Annons
Annons


En läsare berättar: Vår sons blyghet var något helt annat…

Vi var oroliga för Ola. Han hade svårt att få vänner och föredrog att vara för sig själv. Vi trodde att han var blyg och det dröjde många år innan vi förstod.


 

son blyg

Jag och Martin fick två pojkar. Ola är vårt äldsta barn. Redan som liten drog han sig undan och lekte för sig själv. Det var inget som gjorde oss oroliga. Barn är ju olika. Ola var två år när vi fick Hampus. Och de var verkligen olika! Ola försvann in i sin egen lilla värld och var ofta ointresserad av andra när vi hade besök. Han brukade hålla sig inne på sitt rum, uppslukad av klossar, pussel eller vad han nu var engagerad i.

Annons
Gilla Allas.se på Facebook

Han gick helhjärtat in för det han höll på med, blind och döv för allt annat. Hampus däremot klängde på alla och var otroligt social. När vi hade gäster fick de Hampus i knät till kaffet. Han ville ha mycket uppmärksamhet och var inte alls road av att leka på egen hand.

Ola var ett enkelt barn. Ibland önskade jag att Hampus hade varit lite mer lik honom. Det var svårt att få något gjort när jag var ensam hemma med barnen. Hampus krävde mycket. Det där mattades med tiden.

Hampus blev mer självständig, medan vi började oroa oss för Ola. Han hade svårt att få kompisar och lärarna brukade lite försiktigt ta upp det på utvecklingssamtalen, att Ola höll sig för sig själv och inte var så delaktig i gemenskapen. Ola själv verkade dock inte lida av det här. Han var fascinerad av det mesta som hade med teknik att göra, och så länge han fick ägna sig åt sådant så brydde han sig inte om så mycket annat.

Vi kanske inte ska göra något problem av det här om inte Ola lider av det, sa Martin.
Så vi avvaktade och försökte uppmuntra, utan att vara pushiga. Det var lite svårt med barnkalasen. Vilka skulle vi bjuda? Ola hade ju inga bästa kompisar. Så vi gjorde det bästa av det, lånade någon större lokal och bjöd hela klassen. Det brukade funka bra även om Ola ofta hamnade i något hörn, pysslande för sig själv…

Ola växte aldrig ifrån det där. Det var inte bara en fas, som vi trodde och hoppades på. Tvärtom blev han bara mer och mer inbunden. Han var manisk när det gällde sina intressen, och den tekniska linjen på gymnasiet passade honom perfekt. I alla fall så länge det inte krävdes grupparbeten eller att prata inför klassen, sådant avskydde han. Vi trodde att han helt enkelt var blyg, men en lärare gav oss en ledtråd till vad det hela egentligen handlade om.
Det var när Ola gick andra året. Han fick en ny klassföreståndare som var väldigt klok och sympatisk. Han berättade att Ola påminde om hans bror som hade asperger. Något rörde sig inom mig när han sa det där. Som om polletten trillade ner och jag äntligen insåg något som jag i efterhand kan tycka att jag borde ha förstått för länge sedan.

Ola träffade en läkare och fick göra några tester. Han fick diagnosen Aspergers syndrom.

Det bästa med det här är att vi fick information och kunde ersätta oron med kunskap. Nu vet vi att Olas maniska fixering vid det som intresserar honom är ett typiskt drag och något som kan göra personer med asperger väldigt framgångsrika i yrkeslivet. Det sociala är svårare. Personer med asperger förstår sig inte riktigt på det sociala spelet och blir lätt trötta i andras sällskap. Många utvecklar fixa idéer och det maniska beteendet kan bli för mycket, men skulle Ola någon gång få problem finns det hjälp att få.

I dag är han tjugofem och pluggar vidare. Han är väldigt duktig, har nu några få goda vänner och en mycket sympatisk flickvän. Att ha asperger är både en utmaning och en tillgång och vi är väldigt glada och stolta över hur bra det går för Ola i dag!

Här hittar du flera LÄSARBERÄTTELSER

LÄS OCKSÅ


(26)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…