Annons
Annons

Annons

Pernilla August – om förälskelsen som aldrig dör

Pernilla August älskar att skådespela men ångrar inte att hon slutade på Dramaten. Sedan dess har hon stått både framför och bakom kameran. Den senaste filmen har hon fött fram och är ödmjuk inför resultatet.

pernilla-august

Pernilla August.

Av Agata Garpenlind Cronqvist
Foto: Peter Cohn
Ända sedan hon var 16 har hon skådespelat på allvar, Ingmar Bergmans favoritskådespelerska, Pernilla August. När han sa upp sig från Dramaten gjorde hon det också. Trots mångas synpunkter om att hon måste ha gått och blivit tokig.
Hon fortsatte i Bergmans fotspår, fast nu på egna ben, som regissör. Senaste filmen ”Den allvarsamma leken”, är en bitterljuv berättelse om kärleken som aldrig blev, men just därför lever för evigt i de älskandes hjärtan.

Du känner igen dig i den kärleken?
– Jag tror att vi alla har haft någon sådan liten förälskelse som man bär som en snuttefilt inom sig. Någon man träffade, ”tänk om det hade blivit vi”. Den icke genomlevda kärleken lever inne hos oss som ett minne, en fantasi. Så sorglig och så naiv, på något sätt. För den har ju inte så mycket med verkligheten att göra egentligen.
Själv är du singel nu, hur är det?
– Singel, singel, singel… Inte vet jag, jag har varit singel förr, det är väl bara att gilla läget, just nu ser livet ut så här. Fast singel är ett så tråkigt uttryck. För man är inte singel, ensam eller ensamstående. Jag har ju en massa vänner.
Du är själv skilsmässobarn.
– Ja… Separationer är väl alltid sorgliga. Det tar tid att läka.
Men du har alltid haft kontakt med din pappa Lo, trots att dina föräldrar skilde sig.
– Absolut. Min pappa var fotograf. Och ett sätt vi hade kontakt på var att han alltid tog jättemycket bilder av mig. Jag hittade kameran genom honom och det tror jag har betytt mycket för mig. Det har format mig mer än jag trott.
Och nu står du själv bakom kameran. I stället för framför. Hur är det?
– Ojojoj, det är enorm skillnad. ”Den allvarsamma leken” har tagit ett och ett halvt år i anspråk för mig, från ax till limpa. Och då har jag bara ägnat mig åt den, varit med i varenda liten process: från val av inspelningsplatser och scenografi till rollbesättning och klippning, tusen olika moment. Att regissera är som att gå in genom en dörr och sedan gå genom en lång tunnel, tills man kommer ut på andra sidan.
Låter hårt.
– Ja, nu på slutet kände man sig som ett utsketet plommon, som Bergman skulle ha sagt. Och jag är väldigt ödmjuk inför att vi faktiskt fick ihop filmen. För processen med just denna film har varit enormt hård från första början, en massa hinder hela tiden. Det var som att den skulle födas fram.
Om man jämför, hur är det att skådespela?
– En fröjd! Inget ansvar, mer än för sig själv. En ”walk in the parc”. Där handlar det bara om lust och jag vill aldrig sluta med det. Jag älskar att skådespela. Och sedan jag började regissera har det blivit ännu roligare. Jag känner mig avspänd på ett sätt som jag aldrig gjort förut.
Du hade bara en avlägsen släkting som var skådespelerska, annars ingen i den närmaste familjen. Men du drogs tidigt till teatern.
– Jag började med teater vid tio. Av en slump träffade jag Roy Andersson och var med i en av hans reklamfilmer vid 15. Den erfarenheten, det var som att skjuta upp knark i armvecket för mig. Efter det var det kört. Jag kom in på scenskolan när jag var 19.
Om du inte blivit skådespelerska, vad tror du då du hade jobbat med?
– Jag hade tankar om att bli terapeut, psykoanalytiker. Min farmor var barnpsykolog och jag har alltid varit otroligt intresserad av människors psyke. Varför vi gör som vi gör. Men jag var så dålig i skolan, hade dåliga betyg, så det hade tagit mig lång tid att ta mig dit. Jag tycker psykologi ligger väldigt nära skådespeleri. Mycket handlar om samma saker.
Att vara kvinna och åldras inom ditt yrke tycks svårt.
– Ja, alla åldras vi ju. Det är inte mycket att göra åt. Men det känns inte så sårbart för mig nu faktiskt eftersom jag inte är beroende av skådespeleriet. Nu är det bara en bonus, en lyx, att få göra då och då. Just nu är jag fortfarande så kär i att filma, det är så fruktansvärt roligt.
Men om Hollywood kallar igen?
– Fast det har de inte gjort, haha! Jag är här, om de vill!
När du är utomlands, brukar folk känna igen dig som Anakin Skywalkers mamma Shmi, som du spelat i två av Star Wars-filmerna och i tv-serien?
– Ja, det händer faktiskt. Mest autografjägare, Star Wars-fans. Jag tycker att det är kul. Kultigt.
Du beskrivs ofta som Ingmar Bergmans favoritskådespelerska. Och han var känd, eller ökänd, för sitt hetsiga temperament, kallades därför ofta för demonregissör. Men ni hade kemi…
– Ja, det hade vi. Vi klickade med varandra på något sätt. Kanske berodde det på att jag har någon blandning av formbarhet och en väldigt stark integritet och samtidigt en förmåga att hitta liv i det stängda på något sätt. Och han pekade ofta med hela armen och skapade otroligt strama ramar, för han visste exakt hur det skulle vara, hur han ville ha det. Jag kunde se alltihop som en utmaning och tycka att det var kul.
I somras besökte du hans hus på Fårö. För första gången.
– Nej, jag hade aldrig varit där förut. Det blev aldrig så. Och det var en sådan otroligt stor upplevelse. Och så gick man runt och så plötsligt såg jag en bild på mig och Lena Endre från ”Maria Stuart” och så en affisch från ”En vintersaga” med mig. Och jag blev så otroligt rörd och då kände jag: ”Herre Gud, Ingmar Bergman vad du har betytt mycket för mig!”
Du sa upp dig från Dramaten i samband med att han slutade, för ungefär tio år sedan.
– Det var en epok som tog slut, som jag varit väldigt mycket en del av. Jag kände att nu var det dags för något annat. Samtidigt kände jag att jag måste stänga en dörr för att en annan dörr skulle öppnas. Folk sa att det kunde väl räcka om jag tog tjänstledigt. Men för mig var det som att det aldrig skulle bli något nytt om jag bara stod och mesade. Så jag fattade beslutet.
Har du ångrat dig?
– Inte för en sekund! Det var då jag började regissera ”Svinalängorna”. Jag gick över i en helt ny yrkesroll.
Har du tagit efter hans chefsstil?
–  är ju den chef jag känt bäst och han har betytt oerhört mycket för mig. En dag kanske jag sätter mig ner och analyserar hur mycket han egentligen har betytt och ger ut en bok. Men jag är egentligen ingen sådan där driven chefsperson. Jag tycker till exempel det är jobbigt att prata inför många.
Blyg?
– Ja, det har jag varit. Inte lika mycket längre. Jag har ju jobbat på det. Det är ju inte så särskilt charmigt att vara blyg när man är äldre. Men ofta har jag inte tagit för mig så mycket som jag borde ha gjort, när jag varit utomlands på festivaler till exempel. Gått upp på hotellrummet i stället för att passa på och prata med Hollywoodagenter.
Beskriv dig själv med tre ord.
– Kul. Varm. Jordnära, kanske…
Har du någon oanad talang?
– Jag älskar att laga mat, är rätt bra på det. Men jag har ingen paradrätt, utan går mer efter färg och textur. Gillar att tömma kylskåpet: ”Hmmm, det här kan vara kul ihop!”
Just nu bor du i Köpenhamn.
– Jag älskar Köpenhamn. Och Skåne. Men även om huset säljs lämnar jag aldrig Skåne. Det är så märkligt, som att min kropp har lärt sig att här kan man koppla av, fylla på energi.
Och så är det Stockholm.
– Jag är ju alltid på väg därifrån. Det har jag varit hela mitt liv. Men jag kommer aldrig därifrån, haha!
Dina döttrar går i dina fotspår alla tre, kan man säga.
– Två går på scenskolan i Köpenhamn. Och en ska bli scenograf, i Stockholm. Det är roligt.
Och vad drömmer du mer om att göra yrkesmässigt?
– Kanske något på engelska. Allt som utmanar mig är spännande. Men jag kommer att vara försiktig med vilka val jag gör. De ska verkligen vara väl genomtänkta. Genomkända. Att jag vet att den här historien vill jag verkligen berätta. För man har inte så många år till på sig liksom.

