Annons
Annons


Allasläsaren Veronica Norberg: Konsten blev vägen ut ur ångesten

Veronicas uppväxt var turbulent och hon fick ta ett stort ansvar för sina många syskon. Vägen ut ur ångesten gick via penslar och färg. Och nu ska hon etablera sig som konstnär!


veronica-norberg-konst

Av Gunilla Hedenby
Foto: Emelie Asplund

Beskriv dig själv med några få ord.
– Omtänksam, nostalgisk, kreativ.

När började du läsa Allas?
– Någon gång i tonåren.

Varför just Allas?
– Min farmor bodde hos oss när jag växte upp och hon köpte alltid tidningen. När hon var klar med den bråkade jag och min syster Sarah om vem som skulle läsa den först.

Annons

Vad gillar du bäst i tidningen?
– ”Direkt ur livet” är en favorit, sedan korsorden och pysselsidorna.

Gilla Allas.se på Facebook

Vad läser du först?
– Samma som ovan.

Något du saknar i tidningen?
– Nej, inget!

Du har nyligen brutit upp från ditt jobb på ett äldreboende för att börja på en konstskola. Vad fick dig att göra detta nya vägval?
– Jag upptäckte att jag har hela världen framför mig efter att länge ha gått i en dimma. Då insåg jag att jag har en massa vägar att välja mellan, och att det är ångesten som har begränsat mig.
Viljan att måla har alltid funnits där men det är först nu jag vågar ta steget. Tack vare att mina fina vänner och familj har stöttat mig, och att min arbetsgivare har varit positiv och hjälpt mig att få 
ihop det med schema.

Har du alltid arbetat inom vården?
– Nej, jag har även jobbat som lägerledare och inom barnomsorgen.

Har du målat hela ditt liv?
– Ja, min pappa målade i olja och han lärde mig massor. Han gav mig ett eget målarset och vi målade tillsammans, ofta djurmotiv eftersom vi båda älskade djur. Men liksom mig hade pappa dåligt självförtroende så han vågade aldrig satsa på konsten fullt ut.

Men det fanns andra professionella konstnärer i din släkt?
– Min mormor Barbro Ruigrok van der Waren var etablerad keramiker och målade även porträtt. Mormor lever fortfarande men är på grund av sin ålder inte aktiv konstnär längre.

Har du några tavlor kvar från din ungdomstid?
– Jag har en jag målade i 14–15-årsåldern. Den är full av kattavtryck eftersom vår katt gärna tassade omkring bland färger och tavlor!

Och det händer att du får tassar på tavlorna även nu?
– Ja, min katt Kimmy älskar att ”hjälpa till” när jag målar, så det blir tassavtryck både på tavlorna och på golven när han går omkring med färg på tassarna!

veronica-norberg-katt_4256

Varför fastnade du för målandet?
– Målandet ger mig glädje och energi och det fungerar ångestdämpande.

Men det blev ingen satsning på konsten efter skolan. Varför?
–Vi fick stora problem i familjen när jag gick i mellanstadiet. Mamma lämnade oss. Hon flyttade till USA med min ena bror och försvann i stort sett från oss. Pappa blev ensam med oss fem barn, och fick senare ett till, så då var vi sex. Det blev för mycket för honom.
Sedan mamma flyttade har vår relation i princip varit obefintlig. Även min relation med pappa tog stryk, men tack och lov har den blivit bättre.

Se fler av Veronicas tavlor på hennes hemsida!

Det måste ha varit en väldigt tuff tid för er alla?
– Ja, pappa klarade inte riktigt av att sköta sin stora familj på egen hand. Han flydde in i jobbet och vi hade i princip ingen relation. Vi blev en dysfunktionell familj. Flera av mina syskon fick drogproblem och hamnade i kriminalitet.
Var fanns du i allt detta?
– Jag kände mig utplånad. Gick omkring som i dimma. Och så kände jag stora krav på att vara den som fixade allt, finnas där för mina syskon och hålla ihop familjen.

veronica-norbergs-konst

Du kom in på en konstskola under den här tiden?
– Ja, en skola i Frankrike. Men jag kände inte att jag kunde lämna familjen, så jag tackade nej. Det har jag tänkt på och beklagat många gånger…

Hur tacklade du denna svåra situation?
– Jag utbildade mig till undersköterska för att åtmin stone ha ett jobb som gav 
inkomster och stabilitet. Det är jag tacksam för i dag, för mina underbara arbetskamrater har hjälpt mig så enormt mycket i alla kriser.
Och så tänkte jag att jag bara måste klara det. Men jag tappade helt fokus på vad jag själv ville. Det handlade bara om att jag och mina syskon skulle överleva.

Du var ju ofta rädd att dina missbrukande syskon faktiskt skulle dö?
– Precis, de riskerade ju att ta överdoser och de blev ofta hemlösa eftersom de inte 
klarade av att varken sköta jobb eller räkningar.

