Annons
Annons


Vilka är dina riktiga föräldrar?


Allas prao-elev Elin Månsson skriver om adoption

Allas prao-elev Elin Månsson skriver om adoption

I många skolor i Sverige får vi lära oss räkna ut begränsningsyta på ett blåbär men inte om adoption. Jag tycker att det borde vara elementärt för då kan fördomar brytas och folk kan få svar på frågor.

Annons

Jag heter Elin Månsson, jag är född i Kina och blev adopterad till en svensk familj när jag var tio månader gammal. Jag tycker att det lärs ut alldeles för lite om adoption i skolundervisningen, och jag ska dela med mig fakta och mina åsikter kring adoption.

Gilla Allas.se på Facebook

Jag har fått frågor i hela mitt liv om jag saknar mina ”riktiga föräldrar” och vad de heter. Då svarar jag: jag träffar mina riktiga föräldrar varje dag, så dem saknar jag inte speciellt mycket, och de heter Eva och Per-Erik. Då blir det förvånade, för det är ju inte det svaret de förväntar sig och vill ha, men jag svarar bara på deras frågor. Fast sen säger jag att jag tror att de menar mina biologiska föräldrar. Mina BIOLOGISKA föräldrar, varför är det egentligen så få som använder ordet biologiska? För att de inte vet skillnaden.

Många som är adopterade och dess familjer ser stor skillnad på ”riktiga” och ”biologiska” men inte lika många utanför familjerna ser någon skillnad. Det vore bra i fall fler vet vad det är för skillnad på orden och då skulle vi adopterade inte bli så irriterade i onödan. Om ni inte redan listat ut det så är mina biologiska föräldrar de som skapade mig, och mina riktiga är de som tar hand om mig och det är de som står att de är mina föräldrar på papper hos myndigheterna.

Om en kvinna väljer att adoptera framför provrörsbefruktning (in vitro fertilisering) så slipper man riskera både den blivande mammans och barnets hälsa. Många har adoption som andra eller tredjehandsalternativ, vilket inte är 100 % schysst mot barnen enligt mig. Barnet har kanske det bättre här i Sverige än vad de annars skulle haft. Men de var inte förstahandsval. Om det visade sig att min mamma hade försökt skaffa biologiska barn innan hon skaffade mig, skulle jag känt mig mindre värd. Det skulle vara som att jag blev kvar som sista val, som den där godisbiten som blir uppäten sist för ingen egentligen gillar den men man måste ändå ha socker. Nu vet jag att min mamma inte har försökt skaffa biologiska barn innan mig och min syster (som också är adopterad), hon fick en son långt tidigare än oss, men sen var det adoption som gällde.

Alla adopterade har olika åsikter och upplevelse, även om vi började våra liv nästan likadant. Detta är bara en del av mina egna åsikter och erfarenheter.

Stålmannen, Moses och jag - Adopterade berättar

Stålmannen, Moses och jag – Adopterade berättar


Se mer!
Dan och Lotta Höjer har skapat en fantastisk barnbok om adoption där barn har fått skicka in insändare och delat med sig om sina upplevelser. Det finns även med recept, dikter, krönikor m.m.


(434)
(0)



Annons

  • Mona

    Heja Elin! Jag heter Mona och är ”väntans-kompis” med din mamma. Så oerhört bra skrivet! Vi adoptivföräldrar blir också lite irriterade på alla (ibland dumma) frågor ibland. Inte för att jag har något emot att berätta men ibland har man inte tid fast man känner att man måste ta sig an frågan för att den visar på stor okunskap hos frågeställaren.

    Jag förstår din tanke kring dem som gör IVF eller liknade före de väljer att adoptera. Dock vill jag att du funderar lite mer kring de vägar som vi blivande föräldrar ställs inför. Själv har jag alltid tänkt tanken på att ett av mina barn skulle vara adopterat då jag är uppväxt under ”solidaritetens” guldålder på 70-talet. Däremot är kostnaden för en adoption tyvärr såpass hög att det är svårt att spara ihop de pengar som behövs, det är ändå en stor klumpsumma som vi ska lägga ut. Jag tror inte att vi föräldrar lägger någon större vikt vid hur barnen kommer till oss, det är mer praktiska och ekonomiska orsaker som gör vår väg till barn lite krokig. Man skulle faktiskt kunna vända på frågan: om jag är fertil men väljer att adoptera istället för att föda ett biologisk barn – förnekar jag då mina förfäder och deras gener? Ser jag ner på min släkt?

    Frågan om mina föräldrar uppskattar mig, älskar mig, tror jag att alla barn har någon gång i sitt liv. Det är livets filosofi i sitt nötskal och inte det är inte lätt att se objektivt på saker och ting, inte ens som vuxen. Karin Boye sa att ”det är vägen som är mödan värd” vilket man kan tolka på olika sätt men om vi drar paralleller till att växa upp så håller jag med. Det är inte alltid roligt och lätt att gå från barndom till vuxen men när man ser tillbaka märker man hur mycket man har lärt sig under uppväxten och livet. Kanske borde vi vuxna ändå lägga ner lite mer tid till våra ungdomar, adopterade som bio-födda och diskutera just livet och dess vindlande stigar.

    För oss slutade det ändå med tre adoptioner och nu har vi en kille från Colombia och två töser från Kina. Lyckan i våra liv! Jag hoppas att du fortsätter på din nu inslagna väg och fortsätter att informera och rapportera om adoption. Som jag ser det är ett mångkulturellt samhälle den enda vägen till sann förståelse för våra medmänniskor och det innefattar inte bara invandring som man ser på det till vardags. Lycka till i livet!

  • Elin Månsson

    Tack Mona för dina åsikter, jag förstår hur du tänker!

  • Anette

    Jag tycker att du förklarar skillnadernamycket bra , som vi adoptivfamiljer tycker är väldigt viktiga men många biofamiljer tyvärr inte förstår att vi reagerar över. Jag blir dock lite ledsen att du skriver att du skulle ha känt dig mindre värd om dina föräldrar försökt andra alternativ innan adoptionen. Som jag ser det är det en process min man och jag har gått igenom. Man måste mogna i sina barntankar eller vad jag ska kalla det. Vi har aldrig sett adoption som sista utvägen utan det var bara en av varianterna till att vi skulle bli en familj. Vi har provat ”naturliga metoder”, IVF och adoption. Eftersom det är extra viktigt att man vet att man är redo för att bilda adoptivfamilj så tror jag att det här är en process som ialla fall maken och jag behövde. Detta med tanke på hur man blev ”manglad” av myndigheterna för att de skulle se att man var redo och motiverad att ta steget till adoption. Vem som helst får ju ligga sig till ett barn 😉 men vi är ju ut- och invända och analyserade från topp till tå innan vi får klartecken, och så måste det nog vara. Vi anser verkligen inte att våra två flickor, som kom till oss 4 och 5 år gamla (systrar) är ett surrogat eller andrahandsalternativ. De är våra högt älskade flickor och jag kan inte tänka mig att jag skulle kunna känna mera för barnen om de vore biobarn. Som adoptivförälder blir man också extra känslig och lyhörd för hur barnen tycker och tänker när adoptionen kommer på tal. Vi pratar om ibland om det i familjen men våra flickor, som fyller 14 och 15 nu har aldrig uttryckt några större funderingar om att de är adopterade. Det kommer säkert en dag men inget än. Vi har besökt deras hemort och deras barnhem två gånger under årens lopp och till sommaren åker vi tillbaka igen. Vi vill att de ska ha en naturlig koppling till sitt födelseland och är glada att vi har möjligheten att göra dessa resor.


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…