Mia Pernilla August
Ålder: 58 år.
Familj: Tre utflugna döttrar: Alva, Agnes och Asta från äktenskapen med författaren Klas Östergren och regissören Bille August.
Yrke: Skådespelerska med många nomineringar och utmärkelser i kappsäcken.
Bor: Just nu mest i Köpenhamn, men basen finns i födelsestaden Stockholm och på skånegården nära Vitemölla på Österlen, som dock ligger ute till eventuell försäljning för 4,2 miljoner ”om jag hittar rätt köpare”.
Aktuell med: Den danska dramaserien ”Arvingarna” och filmen ”Den allvarsamma leken” efter författaren Hjalmar Söderbergs bok med samma namn, en gripande sekelskiftesberättelse med trassel och knutar.

Pernillas filmografi i kort urval:
1975 – Giliap
1982 – Fanny och Alexander
1986 – Ormens väg på hälleberget
1991 – Den goda viljan (TV-serie)
1996 – Enskilda samtal
1996 – Jerusalem
1998 – Glasblåsarns barn
1999 – Star Wars: Episod I – Det mörka hotet
1999 – Där regnbågen slutar
2001 – Sprängaren
2002 – Star Wars: Episod II – Klonerna anfaller
2003 – Om jag vänder mig om
2009 – Miss Kicki
2005 – Blindgångare (regidebut)
2010 – Svinalängorna (regi och manus)
2011 – Star Wars: The Clone Wars (tv-serie)
2014 – Gentlemen
2016 – Den allvarsamma leken (regi)

LÄS OCKSÅ

(33)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…