräldrar använde våld – ibland mycket grovt – för att uppfostra och för att tillrättavisa oss. Min barndom var ett krig, både psykiskt och fysiskt.
Uruguay blev en militärdiktatur i början av 70-talet. Vilket sägs vara orsaken till att Daniels far flydde till Paraguay.
– En tid efter tog resten av familjen bussen över gränsen och flyttade med honom in i ett flyktinghem i Paraguays huvudstad. Min mor sa långt senare att skälet till att vi följde efter var att hon hade en så bra relation till sin far att hon ville att vi skulle ha detsamma. Jag, och säkert mina syskon också, hade helst sluppit.
Daniels föräldrar misshandlade alla sina barn.
– Ja, det var hårt på alla sätt. Rädslan för att bli misshandlad, för övergrepp av olika former, var konstant överhängande. De skrämde också upp oss på andra sätt. Varje natt skulle vi kolla under sängen efter ormar, kolla i garderoben efter tjuvar och så vidare. Allt det skapade en rädsla för att något allvarligt skulle hända.
Daniel har speciellt tre minnen från sin pappa, som även hans mor senare bekräftat.
– Det första minnet har jag från att jag var i treårsåldern. Pappa hade tappat sin klocka. Min mor var inte hemma. Han anklagade mig för att ha tagit den och bad mig leta efter den. Medan jag letade så slog han mig med knytnäven och sparkade på mig. När min mor kom hem hittade hon mig gömd inne i ett rum. Hon berättade att jag var blåslagen i ansiktet, men ändå försökte att inte oroa henne.
– När jag var fyra år satt min far och en vän till honom och drack. De bestämde sig för att testa hur sprit kunde påverka ett barn. Så de fick mig att dricka whiskey. Enligt min mor så hade jag tagit av mig alla kläder och sprungit ut på en åker och skrikit att jag var Jesus.
Daniel berättar om ett tredje minne:
– Någon gång kring femårsåldern var jag sjuk en dag. Vi bodde då inne i en mindre stad. Jag minns att jag låg på sängen med täcke över mig. Min mor var i samma rum och satt vid symaskinen och sydde. Min far kom in i rummet. Vet inte om han var onykter eller något. Men han kom in, gick fram till sängen, tog en kudde och la den över mitt ansikte. Sedan satte han sig över mig. Jag trodde först att det var på skoj men han vägrade att gå undan och jag kunde till slut inte andas. Det var inte förrän min mor skrek till honom som han släppte. På väg ut från rummet vände han sig om och hånskrattade. Sedan den dagen har jag klaustrofobi.

Sätt att överleva

Daniels mamma blev lika mycket offer som förövare. Men sakerna hon gjorde mot sin son var ibland grövre.
– Hos henne fanns det en vilja att skada som jag inte kunde förstå. Hos min far handlade det om känslor. Han överreagerade, man fick stryk och så var det med det. Min mor ville mer skada, både mentalt och fysiskt.
Vad som helst kunde orsaka ilska och utbrott hos Daniels pappa. Stort som smått. En ko som inte gav mjölk. En bil som inte startade. Att han inte hittade sin klocka. Att han inte hittade en skiftnyckel. Att hunden skällde för mycket. Med åren blev Daniel expert på att läsa av andra människor.
– Jag brukar skämta på mina föreläsningar om att jag är bäst i Sverige på att läsa av människor. Jag läser av energin, stämningen, blickar och känslor. Varje rörelse, varje ord, hur man klär sig, hur man rör sig, hur man doftar … allt är en människas språk. Och i ett möte läser jag av allt.
– Därför kommer jag helst till ett möte utan att ha läst på. För jag vill vara tom på förutfattade meningar, på förhoppningar, på önskemål och dylikt. Där och då ser jag personen, där och då bildar jag mig en uppfattning. Så ja, att läsa signaler var mitt sätt att överleva.
I juni 1981 kom Daniel och hans familj till Sverige, en flyktingförläggning i Moheda.

På flyktingförläggning i Moheda.

På flyktingförläggning i Moheda.

– Mitt första minne är när jag vaknade första morgonen och drog upp persiennerna. Det jag såg var en kulle som var omringad av blommor. Det gjorde mig glad! Kändes så fridfullt och tryggt. Men jag har tyvärr även många minnen om våld där. Våld mellan olika grupper, mellan barn och så vidare. Många barns sätt att leka var våldsamt. En äldre kille hängde mig en gång på en krok utanför den stora matsalen. De vuxna som gick in i matsalen skrattade åt mig. Det tog en lång stund innan någon tog sig tid att ta ner mig.
I Sverige kunde Daniel se att det går att få ett annat liv. När han följde med kompisar hem såg han hur deras föräldrar var. Det var många gånger ordnat, det fanns mat, det fanns omtanke och frihet. Daniel insåg att han hade möjlighet att en dag få det så.
– Mitt liv i Sverige förändrades såtillvida att min låga, hoppets låga, inte slocknade utan fick en nytändning. År 2004 blev Daniel svensk medborgare.

