Annons
Annons


Trebarnsmamman Maria hann inte fly: Han högg mig besinningslöst med macheten

Något kändes fel och hon rös inombords när hon var på väg över parkeringsplatsen och fick syn på en främmande man som irrade runt bland bilarna. Precis när Maria kommit in i sin bil och trodde hon var säker kom det första hugget...

Blind på ena ögat och fula ärr över hela kroppen. De fysiska skadorna efter det brutala övergreppet var omfattande. Men den psykiska skadan är värre, menar Maria.

Blind på ena ögat och fula ärr över hela kroppen. De fysiska skadorna efter det brutala övergreppet var omfattande. Men den psykiska skadan är värre, menar Maria.

Den okände mannen angrep Maria med en machete

Jag väntade bara på det dödande hugget

AV MIKAEL SVENSSON
FOTO: MATS OLSSON

Maria rös till när hon mötte mannen på parkeringen, det var något skumt med honom. Några sekunder senare hoppade hon in i bilen, stängde dörren och vred om tändningsnyckeln för att köra hem.
I samma ögonblick öppnades bildörren och utanför stod samma person som hon nyss mött på parkeringen. Han tog fram en machete, satte sig på huk, drog med fingrarna över kniven och tittade med sitt stenansikte på Maria. Hon förstod vad som höll på att hända.
”Nej, nej”, skrek hon och svängde benen utanför bilen för att försöka fly därifrån.
Då kom de första huggen!

Kände inte smärtan

Det har gått mer än fyra år sedan Maria, 47, från Sundsvall utsattes för macheteattacken av en okänd man.
– Just bilden när han drar med handen över kniven har etsat sig fast. Jag glömmer aldrig uttrycket i hans ansikte.
Trebarnsmamman Maria hade både tur och otur.
– Turen var att jag överlevde och oturen var att jag befann mig på fel plats vid fel tillfälle, säger Maria som trots skadorna hon fick arbetar halvtid som lärare på komvux.
När Maria berättar om den hemska dagen som förändrade hennes liv gör hon det med stor detaljrikedom.
– Jag har väldigt klara minnen av vad som hände den 15 mars 2012. Klockan var nästan fyra på eftermiddagen, det hade börjat skymma och när jag lämnade skolan ringde jag min dotter och sa att jag var på väg hem och skulle skjutsa henne till konståkningsträningen.
Hon fortsatte mot parkeringen och sin bil. Maria noterade en man som verkade gå omkring planlöst bland bilarna.
– Jag trodde att han bestämde sig för att gå ner mot centrala stan när han tog höger längs en stig.
Hon genade mellan några träd bort mot sin bil och noterade då att mannen tog höger igen och gick efter henne. Hon hälsade när hon vänt sig om vid sin bil och han nickade tillbaka när han passerade förbi henne på parkeringen.
– Men något kändes fel och jag kände en rysning inombords.
När hon hoppade in i bilen för att köra hemåt till den väntande dottern tänkte hon att det inte var någon fara, hon hade bara inbillat sig.
Dessvärre hann hon aldrig starta bilen och köra iväg…
– När jag förstod vad som skulle hända och slängde benen utanför bilen för att fly började han hugga besinningslöst med kniven mot benen. Jag hade sådant adrenalinpåslag att jag inte kände smärtan, utan ville bara därifrån. Mannen högg av senor i benen, jag kände hur de gav vika och att jag aldrig skulle kunna springa därifrån.

Allvarliga skador

För att komma undan kniven kastade sig Maria bakåt på passagerarsidan. Mannen började då sticka mot ansiktet och övriga kroppen. Maria försökte skydda sig med armarna, men mot den machetebeväpnade mannen var hon underlägsen.
– Jag visste att jag aldrig skulle kunna ta mig ur bilen. Jag satt fast i en fälla och det var bara en fråga om när nästa stick skulle ta död på mig.
Genom vindrutan skymtade hon en bit bort kollegan Jannes knallgröna jacka.
– Då tog jag in luft och skrek med all min kraft!
Maria kom på att hon hade hunnit vrida om tändningsnyckeln innan hon blev angripen. Med högerarmen tryckte hon mot tutan på ratten när hon såg Janne närma sig bilen. I samma sekund kände hon sticken i ansiktet som punkterade ögat och träffade munnen så att blodet rann ner i magen. Men bilen tutade och Janne rusade mot hennes bil och skrek. Angriparen blev distraherad, slutade sticka och begav sig därifrån.
Janne hade samtidigt ringt polisen, som bad honom se vart mannen tog vägen så att de kunde ta upp jakten.
Maria låg chockad kvar och var rädd att angriparen skulle komma tillbaka. Efter några sekunder lyckades hon ta sig ur bilen och blev liggande på parkeringen. En person kom till hennes hjälp, liksom vaktmästaren på skolan. Hon fick låna en telefon och ringde dottern för att berätta att hon inte kunde köra henne till konståkningsträningen.
– Trots traumat jag varit med om lyckades jag behålla sinnesnärvaron, säger Maria.
Skadorna var så omfattande att hon skickades från sjukhuset i Sundsvall till sjukhuset i Uppsala för specialistvård. En läkare ringde hennes man och berättade vad som hänt.
Maria opererades hela natten. Vänster öga var illa skadat, tänder var avhuggna, hon hade sticksår i ansiktet, på halsen och övriga kroppen. Dessutom var senorna ovanför vristen avhuggna. På sjukhuset i Uppsala fick hon veta att polisen gripit mannen som överfallit henne.

