Annons
Annons


En läsare berättar: Jag flydde från min man och förlorade mina barn…

Det gjorde ont att höra barnens gråt och se deras rädda ögon. Även Diana var rädd, men inte ens när polisen kom för att hämta hennes man vågade hon berätta sanningen om vem han egentligen var...

Vårdnad om barn.

Diana förlorade sina barn när hon flydde för sitt liv.

splash_hamtat_fran_tidningenHon tvingades fly sitt hem när hennes man försökte slå ihjäl henne. Sedan förlorade hon barnen till honom. Inte många kvinnor har upplevt det som Diana gått igenom.

I dag får hon träffa ett av sina fyra barn. De övriga tre har hon inte sett på tre år. De har hennes exman vårdnaden om.

Annons

– Ingen kan föreställa sig hur det känns att inte få vara med sina barn. Jag har fött dem, fostrat dem, levt för dem, kämpat för dem…

– Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker få kontakt med dem, det är familjeenheten som bestämmer. Och de har bestämt sig för att tro på min exman, säger Diana, 42, när hon ringer för att berätta om den förtvivlan och vanmakt hon känner över att samhället tagit parti för en kvinnomisshandlare.

Då Diana som 22-åring träffade Jonas studerade hon till förskollärare och var – paradoxalt nog – med och byggde upp en förskoleverksamhet med ett utpräglat jämställdhetstänk.

– Som ung tjej månade jag om alla ensamma pappor. Jag tyckte att kvinnans rätt till barnen var för stark och att mannens rätt var för svag, berättar Diana.

När Jonas kom in i hennes liv hade han precis avslutat ett förhållande och hade två små flickor på 2 och 4 år. Jonas beklagade sig över hur elak barnens mamma var som inte lät honom träffa sina flickor. ”Jag ska hjälpa dig”, sa Diana och involverade sig i Jonas umgängesprocess.

Dianas engagemang resulterade i att Jonas fick träffa sina flickor på helgerna, och som en extra bonus fick de Diana som styvmamma eftersom hon och Jonas nu blivit ett par. Men anledningen till varför flickornas mamma velat skydda sina barn från Jonas skulle Diana snart bli varse, när hon själv skaffade barn med honom.

Hur skulle du beskriva ditt och Jonas förhållande när ni precis hade träffats?

– Jag var i en roll där jag hjälpte och stöttade honom medan han kämpade mot sin förra sambo. Kampen skapade ett starkt band mellan oss och förhållandet var mycket intensivt. Efter bara ett halvår ville han att vi skulle gifta oss.

Vad kände du inför det?

– Jag rycktes med av hans glöd även om jag i efterhand kan se att ödet gjorde allt för att stoppa mig.

– På bröllopet glömde prästen mitt namn, bröllopstårtan förväxlades och vi fick en med mandel, som jag är svårt allergisk mot, och städfirman tog fel på datumet och dök aldrig upp. Jag fick själv städa hela festlokalen och bära tunga säckar med skräp – som om jag var en piga.

– När Jonas och jag strax efter bröllopet skulle skaffa barn fick jag fem missfall på rad. Någon försökte säga något till mig, men jag lyssnade inte.

Såg du några tendenser hos Jonas till att han kunde vara farlig?

– Inte mer än att han hade ett häftigt temperament, men det hade min pappa också haft och då hade min mamma bara gått undan. Så jag tog långa promenader när jag märkte att Jonas blev aggressiv, och så tänkte jag att jag säkert kunde ändra på honom.

Hur blev det sedan när ni fick barn?

– När vår förstfödde son var liten blev Jonas humörsvängningar värre. Allt han gjorde som blev fel skyllde han på andra. Sina utbrott skyllde han på sin förra sambo, sina skulder och betalningsanmärkningar anklagade han banken för och att han inte hade något bohag var hans föräldrars fel.

– Vi flyttade runt till olika städer eftersom Jonas hamnade i konflikt med de flesta människor och hittade fel på allt och alla. Jag förstod inte då att det var Jonas det var fel på.

Vilken sorts liv hade du med Jonas?

– Ett instängt liv. Jag fick tre barn i följd, tre pojkar, och sedan ytterligare ett, en flicka. Därutöver tog jag även hand om Jonas två barn sedan tidigare. Jag offrade allt för familjen.

– Jonas var manipulativ och dominant. Jag fick inte ens tillgång till våra kontokort. När jag någon gång satte mig vid skrivbordet för att arbeta hällde han vatten över min dator. Till detta kom alla hans aggressiva utbrott.

Kan du berätta hur han agerade då?

– Han skrek och svor, hotade och slogs. Han kunde slå ner tavlor från väggen och knuffa mig nerför trappan från ovanvåningen.

– Även barnen var han aggressiv mot. Han brukade sätta sig på dem för att de inte skulle kunna göra motstånd. Jag fick ofta låsa in mig med barnen i badrummet. På kvällarna hade jag ibland sex barn som låg och grät i sina sängar.

Försökte du aldrig be om hjälp eller lämna Jonas?

