Annons
Annons


Vinn Andreas Normans bok om tsunamin

norman

 I veckans nya Allas, nummer 51, har Agata Garpenlind Cronqvist skrivit ett stort reportage om tsunamin 2004 – vad som hände då och hur livet påverkats för dem som på olika sätt kom katastrofen nära för tio år sedan.

Annons

En av de intervjuade är Andreas Norman, före detta UD-anställd som skickades till Thailand några dagar efter tsunamin.

Nu har han skrivit boken ”9,3 på Richterskalan”– en ögonvittnesskildring ur en ung UD-tjänstemans perspektiv – det kaotiska arbetet, hanteringen av döda och mötet med överlevande. En uppgörelse med hopplös byråkrati och ett utforskande av misslyckandets mekanik och en helvetesskildring, där Norman inte väjer för det mest fruktansvärda. Tio år efter katastrofen skriver han nu om sin maktlöshet och sin vrede.

Läs mer om boken HÄR.

Vi har 5 ex av boken att tävla om, värde cirka 165:- per styck.

Tävlingen är avslutad, vinnarna presenteras inom kort HÄR.

Här kan du också läsa ett utdrag ur Andreas Normans bok:

3 januari

Utanför ingången till Chinese Temple möter jag en man, medelålders, solbränd. En svensk. Jag får syn på honom i vimlet och går fram. Min dotter, säger han. Min dotter ligger därinne. Jag är säker på det. Jag har varit här i över en vecka nu och jag har hittat min fru, men min dotter är fortfarande borta, jag är säker på att hon är därinne.

Han pekar. Hytter med fingret.

– Jag måste in där.

Jag försöker säga till honom att det pågår en identifiering av kroppar, och att den sköts av rättsläkare. Han lyssnar, eller jag vet inte, han stirrar på mig, jag är inte säker på vad de blå ögonen egentligen ser. Han gör hela tiden kraftiga inandningar genom näsan, som om han drar in snor. Men hon ligger därinne, säger han. Han var inne där för några dagar sedan och han är säker på att han såg henne då. Där. Han pekar på raden av lik ute i solen.

– Vad heter du?

– Sven.

Paniken ligger nära. En sugande känsla av att vara oerhört ensam griper tag i mig. Det är bara jag här. Det finns inget UD eller Räddningsverk, ingen organisation, bara jag, och jag vet inte vad jag ska svara mannen som förlorat sin fru och sin dotter, jag vet inte. Ingen av oss som arbetar i Krabi vet vad som gäller. Det ska komma fler kylcontainrar, sägs det. Oskar säger även att det inte längre är tillåtet att identifiera döda så som thailändarna gör, genom att titta på kropparna och leta efter kännetecken och tatueringar. Men ingen vet säkert, för ingen ringer från Phuket eller Bangkok, vi får inga riktlinjer, vi kan bara vänta, hoppas, och under tiden ligger rader av döda ute i den starka hettan och faller alltmer sönder för varje timme.

Jag ber mannen att inte gå in på området.

Han backar några steg. Blir stående.

– Åk till Phuket, det är mycket bättre. Där finns hjälp. Man kommer att identifiera din dotter här, men det kommer att ta tid. Du kan inte vänta här.

– Vad ska jag göra då?

Jag försöker låta lugn, som en myndighetsperson. Det är viktigt att inge förtroende. Jag minns inte vad jag säger till honom, jag antar att jag bara upprepar det jag nyss sagt. Han glor på mig. Jag står kvar. Till slut vänder han sig om och går iväg.

Några timmar senare får jag syn på honom igen, inne på området. Han står böjd över kropparna, lyfter på skynkena och tygstyckena ett efter ett.

– Jag vet att det är hon.

Han tittar bara upp som hastigast när jag kommer fram till honom, som om han hela tiden vetat att jag skulle komma. Han står vid huvudänden av liket och ser ner i dess ansikte. En ung kvinna, mörkblont hår går fortfa- rande att urskilja, annars har hennes hud förstörts såpass att kroppen verkar mumifierad, mörkbrun.

– Det är hon.

Att se hur en människa spricker. Hur något går sönder inuti. Det skrämmer mig så att jag blir alldeles stel. Han är illa däran, han darrar, rör sig rastlöst fram och tillbaka runt liket med små dansande steg, som om själva marken blivit smärtsam att sätta ner foten på. Stannar sedan upp, knäpp tyst.

 

LÄS OCKSÅ

(0)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…