Annons
Annons


Schlagerklassiker: Ann-Christine Bärnsten om livet efter "Ska vi plocka körsbär i min trädgård"

I Allas nummer 5 har vi ett reportage om Ann-Christine Bärnsten som tävlade i Melodifestivalen 1975. Hon berättar om varför just hon valdes att sjunga ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård”,  hur hon senare ägnade sig åt schlagermord istället – men också om den svåra sorgen efter sin stora kärlek. Läs hela reportaget här:

Ann-Christine Bärnsten saknar sin älskade Lasse Strömstedt

DET TOG TVÅ ÅR INNAN JAG BLEV NORMAL IGEN

Ann-Christine Bärnsten

De sista orden schlagersångerskan Ann-Christine Bärnsten hörde från sin livskamrat, kåkfararen och författaren, Lasse Strömstedt var: ”Godnatt. Vi ses i morgon.” Men han vaknade aldrig upp igen. Och hon kastades in i en chock av sorg.

AV PER-OLA OHLSSON

FOTO: KAI REHN, TT NYHETSBYRÅN, IBL

I nästan ett kvarts sekel var Ann-Christine Bärnsten och Lasse Strömstedt ett par. Trots en åldersskillnad på 22 år och helt olika bakgrund var de oskiljaktiga fram till att han dog av lungcancer.

Ann-Christine Bärnsten och Lasse Strömstedt

Ann-Christine Bärnsten och Lasse Strömstedt var ett par i många år.

Han var den tidigare knarkaren och brottslingen som debuterade som författare med ”Grundbulten” 1974. Hon var den skötsamma flickan som var med i moderat skolungdom och tävlade i Melodifestivalen 1975.

– Första gången jag såg en bok av Lasse fnös jag åt att en person som suttit i fängelse trodde att han kunde tjäna pengar som författare, säger hon och skrattar åt minnet.

Snabb förlovning

Men i mitten av 80-talet skedde det oväntade. En väninna till Ann-Christine som var tillsammans med trubaduren Finn Zetterholm ville att de skulle träffas och där mötte hon Lasse första gången. Därefter träffades de själva och gick på bio. Sedan gick allt snabbt.

– Vi blev tillsammans 1986 och efter bara en vecka förlovade vi oss. Året efter gifte vi oss för första gången. Vi var olika på många sätt, men det var ingen tvekan om att han var den stora kärleken i mitt liv, berättar Ann-Christine, 56, när vi träffar henne utanför Gränna dit hon flyttade med Lasse ett par år innan han dog.

Här bor hon kvar i det lilla rödmålade torpet från 1800-talet som hon och Lasse levde i den sista tiden tillsammans. En smal grusväg leder fram till torpet som ligger en bit från närmaste grannarna. Det enda som hörs är vindens sus i trädkronorna.

Här trivs hon med tystnaden, fridfullheten och grannarna som blivit hennes nära vänner och som har varit ett stort stöd för henne i sorgearbetet.

Den tidigare presidenthustrun Nancy Reagan hälsar Ann-Christine och Lasse.

Den tidigare presidenthustrun Nancy Reagan hälsar på Ann-Christine och Lasse.

– När Lasse dog blev allt svart. Jag gick som i ett töcken och var knappt nåbar. Då kom plötsligt grannar och människor som jag inte ens kände till min hjälp. Vårdcentralen i Gränna ställde upp med kurator och psykolog och hjälpte mig till och med i kontakten med begravningsbyån. Grannarna kom med mat till mig när jag mådde som sämst och inte orkade göra något själv.

Som en terapi

Trots allt stöd och hjälp tog det lång tid för Ann-Christine att återhämta sig från den akuta sorgen och saknaden efter livskamraten.

– Det tog mig två år att bli normal igen. Under ett och ett halv år gick jag en gång i veckan på sorgeterapi hos en psykolog på vårdcentralen. Efter ett tag kunde jag börja skriva igen och även det har fungerat som terapi.

