Annons
Annons


En läsare berättar: Mamma blundade när styvpappa misshandlade mig

Hanna längtade alltid till sin pappa där det var lugnt och tryggt. Inte som hos mamma där Pål slogs varje dag. Och mamma lät det ske...

Misshandel av barn.

Hanna var sex år första gången styvpappan Pål slog henne.

splash_hamtat_fran_tidningenNär Hannas mamma träffade en ny man rämnade tillvaron för familjen. Föräldrarna skilde sig och Hanna fick sitt boende i stan hos mamman och styvpappan Pål. Bara på helgerna träffade hon sin biologiska pappa i barndomshemmet på landet – det var så överenskommelsen mellan föräldrarna såg ut.

Annons

Hanna var sex år första gången Pål gav henne en örfil. Trots att Hanna i dag blivit 31 år är minnet av händelsen fortfarande kristallklart. Det inträffade i köket och bara en bit därifrån stod Hannas mamma.

– Jag var chockad av smällen och stod först alldeles stel och bara stirrade, för att strax därefter börja gallskrika. Tårna sprutade och jag väntade på att mamma skulle komma och ta mig i sin famn, trösta mig och skälla på Pål som varit så dum, säger Hanna som ringer för att berätta om sin mammas svek som hon aldrig kan glömma.

Men Hannas mamma kom inte för att ta sin dotter i famnen. När örfilen utdelats vände hon i stället bort blicken och låtsades inte ha sett.

Vid nästa tillfälle, när Pål skrek åt Hanna att hon var en ”värdelös unge” som skulle behöva ”ett rejält kok stryk” valde mamman att inte lyssna på det örat.

Pål fortsatte att kränka, misshandla och hota Hanna. Varje söndag grät flickan förtvivlat när hon hämtades hos sin pappa för att återvända till mamman och Pål.

– Jag ville stanna hos pappa på landet, bo hos honom för alltid för att slippa Pål, men både mamma och pappa sa att inte det gick. Jag var tvungen att åka tillbaka till stan för att gå i skolan på veckorna.

Som vuxen har Hanna insett att det hon utsattes för som barn är värre än vad hon då förstod.

– Jag teg och led, grät i min ensamhet och skakade inombords av rädsla. Men utåt sett visade jag inget och vågade inte berätta vad som hände i hemmet. Om inte ens mamma brydde sig om det, vem skulle då tycka att det var viktigt?

Hur upplevde du dina föräldrars skilsmässa när du var liten?

– Jag var fem år och i dag minns jag knappt hur det var att ha en mamma och pappa som bodde tillsammans. Men flytten från huset på landet till lägenheten i stan kommer jag mycket väl ihåg.

– Pål dök upp i mitt liv samtidigt som flytten. Han gav mig en röd cykel och tillverkade ett akvarium åt mig.

– Jag visste inte riktigt vem han var men tyckte att han verkade snäll. Att ge presenter till ett barn är ju ett säkert trick för att få deras acceptans.

Så du och Pål hade till en början en bra relation?

– Det var bara tillfälligt, och säkert också för att han ville vinna poäng hos min mamma. Han hade ett behov av att visa vilken fin man han var – just för att han inte var det.

– Ganska snabbt blev jag rädd för honom. Han var högljudd och aggressiv och skällde på både mig och mamma. Jag kände att han inte tyckte om mig och helst ville att jag skulle försvinna, vilket han också sa till mig.

– De första kontroverserna på den tiden uppstod vid matbordet. Pål tvingade mig att äta blodkorv, bruna bönor och kotletternas fettkanter – allt sådant som barn avskyr. ”Du går inte från bordet förrän du har ätit upp!” röt han. Protesterade jag skar han av alla kotletternas fettkanter och la dem på min tallrik.

Vad sa din mamma om hans uppförande mot dig?

– Inte mycket. ”Gör nu som Pål säger”, kunde hon uppmana mig. ”Det är bara för att du ska lära dig.” Antingen tog hon honom i försvar eller så teg hon.

– Jag lärde mig att det var lugnast att följa hans regler och vara tyst. I värsta fall ruskade han mig bara i armen då.

Vilket förhållande hade du till din mamma som barn?

– När jag var riktigt liten hade vi ett bra förhållande. Jag var enda barnet och fick all hennes uppmärksamhet. Men mamma förändrades när hon träffade Pål. Det kändes som om hon tog avstånd från mig. Det blev Pål och hon mot mig.

– Hon tog visserligen alltid hand om mig rent praktiskt – såg till att jag hade rena kläder, skjutsade mig till skolan och gav mig febernedsättande medicin när jag var sjuk – men hon blev ganska kall rent känslomässigt.

– Jag minns inte att hon någon gång efter att hon träffade Pål sa att hon älskade mig.

Var din relation till din pappa bättre?

– Ja, oerhört mycket bättre. Att åka till pappa var som att komma till en fristad där det fanns trygghet och värme. I pappas hus kände jag mig hemma. Där vågade jag slappna av, där fanns det inget farligt som kunde hända.

