Annons
Annons

Annons

Surströmmingspremiär: Vi tittar på burken som om den vore en bomb….

I sommar har Allas reporter Marie och fotografen Lena tagit sig an olika utmaningar. I det här reportaget är uppdraget att äta surströmming. Ingen av dem har smakat surströmming förr, men som allätare ser de båda framemot upplevelsen. Tills burken öppnas…

Hela gänget samlat, fr v: Björn Dunlap, Johanna Ståhlgren, 9-årige Ludvig Hansson, Ninni Blom-Adapa, Richard Hansson, Melker Sandström, Allas reporter Marie Corneliusson och surströmmingsexpert Sol-Britt Sandström.

Hela gänget samlat, frv: Björn Dunlap, Johanna Ståhlgren, 9-årige Ludvig Hansson, Ninni Blom-Adapa, Richard Hansson, Melker Sandström, Allas reporter Marie Corneliusson och surströmmingsexpert Sol-Britt Sandström.

 AV MARIE CORNELIUSSON FOTO: LENA ÖRITSLAND

SurstrommingsburkJag har nog aldrig tänkt på surströmming, säger jag till Lena. Att jag skulle äta det eller att det skulle smaka hemskt.
– Felet är väl att du inte känner några norrlänningar, påpekar Lena.
– Gör jag väl. Gunilla och Rolf i Sundsvall till exempel.
– Sundsvall är väl inte Norrland, protesterar Lena som minsann känner Britta och Birgitta från Torneå.
Fast hon erkänner att hon heller aldrig ätit surströmming. Ingen av oss har några hemska barndomsminnen. Inte någon stygg mormor eller farmor som sa: ”Nu måste ni äta upp hela surströmmingen.”
Men nu ska vår surströmmingspremiär äntligen bli av!

Anordnar fest

Surströmmingsätande ska bli vår tredje och sista sommarutmaning.
– Men det känns egentligen inte som en riktig utmaning. Hur svårt kan det vara? säger jag.
– Nej, precis. Inte för någon som äter vad som helst, instämmer Lena.
Steg ett blir att gå till Ica Maxi och fråga efter surströmming. Det visar sig att det inte är någon lagervara. Man måste beställa.
– Diskriminering av norrlänningar, muttrar Lena.
Och jag inser att utmaningen kanske inte blir så enkel. Lena och jag kan inte bara dela en burk surströmming vid köksbordet. Vi behöver en surströmmingsexpert. Någon som kan hjälpa oss att ordna en surströmmingsfest – någon i Göteborg.
– Eller heter det kanske surströmmingsskiva? säger Lena som tycker att allt måste vara korrekt.
– Som kräftskiva?
Efter lite googlande hittar vi Sällskapet Norrland. De om några måste ju kunna det här.
– Det står om någon som heter Sol-Britt Sandström, säger jag till Lena.
Jag prövar att ringa Sol-Britt. Det visar sig att hon inte är en riktig norrlänning – bara halvnorrlänning – men hon har en man som är helnorrlänning och det är han som introducerat henne i surströmmingsätandets ädla konst.

Marie och Lena.

Marie och Lena.

Dukar utomhus

– Jag hjälper er gärna, säger Sol-Britt glatt.
Hon lovar att komma på vårt surströmmingsparty och ger oss en inköpslista: tunnbröd, gräddfil, lök, mandelpotatis, mjölk, öl, nubbe och så förstås surströmming.
– Köp hela fiskar. Filéer är ingen sport. Tänk på att bara använda engångstallrikar. Och vi måste sitta ute. En gång när vi lånade en lokal så tog det en hel vecka att få bort doften.
– Vi kan vara hos mig i stugan i Jörlanda, tycker jag.
– Nej, ryser Lena. Att gå på ditt utedass är säkert värre än att äta surströmming.
– Vi tar det hemma hos dig då, säger jag och fantiserar om hur hon blir utesluten ur bostadsrättsföreningen för förargelseväckande lukt.
Så blir det bestämt. Vi ska ha festen på Lenas gård. Vi handlar och förebereder och så anländer gästerna: Johanna Ståhlgren, Björn Dunlap, Richard och Ludvig Hansson, Ninni Blom-Adapa och så förstås Sol-Britt och hennes man Melker. Som genom ett under lyser solen.

Sol-Britt är en hängiven entusiast

Sol-Britt är en hängiven
entusiast

Medan vi pratar om väder och vind – ” vilken sommar” – står surströmmingsburken och jäser tillsammans med tillbehör. En grå katt stryker omkring, men vi behöver inte vara oroliga för tjuveri. Sol-Britt säger att surströmming inte är något för katter.
– Vår Tusse var aldrig ett dugg intresserad.