Hustrun Marielle och sönerna, Noah och Leon, betyder allt för Daniel.

Hustrun Marielle och sönerna, Noah och Leon, betyder allt för Daniel.

Lever för barnen

Daniel har fått uppleva och känna så mycket hat.
– Jag har varit mycket arg. Arg på översittare. Arg på människor som skadar djur. På de som ger sig på de svaga. Arg på mobbare och så vidare. Men hatet har också fått mig att överleva. Därför att hatet gjorde att jag stängde av mina föräldrar redan i tidig ålder.
Daniel kunde ha valt en destruktiv bana i sitt liv, men han valde ett annat spår ganska tidigt i livet.
– Jag ville inte bli likadan. I Sverige kunde jag se skillnaderna mellan mina föräldrar och andras. Så redan i tidiga tonåren bestämde jag mig för att aldrig ta droger, aldrig vara otrogen, aldrig slåss och så vidare. Tyvärr hamnade jag ofta i slagsmål, fast jag startade aldrig dem själv och sökte alltid en fredlig väg ur det. Och jag lät inte det hat jag kände för mina föräldrar gå ut över någon annan.
Daniel pluggade så småningom på Handelshögskolan i Stockholm. Han blev aktiemäklare, men i dag arbetar han som redaktör för Good News Magazine.
– Vi förmedlar endast goda nyheter, ingen annan har gjort det på det sätt vi gör. Mitt kall i livet är att vara den bästa pappan och förebilden för mina söner. Att vara en god medmänniska. Vare sig magasinet överlever eller inte kommer jag att fortsätta vara den jag är och göra som jag gör.
Hur lever du ditt liv i dag?
– Jag är pappa till Noah och Leon, nio och tio år, och gift med Marielle. Mina söner är mitt liv. Min kärlek till dem är det viktigaste. Barnen betyder allt och därmed betyder familjen allt. Jag lever på ett sådant sätt att de varje dag kan känna sig älskade, sedda, trygga och fria.
Hur och när träffade du din fru?
– 1999 flyttade jag till Västerås från Göteborg. Marielle såg mig en dag på ett kafé. Hon utgick då ifrån att jag var singel. Vilket jag var efter ett förhållande på fyra år. Så via en gemensam vän bjöd hon mig på en fest tre månader senare. Jag var totalt ointresserad. Men efter massor med tjat från min vän gick jag dit. Första känslan från min sida var: ”Aldrig i livet!” Vi hade ingenting, absolut ingenting, gemensamt. Men livet ville annorlunda och vi har nu varit ett par i 17 år.
Hur är du som pappa?
– Mindre och mindre rädd ju äldre barnen blir. Och ju mer jag ser att jag inte för ett ögonblick har varit likadan som mina föräldrar börjar jag släppa på min rädsla. Jag har gjort allt tvärtom. Som pappa är jag närvarande. Alltid. Fysiskt och själsligt. Leon och Noah kommer först. Jag är deras sköld och svärd tills de en dag vill ta upp sina egna. De är mitt liv.
Är du lycklig i dag?
– Nej, lycka är totalt ointressant för mig. Jag strävar efter att vara snäll, att vara omtänksam, att vara givmild. Jag söker inte lycka och lycka är inte till för mig. Men ja, Marielle sa för inte så länge sedan att hon på 17 år inte sett mig lycklig. Men jag har haft lyckliga stunder. Många har nog svårt att förstå vad jag menar. Jag lever ett mycket vackert liv. Bejakar min sorg och min smärta, lika mycket som de underbara ögonblicken. Jag lever i nuet med alla nyanser. Men aldrig på bekostnad av någon annan.
 Vad har du för relation till dina föräldrar i dag?
– Min far tog livet av sig när jag var 17 år. Min mor har jag inte haft kontakt med sedan 2007.
Vad har du för framtidsdrömmar?
– Att se mina barn flyga så högt och långt bort de vill och kan. Att se dem komma hem och berätta om allt de ser och gör i livet. Att få fortsätta se lycka och kärlek i deras ögon. Och att en dag laga en bit hos mig som är trasig.

 

LÄS OCKSÅ

(65)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…