Otäcka minnen

Hon fick stanna en och en halv vecka i Uppsala och lika länge på sjukhuset i Sundsvall. De fysiska skadorna var svåra, de psykiska ännu värre.
– När jag skulle skrivas ut vågade jag inte åka hem. Den här mannens ansikte och bilden när han drar med handen över kniven spelades upp för mig hela tiden. Även om han var gripen och inlåst kändes det som att han kunde dyka upp när som helst.
Maria berättar hur hon blev paranoid och på sjukhuset var rädd för alla okända som dök upp.
– Det räckte med att det kom en ny sjuksköterska som jag inte kände igen för att jag skulle få panik. Det var otroligt jobbigt att känna sig så rädd.
Läkarna gjorde allt för att rädda hennes vänsteröga, men det gick inte och synen försvann helt. Knivhuggen över benen innebar att hon fick tillbringa första tiden i rullstol innan senor var på plats igen.
Hon vågade knappt gå ut av rädsla för att mannen som angripit henne plötsligt skulle stå där igen. Detaljerna i hans ansikte satt tydligt i hennes inre.
– Samtidigt var jag också rädd att övriga familjen skulle råka ut för samma sak, och jag var väldigt beskyddande mot mina tre döttrar och ville inte att de skulle gå själva från och till skolbussen.
Allt som förknippades med det som hänt framkallade otäcka minnesbilder.
– Skulle jag åka bil kände jag obehag när jag stängt bildörren. Körde vi förbi platsen där det hänt, eller sjukhuset som ligger i närheten, fick jag otäcka rysningar. Jag tyckte heller inte om att handskas med knivar.
Hon gick hos psykolog i ett och ett halvt år, samtidigt som hon gick hos sjukgymnast för rehabilitering av de fysiska skadorna. Tack vare Marias idrottsbakgrund och hennes fysiska status klarade hon att återhämta sig ganska snabbt. Men hon var mer trött än tidigare, och känslig för både ljus och ljud på grund av det posttraumatiska stressyndrom hon drabbats av.

Inte lika aktiv

Mannen som angripit henne hade flytt i en bil som han kraschat. Sedan hade han kapat en minibuss, hotat en lärare med kniv och knivskurit en hund allvarligt innan polisen kunde gripa honom. Maria fasade för den väntande rättegången, där hon skulle vittna om det hon varit med om. Dessbättre satt hon och förövaren inte i samma rättssal, men att se mannen på videolänk var jobbigt nog.
– Det var skräckfyllt och kändes som om vi var i samma rum. När mitt målsägarbiträde frågade honom om jag hade något att frukta när han kom ut, lovade han att han absolut inte skulle göra mig illa igen. Men det kändes inte särskilt lugnande. Jag har blivit lovad att få veta när han släpps ut, vilket kommer att ske inom ett par år. Hur jag kommer att reagera då vet jag inte, men jag kommer säkert att vara på min vakt.
Maria berättar att den inre filmen med överfallet inte spelas upp lika ofta längre. Hon klarar bättre att röra sig ute i samhället, men i vissa situationer känner hon fortfarande rädsla.
– Går jag på en parkering känns det otäckt och i synnerhet när jag går från skolan och ut till parkeringen där det hände. Jag skannar också av människor jag möter och försöker bedöma om det är en potentiell angripare. Jag tror att de känslorna aldrig kommer att lämna mig helt.
Långdistanslöpning, som var hennes stora intresse, har hon fått sluta med eftersom skadorna gett henne artros i knäna. På sin höjd kan hon jogga lätt några kilometer.
– Tidigare sprang jag exempelvis Lidingöloppet, det kan jag aldrig göra mer. Däremot fungerar det bättre med längdskidåkning.
Livet har också förändrats på andra sätt.
– Jag är inte lika social längre och orkar inte bjuda hem vänner i samma utsträckning som tidigare. Jag orkar inte heller vara aktiv i föreningslivet som jag var tidigare.

Känner inget hat

Men det har också hänt positiva saker.
– Eftersom min dotter åker konståkning har jag börjat på konståkningsskola för vuxna, det är en ny utmaning. Konståkning är visserligen svårt med tanke på mina knän och synskadan, men går ändå ganska bra.
Känslorna mot mannen som gjorde henne illa är tudelade. Hon känner skräck, men inget direkt hat.
– Han har två små barn som inte får träffa sin pappa när han sitter inne och jag tycker synd om dem.
Själv hoppas hon att tiden ska läka ännu mer av de psykiska sår mannen orsakade henne.
– Jag tycker ändå att det har blivit bättre.

 

Dömdes till åtta års fängelse
Mannen som angrep Maria dömdes i tingsrätten till åtta års fängelse och förklarade angreppet med att han var upprörd på sin läkare och ville döda honom. När läkaren inte dök upp på parkeringen gav han sig av en slump på Maria med macheten han nyligen köpt.
I hovrätten ändrade han sin historia och uppgav att han gav sig på Maria för att bli dömd till rättspsykiatrisk vård. Försvaret ville då att han i stället för mordförsök skulle dömas för grov misshandel eller dråpförsök. Hovrätten trodde emellertid inte på mannens förklaring och fastslog domen åtta års fängelse för försök till mord, olaga hot och djurplågeri.

LÄS OCKSÅ

(44)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…