Josefine och Jonathan vet vad kärleken kan övervinna: "Vi var redo att bilda familj – då slog olyckan till …"

Liv och rörelse, det är två ord som beskriver hemmet hos familjen Schill Goding.

I vardagsrummet pågår en biltävling på vardagsrumsbordet. Elton, Elvin och Elanie kör ett tufft race medan lillebror Elliot leker med på sitt sätt, genom att jollra och sparka med fötterna från mammas famn.

Josefine älskar när barnen leker och vill att deras hem ska vara en plats där de känner att det är okej att ha roligt tillsammans.

– Jag har alltid velat ha en stor familj.

Men då, för snart åtta år sedan, trodde hon att hon aldrig skulle kunna få barn med Jonathan, konstaterar hon medan hon sätter sig ner i soffan.

Bredvid henne ligger en dagbok, som hon flitigt skrev i under den tuffa tiden efter olyckan.

– Det gör ont att läsa mina ord. Mycket av det som hänt har jag förträngt, och då är det bra att ha kvar dagboken för att kunna gå tillbaka, läsa och bearbeta, säger hon.

Jonathan och Josefine Schill har varit ett par i snart 14 år. De träffades när hon var 17 år och han 19 år. Josefine flyttade från Sundsvall ner till Linköping för att studera på frisörlinjen och de träffades via en bekant. Kärlek uppstod direkt.

– Jag kände tidigt i relationen att Jonathan är min själsfrände, säger hon.

När Josefine var klar med utbildningen flyttade de till Nyköping, där även Josefines föräldrar bosatt sig. Jonathan fick jobb som underhållsingenjör på ett företag och Josefine som frisör på en salong. De trivdes i stan och började planera för en framtid med barn. De köpte en tomt och husplanerna sattes i rullning.

Oroade sig över faror med sporten

Det året, 2014, köpte Jonathan en cross. Han hade alltid varit intresserad av bilar, motorsport och motocross, och körde cross på hobbynivå när han var yngre.

– Jag gillade det inte. Jag tyckte inte om att han började köra cross igen, jag kunde bara se farorna med sporten, berättar Josefine.

Men för Jonathan blev det en rolig hobby som han kunde utföra med sina vänner och arbetskompisar. Eftersom Josefine ofta jobbade lördagar i salongen var det en perfekt dag för honom att passa på att köra cross.

Det var just en lördag, den 2 augusti 2014, som Jonathan skulle åka iväg och köra cross på en bana ett par mil från bostaden. Den morgonen minns Josefine så väl att hon hade bestämt sig för att inte tjata på honom att köra försiktigt och att hon inte skulle säga att hon inte tyckte om att han åkte iväg.

– Jonathan tyckte inte om att jag gjorde det, och vi hamnade ibland i diskussioner om att jag oroade mig för mycket. Han åkte ofta i väg på helgerna och testade olika banor.

Olycksbådande känsla i kroppen

Men just denna lördag hade hon en konstig känsla i kroppen, som att någonting tråkigt skulle komma att hända.

– En annan sak som hände var att jag glömde att sminka mig den morgonen. Jag fick en känsla av att det var en anledning, för senare skulle det komma tårar.

– Det var jättekonstigt och jag stötte bort det, sa till mig själv att jag inbillade mig.

Men hon kunde inte släppa oron och provade att ringa sin sambo mellan varje kund. Hon fick inget svar. När hennes mobil ringde vid lunchtid och hon såg att det var Jonathans nummer, svarade hon med en irriterad röst.

– Det var min oro som övergick till frustration.

Se också: Eva var småbarnsmamma och höggravid – då dog hennes man i hjärtstopp

Efter reklamen: Eva var småbarnsmamma och höggravid – då dog hennes man i hjärtstopp

Det var inte hennes sambo som ringde, utan hans kompis. Han berättade att Jonathan varit med om en olycka. Josefine satte sig ner på golvet och sa bara ”nej, nej, nej”, och det enda hon kunde snappa upp var att Jonathan körts i väg med ambulans till Eskilstuna. Mer minns hon inte. Josefine ringde till sina föräldrar och bad sin mamma att köra henne till sjukhuset.

– Under hela den resan minns jag att mamma försökte lugna mig med att säga att det inte behöver vara något hemskt som hänt.