Burken stinker

surtrommingsfestSjälv blev Sol-Britt riktig surströmmingsfantast sommaren 1966. Det var då hon väntade sitt första barn Charlotte.
– Vi var bjudna till Melkers släktingar Göran och Gunnel och jag älskade det från första tuggan. Det blev en mani. Jag sa till Melker var och varannan dag: ”Kan vi inte äta surströmming?” Sedan fortsatte jag med surströmmingen medan jag ammade. Blöjorna stank.
Men ingen av döttrarna Charlotte, Johanna eller Linda ärvde hennes passion.
Richard är precis som Melker, en riktig norrlänning.
– Vi äter surströmming varje år i augusti.
Han minns barndomen med alla surströmmingskalas.
– Min morbror, som annars var ganska tystlåten, blev väldigt pratsam. Då trodde jag det berodde på strömmingen.
De två herrarna hjälps åt att öppna burken medan vi andra – jag menar Lena och jag – tittar ängsligt på, som om det vore en bomb som skulle explodera. Men det blir bara ett litet pys.
– Luktar det något? frågar jag Lena.
– Jag känner inget.
Och så plötsligt vänder vinden och den sällsamma – om man ska vara fin i kanten – doften slår emot oss.
– Har ni lagt undan smöret och brödet. Man får bara ha framme lite åt gången. Allt tar smak, varnar Richard.

Klassiska klämmor

Vi bänkar oss runt bordet. Fri placering.
– Skål och välkomna!
Sol-Britt hade sagt att vi kunde skoja till det med en klädnypa vid varje tallrik men efter att Lena provat alla klykor på stormarknaden och insett att hennes näsa var för stor slopade vi den detaljen.

Utanför Lenas bostad pågår festen för fullt.

Utanför Lenas bostad pågår festen för fullt.

– Klädnyporna var säkert större förr, säger vi överslätande.
Burken innehåller tolv strömmingar och vi är nio personer. Minst en var alltså. Men ska det räcka? Svenska mästaren i surströmmingsätande klämde tydligen i sig 48 surströmmingar förra året.
– Bara lugn, säger Sol-Britt.
Jag fiskar upp ett exemplar och Sol-Britt talar om hur man ska göra en klämma. Smör på tunnbrödet, ett fält med mandelpotatis, lök, gräddfil och så surströmmingen.
Hon visar hur man filear fisken. Jag tar ut ryggbenet med ett snitt, men min fisk är bara sladdrig. Den ser ut som en överkörd daggmask – fast större.
– Kan man äta skinnet? undrar Lena.
– Man kan äta allt, säger Melker på sin trygga norrländska.
– Men vi måste väl sjunga lite innan vi äter? tycker jag och tar upp sånghäftet som Sol-Britt haft med sig.
Melodin är ”Flickorna från Småland”. Alla klämmer i…

Knaprar i kanten

”När nätterna blir längre, och när kvällen är sval, då kommer det en högtid som är sommarens final. Det ligger nåt i luften, och vi vet nog vad det är. Det vattnas i munnen, när man tänker på sånt där…”
Björn, Lenas son som är kock, gör en jättesnygg klämma till arbetskamraten Johanna.
– Ni kanske skulle kunna servera detta på Amanda Boman, restaurangen där ni båda jobbar? föreslår jag.
Men både Björn och Johanna slår ifrån sig med händer och fötter.

Yngste deltagaren Ludvig är först ut.

Yngste deltagaren Ludvig
är först ut.

Ludvig, 9 år, får hjälp av pappa Richard med sin surströmming. Med god aptit tar Ludvig bett efter bett.
– Ska vi inte ta en sång till? föreslår jag.
– Bara för att du inte vågar äta, säger Lena som knaprat lite i kanten på sitt tunnbröd.
Men Melker stämmer gärna upp.
Denna gång är melodin ”Fjäril vingad”. ”Strömmingen sur, jo det skall smaka, nyss av doften vällust väckt…”
Ninni Blom-Adapa är född i Indien men har levt i flera länder, till exempel Karibien och Botswana.
– Det här får man vänja sig vid. Precis som med inlagd sill. När jag kom hit började jag lite försiktigt med senapssill och nu surströmming, berättar hon.

Snaps till hjälp

Johanna är inte säker på att man någonsin kan vänja sig. Hon rynkar på ögonbrynen trots Björns fina klämma.
Björns utlåtande blir:
– Inte så farligt, fast inte direkt gott…
– I Norge kallas sådant här för rakfisk, säger Lena som gärna vill malla sig över att hon har en norsk äkta man.

