Annons
Annons


Tjejsnack med Charlotte: Mitt liv som blå och öm

 

Tjejsnack i Allas

Tjejsnack-krönikör Charlotte Silfverberg

Dratta på ändan. Halka på bananskal. Falla pladask. Kul på film. Inte riktigt lika kul i verkligheten…

Jag har en medfödd talang att trilla omkull titt som tätt. Snavar jag inte över en trottoarkant eller glider på hala löv så trasslar jag in mig i mina egna fötter. Det har även hänt att jag fastnat i pyjamasbyxorna med en tå och fällts som en fura med ett brak i sovrumsgolvet.

Annons

Otur i oturen är att jag dessutom är lång och har rejäl fallhöjd till marken. Plus att jag har väldigt lätt att få blåmärken. Så jag har ofta en lätt smurfliknande blå hudton och är öm både här och där.

Men jag har åtminstone en olyckssyster, min lillasyster. Hon är exakt likadan. Så när jag höll bröllopstal till henne inledde jag självklart så här:

”Jag skulle vilja börja med att gratulera bruden – och mig själv. Vi klarade hela altargången utan att trilla och bryta benen av oss!”

Vårt gemensamma tvåvänsterfötter-dna hade sin höjdpunkt när vi nyligen var på konferens på samma ställe dagarna efter varandra – utan att veta om det innan, och i efterhand konstaterade att vi båda trillat i en trappa där… (Och nej, vi var inte på pickalurven!)

Utöver de fysiska blessyrerna så är det lite pinsamt att ramla omkull som vuxen. Det är ett av få tillfällen i mogen ålder då man helt tappar kontrollen och flaxar hjälplöst. Utan ens en mamma i närheten som kan blåsa och plåstra om.

Samtidigt finns det andra sätt att falla som kan vara värre. Att tappa fotfästet i tillvaron och bli omkullkastad och utslagen med en ömmande själ och krossat hjärta.

Att trilla över livets kant gör också ont. Men oavsett om man snubblar invärtes eller ute på stan så tycker jag att vi ska sluta skämmas. Och komma ihåg: alla kan trilla, men alla kan också resa sig – själv eller med lite hjälp från omvärlden.

Brukar du vara den som snubblar eller den som räcker ut en hand?

Hjälp oss skapa Tjejsnack!
Mejla och skriv om allt du känner för, föreslå ämnen, tyck till om krönikorna! Skicka gärna med foto! Införda bidrag honoreras. Mejl: charlotte.silfverberg@allas.aller.se och gunilla.hedenby@allas.aller.se. Brev: Allas, Tjejsnack, 205 35 Malmö.

LÄS OCKSÅ

(0)
(0)

Annons

  • Karin Ekberg

    Ramla det är jag haj på, sist var så illa att jag att spräckt bäcken o att det var en gamal skada som gått upp, så inomhus har jag inga mattor det är förbjudet, men min man har lagt nytt parkettgolv o då tycker att det går bra.Trevlig Helg.
    Mvh Karin i Tullinge.

  • Lotta

    Min dotter är precis som du. Hon var det enda barnet på dagis, förlåt: förskolan, som kunde ramla när hon stod still på golvet. Som mamma känns det inte så bra med alla blåmärken. Det positiva är att man blir luttrad. Det måste dina föräldrar också blivit? Som gången de ringde från dagis och berättade att hon ramlat och slagit i huvudet.
    – Blöder det, behöver det sys? frågade jag.
    Nej, det gjorde det inte.
    – Svimmade hon?
    Nej, inte det heller.
    – Nähä, varför ringer ni då? frågade den synnerligen luttrade mamman.
    Häpp 😉

  • Karin Ekberg: Usch, det lät otäckt, stackars dig som skadade dig så illa, hoppas det fungerar bättre utan mattor hemma. Själv har jag peppar, peppar sluppit några allvarligare skador när jag ramlat. Ha det gott och ta det försiktigt!

  • Lotta: Så måste det varit för mina föräldrar också, men håller tummarna att din dotter växer ifrån snubblandet. Även om jag är ett exempel på att inte göra det – sitter lite ironiskt här just nu med två ömma blå knän efter att ha ramlat över en tröskel i förra veckan… ungefär samtidigt som det här Tjejsnacket kom ut. Blev nästan mest arg över att mina ganska nya byxor gick sönder – knäna är jag ju rätt van vid att de ”går sönder”. Ha det gott!

  • Anna Eriksson

    Jag har två historier . Den ena var följande:
    Jag var tretton år (en ålder då det mesta kändes pinsamt) Jag hade varit ute o åkt längdskidor o stod med skidorna på en trätrall o pratade med min mamma. Trallen var isig o jag det räckte att jag rörde mig nån milimeter på ena benet så plötsligt ramlade jag handlöst o låg i en enda röra. Det pinsamma var att just då kom en klasskompis pappa o gick förbi!

  • Anna Eriksson

    Den andra historien utspelar sig på en pub. Jag var lite salongsberusad o satt på en hög barstol o talade med en kille som jag inte kände speciellt väl. Plötsligt börjar två killar vid sidan av mig att skojbråka o putta på varandra varav den ena ramlar rakt in i mig o barstolen välter. Jag ramlar i backen. Som tur var blev jag inte skadad. Det enda jag hade i huvudet var att jag måste upp igen fort!

  • Anna Eriksson: Tack för att du delade med dig av dina trilla-historier – då vet du också precis hur pinsamt det kan vara att dratta omkull på olika sätt, och i olika åldrar. Vilken tur att du verkade klara dig oskadd vid båda tillfällena! 🙂


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…