Hamnade i ett chocktillstånd

Men när de kom fram fick de ta emot beskedet att Jonathan var allvarligt skadad. Hans rygg och nacke var bruten, hans lungor var punkterade, nyckelbenen och alla även alla revben i kroppen var brutna. Till och med hans ena tumme var bruten. Läkarna förklarade att han aldrig mer skulle kunna gå, och att de måste transportera honom vidare till Karolinska för specialistvård.

– Jag minns inte mycket alls av vad läkaren berättade där och då, jag hamnade i något slags chocktillstånd och fick svårt att andas. Jag bad läkaren att ringa Jonathans föräldrar. Jag var så knäckt och hade inte klarat av att berätta det för dem.

Innan han skjutsades till Karolinska fick Josefine se honom en gång, och då insåg hon hur oviss framtiden var. Den Jonathan hon mötte var illa skadad. Det läkaren berättade var att han hade haft änglavakt.

– Jonathan hade brutit en kota i nacken som sitter näst högst upp och stabiliserar och sammankopplar resterande kotor i nacken. Hade frakturen flyttat på sig, någon centimeter, hade han varit död.

Låg nedsövd i två veckor

De kommande två veckorna bestod av en omfattande operation och en svår intensivvård. Nu behövde läkarna ta reda på hur Jonathans kropp och huvud skulle hantera skadorna. I två veckor var han nedsövd och Josefine fanns vid hans sida varje dag.

– Det jobbiga var att inte veta, och varje gång de försökte väcka Jonathan, men fick söva honom igen för att hans kropp inte klarade av det, var otroligt tufft att hantera.

Hur var då den här tiden för Jonathan? Vad tänkte han efter olyckan?

– Det tog ett tag för mig att förstå vad som hänt. I början var jag ovetande över allt, säger han.

Men så småningom började en målmedveten kamp började, där han tog en dag i taget, fast besluten att komma tillbaka till ett fungerande liv.

Hur har du hittat styrkan, och orken att vara positiv?

– Jag har alltid haft positiva tankar, även om det varit tuffa perioder i livet. Min drivkraft är att ha hitta ett mål att sträva mot och satsa på det 100 procent. Jag sätter upp tydliga mål för mig och tar mig dit.

Ville vara starka för varandra

Under fem månader var han hemifrån. Han var inlagd på tre olika sjukhus för behandling och därefter var det rehabträning, först på Linköpings Universitetssjukhus och sedan på Spinalis, en specialklinik i Stockholm för ryggmärgsskadade. Där fick han jobba med sin träning och att anpassa sig till ett nytt liv med rullstol. Josefine sjukskrev sig och var med Jonathan hela tiden. Det kändes naturligt att hjälpa och stötta sin sambo, men hon insåg efteråt att hon tryckte undan väldigt mycket av sina känslor.

– Jag ville vara stark för hans skull och inte visa att jag mådde dåligt. I dag vet jag att det var likadant för Jonathan. Han ville vara stark för mig, men ingen av oss sa något till den andre.

När de kom hem till sin lägenhet i december 2014, började ett nytt liv. De fick hjälp av hemtjänsten, men båda kände att det inte var någon bra lösning.

– Det kom ny personal hela tiden och allt blev rörigt och gav oss ingen trygghet. Vi bestämde oss för att jag skulle sköta om allt hemma och hjälpa Jonathan på egen hand.

Relationen ställdes på sin spets – flyttade isär

Men med tiden blev det för mycket att vara sambo och tillika hans sköterska. Relationen ställdes på sin spets. De flyttade faktiskt ifrån varandra ett tag. Josefine bodde i en lägenhet och Jonathan bodde kvar i deras gemensamma lägenhet.

Under sex månader jobbade de med sina känslor på varsitt håll. De bearbetade sina tankar och det som hänt. Ibland träffades de, och de märkte att kärleken dem emellan alltid fanns där.

– Det var bra för oss att ta den tiden isär, för vi accepterade den situation vi befann oss i, hann landa i allt som hänt och insåg hur mycket vi älskade varandra, säger Josefine.

I oktober 2015 flyttade Josefine in med Jonathan i deras nya hus, som hon hade sett till byggdes färdigt under tiden Jonathan var på sjukhus. Josefine berättar att snickarna var väldigt snälla och fixade så att huset blev mer handikappanpassat.

ick to add kicker

relationerZanna tävlar i sin rullstol: Det är ren magi – dansmagi!

– Utan deras hjälp vet jag inte hur det hade gått för oss, det var svårt att få hjälp från kommunen och vården med att handikappanpassa ett hem.

