Annons
Annons


Anki: Jag spelade bort sex miljoner kronor

Anki trodde inte att hon som ”klok och högutbildad” kunde bli spelberoende. Men när hon drabbades av stress och hemska minnen dövade spelandet ångesten. Till slut började hon förskingra på jobbet...


Anki spelberoende

Text och foto: Frida Funemyr

Anki, 54, hade ett bra, välbetalt jobb som ekonom på ett företag som jobbade med landsbygdsutveckling inom EU. Endast en av hennes och makens fyra söner bodde kvar hemma i villan 
ett par mil utanför Katrineholm.
Allt såg på pappret väldigt bra ut, men så blev det allt stressigare inför boksluten på Ankis jobb och hon mådde väldigt dåligt.
Varför förstod hon inte riktigt, men plötsligt började barndomen komma ikapp henne, alla år av övergrepp som Ankis morfar utsatte henne för.
– Jag vet att incesten pågick från det att jag var 3 till 12 år, något som jag har mått dåligt över i hela mitt liv och inte 
vågat berätta för någon. Stressen på mitt dåvarande jobb utlöste posttraumatisk stress. Minnen, lukter och händelser kom till mig. Jag fick återblickar från övergreppen och bara grät.

Annons

Spelade i 20 timmar
För att dämpa ångesten började Anki att spela på nätkasino.
– När jag spelade blev jag helt tom. Spelandet skingrade mina tankar. Klart att jag kände till speldjävulen, men jag trodde väl aldrig att jag skulle fastna i ett beroende. Jag är ju klok och högutbildad, utbrister Anki.
– Jag kunde spela 20 timmar om dygnet och pengarna gick åt i en rasande fart, menar Anki som spelade bort en hel lön.
– Jag visste inte hur jag skulle lösa hyran och provade att ”låna” pengar av min arbetsgivare.
Första beloppet som Anki förskingrade var på 18 000 kronor, men det var bara 
början …
– Att spela var inget medvetet val, hjärnan krävde att jag skulle spela och det blev en tvångsmässig handling. Den där tiden är dimmig för mig. Jag kunde sätta mig vid datorn och vips hade det gått fem timmar. Mitt spelande var bara toppen på isberget. Den största konsekvensen var utåt, men inåt har ingen sett hur jag mår med all ångest i min själ och min depression.
Anki spelade med pengar från jobbet och ingen upptäckte något, det var ju hon som skötte ekonomin. Och hemma märkte familjen inget heller. Hon klistrade på ett leende och de var ju vana vid att se Anki spela dataspel …

Angav sig själv
– Under hela mitt liv har jag visat upp ett glatt yttre. Är man glad och sprallig, då frågar ingen hur man mår. Det var så jag dolde övergreppen, ingen visste vad som försiggick med mig som barn och ingen förstod något nu heller. Men inuti höll jag på att gå sönder. Jag skämdes så mycket över vad jag sysslade med. Men så fort jag fick ångest över något spelade jag. För en stund kände jag tomhet, men därefter blev ångesten ännu värre. Det blev en ond spiral.
Anki hade spelat bort pengar från hösten 2009 till våren 2012 och det var först då som hennes revisor upptäckte att hon tagit pengar.
– Jag förstod ju hela tiden att snart skulle jag ertappas och jag hade funderat på utvägen att ta mitt liv. Jag kräktes varje dag, sov inte och kunde inte alls hantera min ångest. Allt brakade till slut samman och jag låg bara hemma och grät i fosterställning. Därför blev det nästan en lättnad för mig den dag jag äntligen blev påkommen.
Anki erkände sitt brott för chefen på en gång och gick självmant till polisen och angav sig.
– Jag anmälde mig för förskingring, men hade då ingen aning om hur mycket pengar jag hade spelat bort.

Hjärnsjukdom
Anki berättade därefter för sina anhöriga.
– Man har en moralisk kompass inom sig, men när beroendet sätter till tummar man på sin egen moral vilket gör jätteont. Man urholkar sig själv och känner sig så usel. Vad många inte förstår är att det är en hjärnsjukdom, det är andra makter som styr. Man kan inte bara säga ”Ryck upp dig och ta dig i kragen”. Familjen blev svårt chockad över sanningen – och ingen hade märkt vad som hade pågått.
– För dem kom det som en blixt från klar himmel. De blev väldigt arga och tappade tillliten, vilket jag självklart förstår. Det är klart att det jag gjorde var konstigt. Jag kände mig då och känner mig än i dag som världens sämsta mamma. Jag skämdes mycket och mådde otroligt dåligt psykiskt.
Anki blev självmordsbenägen och fick flytta hem till sina föräldrar ett tag. Sedan kom polisen och hämtade henne till förhör.
– Tårarna bara rann. Jag blev då arresterad och bröt ihop totalt där jag i två dygn låg under papperslakan. Därefter skjutsades jag tillbaka till föräldrarna och sedan fick jag komma hem i väntan på åtal.
– Ångesten och skulden var så stor. Det enda jag hade behövt mitt i allt var en kram, kärlek. Men ingen var beredd att ge mig det efter vad jag gjort. För min man var det som om jag hade varit otrogen. Vi bodde 
ju i ett litet samhälle och alla pratade. Jag fick ångestdämpande medicin som till viss del hjälpte, men jag fick återfall och började spela på nytt. Den här gången tog jag lån i min mans namn. Han kom på mig och slängde ut mig, säger Anki.