– Nej, tvärtom. Jag försökte dölja hur vi hade det. Jag ville inte ha misslyckats, speciellt inte eftersom jag tidigare hade försvarat Jonas. Jonas hade dessutom lyckats manipulera sig till en hög befattning på jobbet och var mycket omtyckt av mina föräldrar. Av dem fick jag inget stöd.

– Men min väninna såg hur jag hade det. ”Gå därifrån”, sa hon, men jag valde att stanna. Jag hade tidigare varit så stark, men åren med Jonas hade gjort mig svag.

Hur påverkades era barn av hans misshandel?

– Vår äldste son tog på sig en papparoll för sina yngre syskon. De övriga två sönerna blev väldigt utåtagerande och vår dotter var mest rädd.

– En natt när alla sov gick Jonas upp och raserade hela vår ovanvåning. Han kastade porslin, välte möbler och slet loss ett bord som var inkilat i väggen. När jag och barnen försökte lugna honom började han kasta möbler mot oss.

Var du aldrig rädd för ditt eller barnens liv?

– Jo, den gången var jag det. Jonas hade dessutom druckit en hel del. Jag sprang ner till köket och tog min mobil för att ringa efter hjälp. Då sprang Jonas efter mig och slet mobilen ur min hand och slängde den i diskvattnet.

– Vår äldste son, som då var 12 år, tog en annan telefon och ringde till polisen. Kort därefter kom fyra poliser som grep Jonas och förde honom till häktet.

Vilka tankar gick genom ditt huvud då?

– Jag skämdes och när poliserna höll förhör med mig tog jag Jonas i försvar. ”Allt är bra”, ljög jag för både poliserna och mig själv.

– Jonas släpptes och ville komma hem. ”Nej, snälla mamma, ta inte hit pappa igen”, vädjade barnen. Men jag vågade inte gå emot honom.

– Efter den händelsen var Jonas beredd att göra allt för att skada mig, även om det innebar att jag skulle mista livet.

Så du fortsatte att leva under dödshot tillsammans med dina fyra barn?

– Ja, och under tiden förändrades mina söner. Deras rädsla förvandlades till aggressivitet och de började härma sin pappas beteende. Efter ett tag vande jag mig vid att bli illa behandlad av både min man och mina söner.

– När jag en dag till slut tog upp frågan om skilsmässa med Jonas blev han ännu mer vansinnig. Stannar jag hos honom en natt till så stryper han mig, tänkte jag.

– Den kvällen var jag tvungen att fly – ensam. Det var mig han ville döda, inte barnen. Barnen stod nu mer på hans sida än på min.

Vart vände du dig då för att få hjälp?

– Till bekanta och till en kvinnojour, som var beredd att ge mig skyddat boende. Jag flyttade till ett rum där jag hade en lampa utan skärm och en madrass på golvet. Jag hade ingen mat och inga pengar, men jag levde.

– Så fort jag lämnat Jonas började han en kamp för att krossa mig. Han kontaktade familjeenheten och anmälde mig för allt det som han själv stod för: misshandel, vanvård av barn, alkoholism…

– Samtidigt spred han lögner om mig till både släkt och vänner. På kort tid hade han vänt alla emot mig, till och med mina egna föräldrar.

Vilken kontakt hade du med dina barn under den här tiden?

– Jag träffade de två yngsta på helgerna, de två äldsta ville inte veta av mig. När socialen inledde en utredning uppdagades det att vår dotter hellre ville bo hos mig. Hon var bara 7 år men den enda som vågade säga sanningen. De andra tre barnen var köpta av sin pappa.

– Samtidigt som vår dotter flyttade till mig förlorade jag kontakten med mina tre söner på 11, 13 och 15 år. Familjeenheten valde att tro på deras och Jonas lögner.

Hur lever du i dag?

– Jag bor i en lägenhet tillsammans med min dotter. Ekonomin är svår, eftersom Jonas la beslag på allt. Han tog pengarna, huset och bilen. Han tog till och med min släkt.

– I dag bor han med en ny kvinna och vår dotter är tvingad att åka dit varannan helg. Hon gråter så hon kräks varje gång.

Finns det någonting du ångrar när du ser tillbaka på ditt liv?

– Att jag inte gick tidigare. Då hade jag kunnat rädda mina barn, som jag i stället svek och fick emot mig.

– Men jag hade inget ordentligt stöd. Mina föräldrar ställde inte upp för mig. Ser vi varandra på stan i dag hoppar de in i bilen och kör. De vill hellre ha kontakt med Jonas.

– Men jag har min dotter. Henne ska jag kämpa för. Henne ska ingen ta ifrån mig.

Av Margaretha Malmgren

Här hittar du fler LÄSARBERÄTTELSER

 

ingar-litenVill du dela med dig av en berättelse ur ditt eget liv? Ring kostnadsfritt till Ingar Haellquist på tel: 0200-81 01 70 (tisdagar 16-19) eller mejla ingar.haellquist@allas.aller.se. Du får givetvis vara anonym.

Artikeln kan komma att publiceras i andra tidskrifter inom Aller media i Norden. Bilden är alltid arrangerad.

LÄS OCKSÅ

(36)
(0)

Annons

Annons

Annons


allasbutik

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…