Så allt vilade på dig?
– Åtminstone var det så jag upplevde det. Jag var näst äldst av syskonen och tog väl på mig ett föräldraansvar för dem. Helt fel, men jag såg ingen annan utväg.

Hur lyckades du ta dig ur detta kaos?
– Vändpunkten kom när jag flyttade ihop med min ena syster för att hjälpa henne. Det slutade i total katastrof.

Mitt i kaoset fick du kontakt med en anhöriggrupp?
– Precis, och det var det bästa som kunde ha hänt mig. Mitt självförtroende var i botten, jag led av depression och ångest. Det var så skönt och befriande att få prata med andra som var i samma situation. Jag insåg att jag var medberoende och måste ta mig ur den rollen.

Vad gjorde du mer för att bli fri?
– Jag lämnade Båstad, där jag växt upp, och flyttade till Göteborg. Där tog jag upp målandet på allvar igen. Jag träffade också SolBritt Grek-J-son, konstnär och kulturprofil, och kontakten med henne betydde mycket för mig. SolBritt var också den som hjälpte mig vid min första vernissage.

Där insåg du också att du inte skulle hjälpa dina syskon ekonomiskt eller praktiskt längre?
– Ja, fast det tog ett tag. Mitt självförtroende hade blivit betydligt bättre, men jag hade fortfarande kravet på mig att jag skulle ta hand om mina syskon.
Men efter peppning av vänner, arbetskamrater och deltagarna i anhöriggruppen kom jag äntligen till insikt. Jag kunde inte rädda mina syskon. Tvärtom måste jag rädda mig själv om jag inte skulle dras med ner i träsket.
Då bestämde jag mig för att testa något helt nytt. Jag hade mått dåligt så länge, nu skulle jag testa hur det var att må bra!
Man kommer till en punkt där man har fått nog. Man kastar sig ut, nu får det bära eller brista!

Du fick även en bättre relation till din pappa?
– När allt lugnade ner sig fick vi mer tid och ork att vara nära varandra. Och när jag fick tillbaka pengar på skatten bjöd jag honom på en resa till Frankrike, bara vi två. Det blev så lyckat! Pappa och jag har ju konsten som vårt stora gemensamma intresse och nu har vi hittat tillbaka till det.

Och nu går du äntligen på konstskola?
– Ja, drömmen är uppfylld! Jag går nu på Gyllenkrokens konstskola. Det är en skola som är anpassad för människor som lidit av psykisk ohälsa. Något jag verkligen har gjort… Utbildningen är på ett år och jag går en kurs i silversmide utöver konstkurserna. Jag har kvar mitt jobb på äldreboendet men har gått ner i tjänst för att kunna få ihop det ekonomiskt och med konstskolan. Det är så otroligt roligt och spännande!

Hur är det med syskonen?
– Alla utom ett av dem har blivit betydligt bättre. Det går framåt. Och de lutar sig inte mot mig längre.

Hur målar du?
– Naivistisk konst, lite gåtfull och färgglad.

Var målar du?
– Mest på skolan, det är lite svårt att måla hemma eftersom Kimmy så gärna vill vara med!

Hur är dina första intryck av skolan?
– Bara positiva! Det finns tid även för återhämtning och reflektion. Och människorna som jobbar där är verkligen underbara. Det känns som att jag har kommit hem.

Hoppas du kunna satsa helt på konsten i framtiden?
– Absolut, det här är min stora dröm.

Ryktet säger att du planerar en utställning?
– Jag har haft några utställningar, har bland annat varit med på en julmarknad här i Göteborg och på Hobbyverkstaden i Göteborg hos Anna Norre, som är syster till konstnären Nina Norre. Framöver ska jag förhoppningsvis även ha en utställning i Haga.

Vad säger omgivningen om din satsning på konsten?
– Alla tycker att det var på tiden! Jag missade ju utbildningen i Frankrike, men nu äntligen är det min tid.

Allas vår Veronica

Ålder: 37 år.
Familj: Mamma, pappa, sex syskon, min gosiga katt Kimmy.
Yrke/utbildning: Undersköterska. 
Har under en tid varit lärling hos 
Berit Fribrock i Ängelholm, en mycket drivande och hängiven konstnär.
Bor: I Göteborg.
Det gillar jag att göra: Måla, förstås! Samt läsa allt från noveller till 
deckare, pyssla, rida och baka.
Mitt bästa tips när livet är tufft: Omge dig med människor som 
förstår din situation och position.
Mitt motto: Tro att du kan och du 
är halvvägs vid målet!
Det ser jag fram emot just nu: 
Att verkligen få satsa på min konst.

Vill du också vara med i vår Läsarporträttserie?

Skriv ett mejl till [email protected] och berätta lite om dig själv!

LÄS ALLA VÅRA LÄSARPORTRÄTT HÄR!

LÄS OCKSÅ


(21)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…