Resultatet ser vi i bokhandeln senare i år – deckaren ”Vår man i Vatikanen” som är Ann-Christine Bärnstens andra bok. Den första ”Döden är en schlager” kom 2005 och utspelar sig som titeln antyder i schlagerfestivalsmiljö – en värld som hon själv är väl bekant med.

I Melodifestivalen 1975 tävlade Ann-Christine med "Ska vi plocka körsbär i min trädgård"

I Melodifestivalen 1975 tävlade Ann-Christine med ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård”

I knivskarp konkurrens med bland andra Lasse Berghagen, Björn Skifs, Ted Gärdestad och Svenne och Lotta deltog Ann-Christine i Melodifestivalen 1975 med ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård”.

– Jag var bara 17 år när jag upptäcktes av Little Gerhard i en studio i Stockholm 1974. Jag hade bakgrund från Adolf Fredriks musikskola, men hade aldrig stått ensam på en scen. I efterhand har jag förstått att han ville att hans låt, som har en sexuell underton, skulle sjungas av en oskuldsfull flicka.

– Före tävlingen var jag inte nervös, men när jag kom dit och såg alla kända artister och Abba som vunnit med ”Waterloo” året innan undrade jag vad jag gjorde där.

Lasse Berghagen vann med ”Jennie, Jennie!”. Ann-Christine kom på nionde plats.

– Klart jag var besviken. Jag tyckte jag skulle vinna, säger hon med ett smittande skratt.

Orkade inte skriva

Miljön till sin första deckare hämtade hon från just Melodifestivalen. I korthet handlar boken om utredningen av mordet på två schlagerartister i Stockholm. Snabbt inser polisen att de jagar en seriemördare och upplösningen kommer under Eurovision Song Contest i Globen inför miljontals tv-tittare.

När det gällde debuten som författare var partnern Lasse ett ovärderligt stöd. Han hade skrivit ett flertal böcker, både i eget namn och under pseudonymen Kenneth Ahl. Han hade även skrivit manus för tv och film och själv agerat i flera filmer.

– När jag skrivit de första tio raderna gick jag med dem till Lasse och frågade om han tyckte det kunde bli något.

– Ja, men kom igen när du skrivit tio sidor, svarade han.

När hon skrivit tio sidor gick hon till honom igen och frågade vad han tyckte.

– Jo, det kan bli något, svarade han. Men kom igen när du skrivit 100 sidor.

– Det blev stommen till ”Döden är en schlager”.

Deckaren "Döden är en schlager" kom 2005.

Deckaren ”Döden är en schlager” kom 2005.

Direkt efter debuten började hon arbeta på nästa bok som skulle heta ”Gröna villan”. Om man gör en sökning på nätet kan man tro att den gavs ut redan 2007.

– Förlaget la ut information om den innan den var skriven och det finns till och med en bild på omslaget, men jag orkade inte fortsätta skriva när Lasse blev sjuk, berättar Ann-Christine.

Gifte om sig

De första sjukdomstecknen hos Lasse upptäcktes 2006. Det började med smärta i ena foten som spred sig upp i ryggen. Han orkade inte jobba längre och paret bestämde sig för att sälja huset i Trångsund och flytta till torpet utanför Gränna.

– Att det blev just där var för att Lasse hade kontakter som tipsade om att vi kunde hyra ett torp där. Dessutom ville vi bo någonstans där vi kunde ha våra djur lösa. Vi hade två boxrar och två katter.

Lasses tillstånd försämrades snabbt. På ett och ett halvt år tappade han 30 kilo. Hösten 2008 fick han en envis svår hosta.

– Då kände vi inte till cancern, men eftersom Lasse var storrökare fanns misstankarna där. Till slut röt jag till och krävde att han skulle röntgas.

Dagen före julafton 2008 togs Lasse in på sjukhus och läkarna upptäckte att han hade vatten i ena lungan. Vid en efterföljande magnetröntgen av lungorna upptäcktes tumören.

– Den satt så illa till att det enda läkarna kunde göra var att ge Lasse cellgifter, men han var så nergången att han inte klarade av det. I maj 2009 avbröts behandlingen.