En efterlängtad dag med frieri

I november samma år friade Jonathan till Josefine.

– Jag blev så glad. Jag hade väntat i många år på att den dagen ska komma, och nu äntligen kunde vi fortsätta där vi var före olyckan. Vi började återigen att prata om att skaffa barn, berättar Josefine.

– Vi fick veta att hjälp finns att få, om man vill skaffa barn. Jag oroade mig inte över att inte kunna bli pappa, säger Jonathan.

Eftersom de inte visste om de kunde få barn på naturlig väg började de diskutera eventuella IVF-behandlingar, men köerna var långa och det kunde ta tid innan det blev aktuellt.

– Vi har alltid haft en väldigt intim relation, och det har hjälpt oss att hitta tillbaka till varandra på alla plan. Det, och att vi alltid har kunnat prata med varandra om precis allt. Vi bestämde oss att prova på egen hand under tiden vi stod i kö till IVF, säger Josefine.

Glädjebesked och nya trauman

Ett par månader senare kom glädjebeskedet, de hade klarat det på egen hand, Josefine var gravid.

– Det går inte att beskriva i ord hur lyckliga vi var, samtidigt var jag rädd att någonting skulle gå fel.

Men allt gick bra och Elton föddes i februari 2017, fyra månader efter bröllopet.

– Vi var så tacksamma och glada. Vi kunde inte förstå att det var på riktigt.

Eftersom Josefine ville ha en stor familj, bestämde de sig för att försöka igen snart efter att de fått sitt första barn, och inom loppet av fyra år föddes tre syskon till Elton. Det var på många sätt en dröm som blev sann, men de fick även uppleva ett missfall, en missed abortion.

– Det innebär att fostret var dött i magen, men min kropp hade inte stött ut fostret.

Josefine hade även en traumatisk förlossning med lillasyster Elanie, som var tvungen att födas med ett omedelbart kejsarsnitt redan i graviditetsveckan 25 plus en dag.

– Det önskar jag att vi hade sluppit, det var två tuffa trauman som satte sina spår. Men vi är glada över var vi befinner oss i dag, och jag tror att allt sammantaget har gjort oss starkare som familj.

Delar med sig om familjens vardag på Instagram

Josefine bestämde sig så småningom att öppet börja dela med sig av deras liv och tiden efter Jonathans olycka på sitt instagramkonto. Där delar hon bland annat med sig om familjens vardag, hur det är att hitta tillbaka till varandra och ett gemensamt liv, när ens partner blir plötsligt rullstolsburen. Kontot växte och många började söka sig till henne för att fråga om hjälp och råd.

hälsaSara krossades under en häst – överlevde och tog sig till toppen: "Vet idag vad som är viktigt"

– När olyckan skedde saknade jag enormt mycket att ha någon att prata med om hur man går vidare och hur man ska förhålla sig till varandra. Jag hade behövt någon att dela min rädsla och oro med. Någon som själv befinner sig i liknande situation. Mycket för att normalisera tillvaron. Bara för att Jonathan sitter i rullstol, betyder inte att vi inte kan leva ihop som en familj.

Josefine berättar att det tyvärr finns de som tror att hon har kontot för att få uppmärksamhet, men så är det inte förklarar hon.

– Det gör mig ledsen. Likadant när jag får mindre trevliga frågor eller påståenden, som oftast handlar om vårt sexliv. De kommentarerna tar jag bort direkt. Om frågorna kommer från personer som är i en liknande situation så förstår jag att man vill fråga, men vissa är bara nyfikna och där kan frågorna bli mer kränkande.

Att deras kärlek klarade sig och växte sig starkare tror Josefine beror på att hon och Jonatan träffades när de var unga. De har växt ihop och känner varandra så väl.

– Vi kompletterar och balanserar upp varandra, och vi vill samma saker, säger hon.

Jonathan, var du rädd för att Josefine skulle lämna dig?

– Nej, jag har inte haft såna tankar. Men, utan hennes närhet och stöd hade jag aldrig tagit mig ur rehabiliteringen så snabbt som jag gjorde.

Just nu drömmer familjen om att bygga ett nytt och större hus, som är anpassat för en stor familj.

– Det viktigaste är att vi har varandra, får leva ihop, vara friska och se våra barn växa upp och bli sina egna starka individer. Jag är tacksam för varje dag jag får med min älskade familj, säger Josefine.