Annons
Annons

Annons

Vanessa: Vi är många som ångrar att vi bytte kön

man som blivit kvinna
I veckans Allas, nummer 52/1 har vi ett reportage om Vanessa Lopez, text och foto av Frida Funemyr. Modellen och föreläsaren Vanessa berättar om uppväxten, sin transsexualitet och hur hon ångrar könsbytet hon gjorde som 20-åring då hon opererades från man till kvinna.

I dag vet jag att jag inte hade behövt byta kön bara för att jag vill leva som en kvinna. Ens identitet sitter inte mellan benen, den sitter i hjärta och hjärna. Min könsidentitet är kvinna, men jag hade inte behövt operera mig. Det var såklart annorlunda att snoppen var borta, men det jag hade sett fram emot var inte ett nytt kön utan friheten och den kvinnliga könsidentiteten”, berättar Vanessa i artikeln.

Och här du extra material som inte fick plats i tidningen, fler frågor som Vanessa svarat på.

TIO FRÅGOR TILL VANESSA LOPEZ

Hur reagerade din omgivning på att du blivit transsexuell?

”Min mamma reagerade väldigt starkt till en början. Det var en chock för henne att jag hade påbörjat utredningen bakom hennes rygg. Hon kände en enorm maktlöshet. Men chocken lade sig ganska snabbt. I dag är det inte konstigt för henne. Det tog inte lång tid innan hon åter blev mitt stora trygga stöd. Mamma är än i dag den som står mig närmast. Det har varit mycket för mamma, men hon har alltid varit min feminina förebild och guide. Men jag tror egentligen inte att någon i min omgivning blev särskilt förvånad, jag har ju aldrig varit värsta macho-mannen precis.

Tror du det finns många därute som ångrar sina könsbyten, men som inte vågar berätta?

”Ja, det vet jag absolut att det gör. Operationen är oåterkallelig. Det är ett beslut man får leva med för alltid. Och jag tror att i de flesta fall är man för ung för att ta ett sådant beslut. Dessutom tycker jag att läkarna kan bli bättre på att förmedla budskapet att du kan faktiskt kan vara tjej med snopp. Man behöver inte göra denna brutala operation. Det förekommer så mycket komplikationer efter dessa operationer som folk inte pratar om. Jag har hört riktigt hemska historier.”

Så vad är den största skillnaden mellan att vara man respektive kvinna?

”Rent fysiologiskt så är männens sexuella drift så mycket starkare. Jag blev mer harmonisk och känslosam som kvinna. Jag kunde plötsligt bryta ihop för ingenting, kvinnorna får lov att uttrycka sig mer emotionellt. Män tystas ner. Det är inte lätt för feminina män att klara sig i vårt samhälle. Förr var kvinnor hedrade, de som gav liv. Men i dag lever många kvinnor i skam, i ett patriarkat.”

Vad handlar din kamp om i dag?

”Min kamp handlar om att informera människor om mångfalden som finns i mänskligheten och i vår natur. Allt är inte så svart-vitt, vi behöver mångfald.”

Vad är svårast för dig?

”Kärleksrelationer, utan tvekan. Att vara offentlig, pojkvänner vågar inte vara tillsammans med mig och det jag står för. Den jag ska bli kär i måste vara en väldigt öppen och världsvan människa. Kanske blir det lättare nu när folk känner till min bok, de vet vem jag är och vad jag gått igenom.”

Varför valde du att skriva en bok?

”Jag ville att alla skulle veta och att inte människor ska missuppfatta oss transsexuella.”

På omslaget är du iklädd en indianskrud, av vilken anledning?

”För att urbefolkningen i Amerika hade en helt annan syn på HBT-människor. De var heliga och vi fick till och med gifta oss. Vi var en tillgång för samhället, det är inte som idag när vi är förföljda. Jag önskar att samhället kunde se till historien och förhålla sig till ett annat vis till oss.”

Längtar du efter barn?

”Jo, jag skulle gärna vilja ha barn och har ju kommit till den åldern där tankar på att bilda familj kommer naturligt. Men det är en stor sorg för mig, jag kommer aldrig att få egna barn och inte heller få adoptera så som lagarna ser ut just nu.”

Hur ser du på framtiden?

”Jag skulle vilja utveckla mitt förlag och vill vara en röst för dem som inte har en röst. Dessutom vill jag vara ute och föreläsa mer regelbundet.”

År 2011 var du med i Big brother, hur var det?

”Där blev jag helt outad, jag var ju tvungen att berätta för hela gruppen och därefter var det inte lätt. De nya yngre generationerna är alltid hoppet för alla samhällen, då de är mer formbara och mer öppensinnade, speciellt nu i interneteran. Så jag trädde fram i ett forum som jag visste skulle nå ut till många unga: En dokusåpa där jag skulle vara instängd bland andra människor, övervakad av massor av tv-kameror.
Det var ett perfekt tillfälle för att plantera mitt budskap. Men efter att jag var med i tv har jag stött på fördomar – vilket jag räknade med. Det jag inte räknade med var den utfrysning jag skulle få.
Men så har det varit ända sedan jag var barn, jag har alltid känt mig utanför den stora gruppen. Jag fick där och då, precis som mamma lärde mig som litet barn, stå på mig och vara stark. Jag bryter ihop emellanåt och kanske har jag förträngt en del av de svåraste bitarna i min barndom. Men jag är rätt tålig och nu hoppas jag att jag att fler människor som är i samma situation som jag ska få känna sig fria och nöjda med dem de är. Inte med det kön de har utan vilka de är i själ och hjärta. Vi har rätten att definiera oss själva precis som vi väljer.”

LÄS OCKSÅ

(9)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…