Johanna grimaserar.

Johanna grimaserar.

Sol-Britt och Melker har redan avverkat sin surströmmingsranson – en enda fisk.
– Kan vi ta en till?
– Ja, ät, säger Lena och jag i korus.
Själv har jag inte lyckats få i mig en bit.
– Nu tar vi en tugga samtidigt. En snaps innan och en efter, tjatar Lena.
– Okej. Ett, två, tre och snaps! Ett, två, tre och surströmmingsklämma! Och snabbt en snaps till! vrålar vi.
Jag känner hur magen vänder sig. Men det är bara att gå på det igen.
– Ett, två, tre och snaps! Ett, två, tre och surströmmingsklämma! Och så en snaps till!
– Det var väl gott? smilar Richard.

Björn får snabbt smak för fisken.

Björn får snabbt smak för
fisken.

– Hon har bara ätit tunnbröd, skvallrar Lena.
– Har jag väl inte, protesterar jag men när Lena hotar med att skicka in min surströmming till Statens provningsanstalt för att se om någon del fattas erkänner jag:
– Jag höll på att dö.
– Trams, säger Lena och slukar resten av sin surströmmingsklämma. Håll för näsan och stoppa in och sedan är det bara ”älg, svälj”.

Darrande för jag surströmmingen till munnen.
– Älg, svälj, kommenderar Lena.
Usch! Mina smaklökar och min mage protesterar. Men jag lyckas hålla kräkreflexerna i styr. Det här var det värsta…
– Skål för att Marie och jag klarade surströmmingsutmaningen! utropar Lena och höjer glaset.
– Felet var att den inte jäst tillräckligt länge, säger Melker. Den är mycket godare efter tre år.

Till slut vågar även Marie ta en liten tugga.

Till slut vågar även Marie ta en liten tugga.

Alla sorter smakar olika

Redan på Gustav Vasas tid åts det surströmming. Och det berodde inte på att det var vansinnigt gott, utan på att jäsning var det enda sättet att konservera fisk. I och för sig kunde fisk även torkas, men konservering genom jäsning var vanligare och känt sedan urminnes tider.
– Under långa perioder var det surströmming som gjorde att vi svenskar överlevde, säger Boo Dahlin på Surströmmingsakademien, som vill hylla surströmmingen och framhäva den som husmanskost.

Experten Boo Dahlin

Experten Boo Dahlin

I dag finns det cirka 10 salterier i Sverige. De ligger utefter Norrlandskusten från Tierp i söder till Kalix i norr. Ulvön är det klassiska surströmmingsfästet.
700 000 burkar säljs varje år. Tre stora salterier står för 80 procent av produktionen, men samtidigt börjar små salterier etablera sig på marknaden.
– Alla sorter smakar olika. Salthalt, temperatur och tid avgör, förklarar Boo.
Varje år försöker Surströmmingsakademien locka fler surströmmingsätare genom att bjuda på smakprov i olika butiker i Stockholm.
– Konsumtionen har stått still på samma nivå i flera år, säger Boo, men den största marknaden finns i Stockholmsområdet och så förstås norr om Dalälven.

5 tips till nybörjare!

* Köp filéer, de är oftast mildare i smaken.
* Öppna burken under rinnande vatten för att eliminera doften.
* Ät på klassiskt vis med potatis och lök, antingen på tallrik eller på hårt eller mjukt tunnbröd.
* Gör surströmmingen till en krydda genom att lägga messmör, ett tunt lager äpplemos, skivade tomater och gräddfil tillsammans med fisken i en tunnbrödsklämma.
* Prova att göra Janssons frestelse med surströmming i stället för med ansjovis.

Så konserveras fisken

Surströmming konserveras genom jäsning. Den rensade fisken saltas och får självjäsa i stora tunnor med lock. Det är de starka syrorna som bildas som gör att det luktar. Efterjäsningen sker i konservburken. Ju längre strömmingen får jäsa i burk, desto godare blir den enligt experterna. Minsta rekommenderade tid är tre veckor.

Visste du detta?

* Den traditionella surströmmingspremiären inträffar den tredje torsdagen i augusti.
* På 1890-talet började surströmming säljas i konservburkar av plåt. Först var Ulvö Gamla Salteri.
* Surströmmingsakademien instiftades 26 augusti 1999 i Ulvöhamn. Uppdraget är att främja, bibehålla och utveckla surströmmingskulturen.

 

LÄS OCKSÅ

(14)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…