Försökte ta sitt liv
Hon flydde till en byggnad i området där hon gömde sig från allt och alla. Hon låg under en presenning och hittade tegelflisor som hon skar sig med. Vagt hörde hon hur polisen och deras hundar genomsökte byggnaden, men de hittade henne inte.
– Det var höst och jag hade endast en t-shirt. Jag frös så det gjorde ont i kroppen. Till slut vågade jag mig hem till min man igen.
Anki försökte ta sitt liv och blev inlagd på psyket. Hon gick sedan regelbundet till en psykolog. Det gör hon än i dag.
Hemska rubriker
Den 8 oktober 2013 dömdes Anki till fängelse.
– Jag fick läsa om domen i tidningen och det var först då som det gick upp för mig att jag hade begått en kriminell handling. Jag fick två års fängelse. Tidningsrubrikerna var hemska, jag framställdes som ”miljonsvindlerskan”.
Anki berättar att hon som människa är positiv i sin grundsyn och på något sätt kände hon att hon nu skulle göra det bästa av situationen.
– Att vara i fängelse är ju inget man dör av och jag hamnade ju på en öppen anstalt, Ljustadalens anstalt i Sundsvall. När jag kom dit skämtade jag och sa ”Är det här man checkar in?”.
Tiden i fängelse blev lärorik för Anki och ångesten fick hon ur sig genom att sticka och virka.
– Jag stickade 134 mössor, utbrister hon och beskriver vidare tiden som ”himmel och helvete”.
– Himmel för att man kommer de andra som satt inne väldigt nära, vilket man har behov av i en sådan här utsatt situation. Helvete för att jag blev hatad och mobbad av framför allt två av de andra. Man kan väl säga att det var en väldigt brokig skara kvinnor, säger Anki.
Hon menar också att tiden i fängelset förändrade henne som person.
– Jag har blivit tuffare, men samtidigt tryggare. Jag är inte längre en ja-sägare utan vågar säga nej och har fått mer skinn på näsan. Jag har alltid haft ett stort bekräftelsebehov, men kan i dag acceptera att man inte kan tycka om alla.

Tacksam ändå
Trots en livslång skuld, en fängelsedom samt skadade – och delvis reparerade – relationer, så är hon tacksam för att hon fick ett straff.
Men när Anki kom ut ur fängelset hade hon ingenstans att ta vägen. Hon var hemlös och under tiden i fängelset hade maken begärt skilsmässa. Dessutom hade hon en skuld på 6,5 miljoner kronor hos Kronofogden.
– Det har tagit tid att anpassa mig, jag har ju inte haft ett jobb på fem år till exempel.
Efter fängelsetiden gick Anki i terapi och kbt, kognitiv beteendeterapi.
– Det är viktigt att stå för vad man har gjort, men det är också viktigt för mig att förklara att jag har mått dåligt, att det är något som lett till mitt spelande. Jag har blivit kallad för elak och dum i huvudet på grund av spelberoendet. Men jag kan knappt förklara drivet till att spela, det är så starkt att jag inte önskar någon det.

Hur ser ditt liv ut i dag?
– I dag bor jag ensam i en lägenhet. Jag faller ofta ner i gropar då jag inte känner livsglädje. Men jag försöker ha diskussioner med mig själv och jag tror på kärlek, förlåtelse och att ge varandra en andra chans. Jag tänker att även bra människor kan begå misstag. Jag älskar min exman. Han är mitt livs kärlek och den som får mig att gå upp varje morgon.

Är du frisk nu?
– Nej, man blir aldrig frisk från en beroendesjukdom. Jag har fått ett par återfall, men har slutat att slå på mig själv. I dag har jag läst på om min diagnos och förstått att 50 procent av personer som är beroende på olika sätt har posttraumatisk stress i grunden. Jag vet att många skäms och känner skuld, så även jag. Men vi måste våga prata om beroendesjukdomar på precis samma sätt som vi pratar om demens och andra sjukdomar. Vi är så upplysta när det gäller narkotika och alkohol, det måste vi också bli när det gäller spelberoende. Det är verkligen ingen påhittad sjukdom.

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Nu är det tänkt att jag ska börja arbetsträna, med vad vet jag inte riktigt, men jag skulle gärna vilja bli stödperson för någon som kämpar mot beroende.

Är du spelberoende eller i riskzonen?

● Berätta för en anhörig, även om det är otroligt svårt.

● Ta kontakt med spelberoendeföreningar, de finns i hela landet.
● Ta reda på fakta om din sjukdom, och hitta på så sätt lindring.

Ta hjälp av 
spelberoende.se 

Där kan du sedan söka dig vidare till föreningar och stödgrupper.

LÄS OCKSÅ


(12)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…