– Huset låg i närheten av en åker med betande kor, och genom en lucka i husets altandörr sprang katter in och ut. Som mest hade vi tolv katter i huset.

– Vi brukade bädda ner oss i soffan framför tv:n på fredagarna, pappa och jag, med täcken, filtar och alla katter. Det var den bästa stunden på hela veckan.

Vad brukade ni annars göra, du och din pappa?

– Pappa tog alltid med mig vart han än gick, och jag älskade att vara på upptäcktsfärd med honom. Vi åkte på bilturer, utforskade naturen, letade efter fornminnen och fikade med ostsmörgåsar och varm choklad.

– En vinter sågade han ut stora Kalle Anka-fötter till mig som jag spände med remmar över mina skor och plumsade runt med i snön. Det såg ut som fotspår av en dinosaurie. Vi skrämde grannfrun så att hon höll på att få hjärtslag. Som vi skrattade sedan alla tre!

Berättade du aldrig för din pappa hur du hade det inne i stan hos mamma?

– Nej, aldrig. Han visste inget, men han såg ju hur ledsen jag blev när mamma kom för att hämta mig på söndagarna.

– Jag tiggde och bad om att få stanna och tyckte att pappa kunde skjutsa mig till skolan på morgonen, men det slutade alltid med att jag satt gråtande i mammas bil. Jag visste ju vad som väntade senare på kvällen.

Vad var det som brukade hända då?

– Mamma skulle gå ut på dans och lämnade mig ensam i lägenheten med Pål. ”Snälla mamma, åk inte”, vädjade jag varje gång men hon lyssnade aldrig.

– Pål brukade dricka öl och titta på sport i vardagsrummet när hon hade gått. Jag tassade livrädd runt på tå för att inte störa honom, men han fick ändå alltid utbrott och slog mig.

– På natten låg jag vaken i min säng ända tills jag hörde att nyckeln sattes i ytterdörren och mamma kom hem igen. Först då vågade jag somna.

Hur utvecklades den här situationen när åren gick och du blev tonåring?

– Mamma och Pål fick så småningom ett eget barn, och jag fick en lillebror. För honom gällde inte alls samma regler som för mig. När Påls släkt kom på besök var min lillebror deras allt. Jag räknades inte, fanns inte.

– Men ju äldre jag blev desto mindre rädd var jag för Pål, och desto mer kunde jag hålla mig borta från lägenheten.

– Pål märkte att han förlorade makten över mig och införde utegångsförbud. Hans nya taktik blev att nonchalera, frysa ut och förminska mig. Mamma sa som vanligt ingenting.

Och hur behandlade Pål din mamma?

– Han var brysk och elak mot henne också, men det märkte jag först som tonåring. Då såg jag hur rädd hon var, hur hon backade undan från honom. Pål styrde hela familjen med hot och våld.

– När jag blev så stor att jag själv kunde välja var jag ville vara tillbringade jag allt fler dagar hos pappa. Sedan väntade jag ut tiden tills jag blev 18 år och kunde flytta hemifrån. Då skaffade jag mig en etta och blev äntligen fri från Pål.

Hade du någon att prata med då för att bearbeta dina upplevelser?

– Jag stod fortfarande väldigt nära min pappa och han stöttade mig i allt. Han hade under alla år sparat pengar till mig så att jag kunde studera på universitetet.

– Men nej, jag berättade aldrig sanningen för pappa. Jag ville inte göra honom orolig. Pappa blev sjuk medan jag gick min utbildning. När jag var 23 år dog han. Tyvärr.

Har du som vuxen någon gång konfronterat din mamma?

– Ja, efter att hon och Pål separerade för några år sedan. Då erkände hon att hon varit rädd för honom och att hon inte ställt upp för mig. Men vi pratade inte så mycket om det. Mamma fick en depression och flyttade tillbaka till sin barndomsstad.

– Den som jag har bäst kontakt med i dag är faktiskt min lillebror. Han är 21 år och har själv svårt att komma överens med Pål, så han är nog den som förstår mig bäst.

Vad tänker du om det som skedde då du var liten när du nu ser tillbaka?

– Jag tänker att min styvpappa svek när han misshandlade mig, och min mamma svek när hon lät det ske.

– Den enda som ställde upp var min pappa, men honom fick jag inte bo hos. Varför ska livet vara så hårt för ett litet barn?

Av Margaretha Malmgren

Här hittar du fler LÄSARBERÄTTELSER

 

ingar-litenVill du dela med dig av en berättelse ur ditt eget liv? Ring kostnadsfritt till Ingar Haellquist på tel: 0200-81 01 70 (tisdagar 16-19) eller mejla ingar.haellquist@allas.aller.se. Du får givetvis vara anonym.

Artikeln kan komma att publiceras i andra tidskrifter inom Aller media i Norden. Bilden är alltid arrangerad.

LÄS OCKSÅ

(162)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…