Våren 2009 gifte de om sig med varandra på sjukhuset. Sju år tidigare hade de efter 15 års äktenskap beslutat sig för skilsmässa.

– Vi tyckte att vi blev för mycket kompisar, men efter skilsmässan fortsatte vi bo ihop och sedan hittade vi tillbaka till varandra igen, berättar Ann-Christine.

Kronisk sjukdom

De sista veckorna vårdades Lasse hemma av Ann-Christine. De förstod båda att han skulle dö, men det var inget de pratade om.

– Det var en gåva för mig att få ta hand om Lasse den sista tiden. Vi pratade och skrattade mycket. Vi pratade om allt vi gjort tillsammans, om allt utom hans sjukdom.

Sista dagen var Lasse uppe och gick en runda. Tillsammans knåpade de ihop den veckans stryktipsrader. På kvällen fick han ont och Ann-Christine larmade i smyg vården, i smyg därför att han var rädd för att bli transporterad till sjukhus om de tillkallade hjälp och att han då inte skulle få dö hemma som han önskade. En sjuksköterska kom och gav honom smärtstillande sprutor. Den sista omkring midnatt.

Ann-Christine och Lasse vågade aldrig skaffa barn.

Ann-Christine och Lasse vågade aldrig skaffa barn.

– Efter det sa vi godnatt till varandra och han sa: ”Vi ses i morgon.” Och så gjorde vi en high five. Men på morgonen hade han gått in i terminaltillstånd. Han dog några timmar senare utan att ha återfått medvetandet.

Efter Lasses död har Ann-Christine ibland tyckt att det var tråkigt att de aldrig fick några barn tillsammans, men de vågade aldrig eftersom hon lider av den kroniska tarmsjukdomen morbus crohn som kräver livslång medicinering och som gör att hon inte orkar anstränga sig under längre perioder.

– I sorgen kunde jag känna saknad efter barn. Jag hade velat se Lasse i en annan person. Men våra djur var som våra barn för oss. Vi valde ett annat liv i stället.

Skrivandet på nya boken, som blev ”Vår man i Vatikanen” i stället för ”Gröna villan”, har fungerat som terapi för Ann-Christine när hon orkade ta upp det igen. De dagar då det varit som tyngst har hon bara orkat rätta korrekturfel, annars har hon skrivit lite varje dag. Det färdiga manuset är på över 500 sidor.

Sjunger gärna igen

Och det är ett tungt och svårt ämne hon tar upp. Hennes huvudpersoner från första boken, kriminalinspektörerna Martina de Gombri och Johan Ramel, utreder den här gången morden på medlemmar i ett internationellt pedofilnätverk som sprider sina tentakler ända in i katolska kyrkan och Vatikanen.

Liksom inför förra boken har Ann-Christine lagt ner mycket arbete på research.

– Lasse kallade mig ibland ”Lill-Jan”. Han tyckte jag var lika noggrann som Jan Guillou och sa till mig att man ska gestalta mer än berätta och informera.

Även om sexuellt utnyttjande av barn och katolska kyrkans försök att tysta ner pedofilskandaler är ett svårt ämne att ta upp i en deckare tycker hon att det är ett angeläget ämne att skriva om.

– Det känns viktigt för mig att skriva att pedofiler finns i alla samhällsklasser.

Ann-Christine kom på tionde plats.

Ann-Christine kom på tionde plats.

Det egna skrivandet är framtiden för Ann-Christine, men hon har inte helt släppt kontakten med Melodifestivalen. 2007 läste hon juryrösterna när tävlingen avgjordes i Globen och 2010 stod hon på scenen tillsammans med Lill-Babs, Svante Thuresson och Claes-Göran Hederström och framförde ett medley där ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” ingick.

Och hon utesluter inte att hon själv gör comeback på schlagerscenen.

– Om det bara är en bra fruktlåt så, säger hon och skrattar.

 

 

 

Se Ann-Christine sjunga ”Ska vi plocka körsbär” i Melodifestivalen 1975:

LÄS OCKSÅ

(0)
(1)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…